lördag 17 juni 2017

Beerholms Vorstellung av Daniel Kehlmann

Det är väl lika bra att klämma en Kehlmann till innan jag lämnar landet tänkte jag och drog till med hans allra första roman, Beerholms Vorstellung (“Beerholms föreställning”, har inte hittat den på svenska). När romanen gavs ut 1997 var Kehlmann 22 år.

Beerholms Vorstellung är inte Kehlmanns bästa roman (och tur är väl det, för tänk så tråkigt att som författare känna att det aldrig går att överträffa debuten), men efter en lång startsträcka där huvudpersonen Arthur Beerholm beskriver sin barndom hos sina adoptivföräldrar och på internatskola, infinner sig äntligen den rätta Kehlmann-känslan. Beerholm lutar först åt att bli präst, men har sedan barnsben varit intresserad av trolleri och byter bana för att bli en, som det visar sig, helt makalös illusionist. Hans insikt är att han måste öva tills han själv inte märker hur tricken går till – alla rörelser måste vara så väl förankrade i muskelminnet att han lurar även sig själv. Samtidigt är det där med att luras något han avskyr. Han vill inte vara någon billig underhållare, utan ser sig själv som en konstnär. Kanske till och med en äkta magiker, för snart övertygar han sig själv om att hans trollkonster är på riktigt…

Med i debuten finns många ingredienser som senare kommit att känneteckna hela Kehlmanns författarskap. Den vilsna, manliga huvudpersonen är en typiskt kehlmannsk gestalt (och som vanligt är min enda invändning att det alltid är så ont om kvinnor, även i biroller). Beerholm har inga verkliga vänner, verkar inte ha förmågan att knyta an till andra, lever hela sitt liv inuti sitt eget huvud. Ofta befinner han sig i ett feberliknande yrseltillstånd, av just den typ som Kehlmann skildrar så väl och där dröm och verklighet flyter ihop.

Både magi och teologi är ämnen som dykt upp senare (till exempel i romanen F) och här används de som motpoler för att ställa frågan om vad som är konst och om det är tillåtet att ägna sig åt den (en fråga som också är på tapeten i F samt Jag och Kaminski). Beerholms blinde mentor Pater Fassbinder förstår självklart inte vitsen med att ägna sig åt visuella illusioner istället för de stora frågorna inom teologin.

Beerholms stora framgångar gör snart att han blir igenkänd vart han går, och berömmelse är ett annat tema som känns igen (bland annat från novellsamlingen som heter just Berömmelse). Jag trodde nog att Kehlmanns fascination för just det ämnet hade utlösts av hans egna erfarenheter som hyllad författare, men det var alltså något han funderade över även som student.

Med andra ord satte Kehlmann redan i första romanen tonen för sitt skrivande. Jag kanske inte saknar Beerholm i den svenska bokutgivningen (läs hellre någon av Kehlmanns senare böcker), men för mig var det både läsvärt i sig och som inblick i en yngre Kehlmanns tankevärld.

2 kommentarer:

  1. What? Bara 22 vid debuten? Där ligger man så att säga i lä :-) Vilket fantastiskt omslag, bland de snyggaste jag sett på länge.
    Som du kanske minns har jag läst en halv Daniel Kehlmann. Hans förmåga att gestalta är exceptionell. Men det var något pinsamt över historien, stod inte ut.
    Men kul att som du ha hittat en författare som man vill läsa allt av.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du, jag har fortfarande lite dåligt samvete för det där. Och jag undrar vad du tänker om mig som tyckte att just den boken var bland det bästa Kehlmann skrivit, haha.

      Radera