fredag 6 juni 2014

Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro

Ja, inte har det bloggats särskilt mycket på sistone, däremot har jag läst en hel del. Över Kristi Himmelsfärd åkte jag på minisemester utan dator och uppkoppling. Första dagen kliade det verkligen i tangentbordsfingrarna, men sedan satte lugnet in. Och som jag läste! På hotellrummet, på balkongen, på tåget, på restaurang (det gäller bara att hitta en som är lagom avslappnad så att man inte känner att man bryter stämningen när man hivar upp sin roman)… I vardagslag sker min mesta läsning i pendlingssammanhang, så detta med att dyka ner i annan värld i flera timmar var mycket välkommet.

Och först ut: Never Let Me Go. Den handlar om Kathy som växer upp i ett alternativt, mörkare England. Historien är en tillbakablick berättad av den vuxna Kathy, och hon och läsaren vet att hennes Hailsham inte är någon vanlig internatskola, utan snarare en uppfödningsanstalt för organdonatorer. För den unga Kathy är detta dock sekundärt. Hon är mycket mer intresserad av människorna hon har runt omkring sig, bl.a. hennes komplicerade kompisar Ruth och Tommy och de många lärarna ("guardians") på skolan.

Det är inga snabba vändningar och revolter och pangpang som man kanske skulle kunna förvänta sig i en historia av det här slaget. Snarare är takten maklig, på gränsen till stillastående. Kathy blir långsamt äldre och förstår mer av världen runtomkring, särskilt när hon tar hand om andra som redan börjat donera. Det långsamma tempot var ett hinder för mig när jag bara duttläste och det tog mig många månader att ta mig igenom första halvan. Nu när jag hade ett långt lässjok gick det dock mycket bättre och jag kom in i rytmen på ett helt annat sätt. Ishiguro är också så otroligt säker i sin förstaperson-röst. Inte en enda gång tänker jag på att det är en medelålders man som skrivit boken. Kathy ÄR Kathy och jag litar fullständigt på henne. Hon är inte lika fantastisk som Stevens i Ishiguros The Remains of the Day (en av de absolut bästa berättarrösterna någonsin!), men det finns å andra sidan bara en Stevens.

Så: En tankeväckande bok, där problematiken med organdonatorerna är ständigt närvarande, men sällan dominerande. En bok som kräver full uppmärksamhet för att komma till sin rätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar