onsdag 4 maj 2016

Ruhm av Daniel Kehlmann

“En roman utan huvudperson! Förstår du? Kompositionen, förbindelserna, bågen, men ingen protagonist, ingen genomgående hjälte.”

Så låter Daniel Kehlmann en av sina icke-huvudpersoner beskriva idén bakom Ruhm, eller Berömmelse som den heter på svenska, med tilläggsbeskrivningen “roman i nio historier”.

Och det är just vad det är – en roman snarare än en novellsamling, med korta berättelser som griper tag i varandra så att de faktiskt känns som kapitel. Gemensamt tema, förutom de återkommande karaktärerna, är det ständiga kehlmannska identitetsgrubbleriet - vem bestämmer vem du är? Du själv eller andras förväntningar på dig?

Först ut är Ebling som, på grund av ett misstag på telefonbolaget, får ett nummer som tillhör en annan. Plötsligt ringer upprörda kvinnor och klagar på att han försummar dem. Ebling spelar glatt med och låtsas avtala nya möten. Vad telefonnumrets egentliga ägare tycker om den saken uppdagas först i ett senare kapitel, liksom vad som egentligen försiggår på telefonbolaget.

Som alltid balanserar Kehlmann mellan humor och allvar. Det är stundom riktigt roligt, som till exempel i kapitlet där en romanfigur gör uppror mot sin författare och kräver ett lyckligt slut på sin berättelse. Men det är aldrig bananhalkigt skojigt för det skojigas skull. Jag beundrar Kehlmann för att han aldrig skämtar bort det han vill säga, utan lyckas vara både uppriktig och rolig på samma sida.

Jag beundrar också Kehlmann för hur väl han utfört sitt lilla experiment med romanformen. Trots de många karaktärerna blir det aldrig hattigt. Snarare är det en utmaning till läsaren att så fort som möjligt läsa av en ny röst och försöka upptäcka kopplingarna till tidigare kapitel och det genomgående identitetstemat.

Ännu en kehlmannsk favorit med andra ord. Berömmelse finns som sagt översatt till svenska, men verkar vara lite klurig att få fatt på (men finns säkert på biblioteket?). För den som inte hittar, kan jag rekommendera den relativt nyutkomna F (skrev om den här), som borde vara lättare att lokalisera.

4 kommentarer:

Eva Karlsson sa...

Jag började läsa Jag och Kaminski förra året (efter tips från dig) och det första som slog mig var att Kehlman är ju bara bäst på gestaltning. Suverän början. Jag förstår hur huvudpersonen är genom att läsa om människorna han möter, inte en klyscha, inga tråkiga beskrivningar. Men sedan började jag skruva på mig, jag tyckte att han var så pinsam att jag var tvungen att ta paus, och mer har det inte blivit. Men jag ska nog läsa vidare så småningom. Jag känner att jag kan lära mig mycket av Kehlmann.

Bara hittepå sa...

Ja, han är ju verkligen jobbig, det håller jag med om. Min reaktion var lite samma som när jag såg The Office första gången - 50% jag står inte ut, 50% jag måste se vidare. Jag förstår om du var tvungen att ta en paus. :)

(Men Kehlmanns andra karaktärer är mycket lättare att stå ut med vill jag bara lägga till).

Skriviver sa...

Å, jag blir SÅ sugen på att läsa den här och alla hans andra böcker! Just det där att låta handlingen bindas samman av ett tema och att de olika personerna hänger ihop på mer eller mindre uppenbara sätt. Jag har alltid tänkt att om/när jag ska skriva något annat än fantasy så måste det bli något åt det hållet. Låter extremt inspirerande.

Bara hittepå sa...

Jag har lite svårt för novellformatet eftersom jag ofta tycker det tar slut just när jag börjar engagera mig i berättelsen, men novellromanen som koncept tycker jag fungerar utmärkt. I synnerhet eftersom jag är väldigt förtjust i när gamla karaktärer får gästspela i nya berättelser, särskilt när man lärt känna dem i jag-form och nu får se dem utifrån. Skulle inte ha något emot om detta blir nästa stora litterära trend. Men det går väl att göra inom fantasygenren också? :) (Åh, nu fick jag lust att prova.)