Men gränsdragningarna rör inte bara geografiska områden. Ett annat centralt tema är relationen mellan Askar och Misra, kvinnan som hittade honom som nästan nyfödd och som tog sig an honom. Han är somalier, hon är etiopier. De lever så tätt knutna till varandra att det inte finns några gränser alls mellan dem. Tills det oundvikliga förstås händer och Askar växer upp. När de möts igen senare i livet är det nästan som främlingar.
Maps är en rik bok, och jag känner medan jag läser att jag säkert missar många ledtrådar, men det gör inte så mycket. Jag tänker att det är en bok som kan läsas på väldigt många sätt och där de olika komponenterna får sin tyngd utifrån läsarens egna erfarenheter.
Det är också en långsam bok, komplex och ibland kanske lite väl tungrodd. Jag kände att jag hade behövt föra anteckningar under läsningens gång för att kunna analysera texten fullt ut. Vad betyder drömsekvenserna? Och vad är vitsen med att växlande använda perspektiven första, andra OCH tredje person, när Askar är huvudperson i samtliga kapitel? Andra person kunde jag förstå - det ger en slags profetisk tyngd åt texten, som att Askar är utvald till något särskilt. Men första och tredje? Här fattade jag faktiskt inte alls, och jag ville heller inte förlora styrfarten genom att lägga tid på att fundera över det.
Detta blev en värdig avslutning på läsutmaningen, även om jag nog inte kommer rusa ut och köpa andra delen i trilogin rakt av. Däremot har jag med intresse läst andras recensioner av boken, eftersom det är just den sortens bok som vinner på att studeras ur olika vinklar. Så smått börjar jag till exempel förstå hur det där med perspektiven hänger ihop med bokens slut. Sammanfattningsvis uppskattade jag Maps (och jag kan förstå varför Farah är en författare som har nämnts i samband med Nobelpriset), men det var vad jag skulle vilja kalla en läsupplevelse med fördröjd effekt, som liksom fick mogna fram för att komma till sin rätt.
