Inte alls nödbedd...

…är jag när någon ber mig berätta mer om klistermärkesrevolutionen. Som svar på Evas fråga är här en bild på märkena jag valde ut till mitt nuvarande skrivprojekt. För den som vill prova så rekommenderar jag att köpa ark med många olika motiv, förutsatt att personen i fråga är lika barnslig som jag. Att välja ut dagens motiv ökar nämligen belöningsfaktorn ytterligare.

Mitt allra bästa skrivtips

Det senaste året har jag experimenterat med olika sätt att skriva. Inte vad gäller texten – om någonting så tycker jag att jag verkligen rotat mig i min favoritgenre (fantastik för barn/ungdom). Nej, det jag menar är de yttre och inre förutsättningarna för att kunna skriva långsiktigt och hålla motivationen vid liv.

Till exempel har jag utvärderat hur det fungerar att skriva på olika tider och kommit fram till att morgonen är absolut bäst för mig, trots att jag avskyr att gå upp tidigt. En annan sak är att jag inhandlat bredvidläsning i form av olika böcker om skrivande (till exempel Writing Fantasy and Science Fiction som jag nämnde i ett inlägg ganska nyligen). Dessutom anordnade jag ju min “skrivretreat i hemmet” som hjälpte mig att bli av med en massa tankebråte som hindrade mig från att glädjas åt skrivandet (jag känner faktiskt fortfarande av effekten fastän det var flera månader sedan och tänker anordna en ny nästa gång jag kör fast).

Men detta är inte det bästa. Jag har nämligen påbörjat en ny vana som underlättar mitt skrivande varje dag och som får mig att gå från motvillig till skrivsugen på bara några minuter. Ok, ok, vissa dagar är så klart hopplösa ändå, men jag överdriver inte när jag säger att denna mirakelmetod har 80-85% framgång.

Detta är vad jag gör: Jag har en skrivdagbok (fin! specialinhandlad!) jag skriver i inför varje skrivpass. Och om jag skriver 500 ord får jag ett pris, nämligen ett klistermärke. Visst är det fånigt? Men det funkar så himla bra.

Så här ser mina dagboksanteckningar ut i princip varje dag:

Den 3 juli, 2016

- Ååååh, vad jobbigt. Jag vill verkligen inte skriva. Min historia är så dålig. Allt går fel. Ja ja, jag skriver väl lite nu då, men TRO INTE att jag kommer tycka det är roligt.  

- Nämen hoppsan, där skrev jag visst 500 ord. Klistermärketajm!

Dvs att få skriva ner hur jobbigt allting är gör att jag kan lägga det åt sidan och ägna min tid åt att föra min berättelse framåt istället. Och även om idén med klistermärkena är barnslig, löjlig, etc så ingjuts jag av en viss stolthet när jag bläddrar genom dagboken och ser ett klistermärke på nästan varje sida (jag ger mig själv skrivledigt utan dåligt samvete de dagar jag har besök eller liknande).

Har du något mind trick som fungerar för dig?

Schlemmerfri zon

När två språk har så mycket gemensamt som tyska och svenska är det kanske oundvikligt att det som är normalt på det ena ibland låter lite underligt på det andra. Att tyska butiker till exempel annonserar om sina Knüllerpreise, dvs riktigt låga priser, må därför vara hänt. Etymologiskt går det ju att förstå, via grundbetydelsen “trycka samman”, osv osv.

Men ett tyskt ord kommer jag aldrig någonsin att vänja mig vid. SCHLEMMEN. Säg det högt och långsamt för dig själv och tänk på vilka associationer du får.

Här kommer facit: Det betyder frossa, eller kanske ännu hellre att smörja kråset, för schlemmen i alla sina former är en klar favorit hos reklammakare och receptskrivare. Schlemmerfilet. Schlemmerquark. Schlemmerbrötchen. Schlemmerpfanne.

- Älskling, vad blir det till middag ikväll?
- Slempanna.

Hallonbåtsflyktingen av Miika Nousiainen

Det är ett halvår sedan jag läste ut Hallonbåtsflyktingen – en smått bisarr historia om finnen Mikko som drömmer om att vara svensk. Drömmer är förresten en underdrift. Han är besatt av Sverige och så fullständigt uppslukad av den svenska nationaliteten att han förvandlar sig själv till svensken Mikael. Alltså förvandlar sig totalt. Han fixar allt, svensk barndom, svenska åsikter, svensk familj. 

Är det roligt? Nja. Eller jo. Eller jag vet inte. Grejen med den här boken är att jag fortfarande, efter sex månader, inte har en aning om vad jag tycker om den. Det är inte helt ointressant att läsa om Sverige från utsidan. Vissa av scenerna fastnar, till exempel när Mikko i smyg bandar svenska turister på semester som studiematerial, så att han kan ersätta en av rösterna och öva sig på att föra ett svenskt samtal. Och Miika Nousiainen ska ha cred för att ha tagit en udda idé och genomfört den från början till slut.

Ändå lade jag Hallonbåtsflyktingen ifrån mig flera gånger under läsningen. Den var inte riktigt så gapskrattsfestlig att jag ville läsa vidare på grund av det. Och inte riktigt så realistisk att jag fångades av karaktärerna och ville följa med dem en bit till.

Så kanske inte så bra då? Fast å andra sidan fick den mig att tänka till en del kring svenskhet och om vi fortfarande lever upp till vårt rykte som naiva men uppriktiga världsförbättrare. Har vi kanske blivit mer cyniska med tiden och är det i så fall bra eller dåligt? Och är inte en bok som får en att fundera vidare nästan per definition en bra bok?

Så ni ser. Jag vet varken ut eller in. (Är det kanske min svenskhet som gör att jag inte kan sätta ner foten?) Någon annan som har läst och kom fram till en mer kraftfull slutsats?

Tio lektioner i matlagning av Lotta Lundgren

Visst känns det fel med en kokbok i pocketutgåva? Hade det inte rört sig om Lotta Lundgrens rosade Tio lektioner i matlagning så vette tusan om jag hade slagit till. Men nu är Lundgren en favorit hos mig och dessutom är lättviktiga pocketböcker så föredömligt enkla att stuva ner i en redan knökfull resväska.

Lundgren, ja. För mig var hon den stora behållningen med Historieätarna: hon har en kombination av värme och skärpa som jag gillar. Inte bara mystrevlig, utan med ett sarkastisk stråk som livar upp som en skvätt citron. För som Lundgren skriver: “Mat utan syra är som människor utan humor, man blir liksom aldrig riktigt intresserad.”

Sin kokbok (kanske är matlagningsbok en bättre benämning) har hon delat upp i tio (och ett halvt) kapitel, med namn som “Känslor”, “Verktyg”, “Kött” och “Pengar”. Det är alltså hela matlagningens filosofi samt dess användning i gråtrist vardag som avhandlas. Ganska mycket som ska klämmas in på under 300 sidor, särskilt som åtta av dem ägnas åt att beskriva en räcka gamla pojkvänner i en något bisarr men mycket rolig monolog som mynnar ut i tre efterrättsrecept. Dock flummar det aldrig ut för mycket, utan Lundgren lyckas alltid styra upp det på slutet, på samma sätt som hon räddar det ingående och på gränsen till långrandiga kött-kapitlet med att till slut utbrista att hon är “så fruktansvärt trött på att skriva om lamm nu”.

Mest av allt uppskattar jag Lotta Lundgrens matlagarglädje. Hon är ingen matsnobb utan verkar bara älska att äta och laga mat. Min egen inställning till matlagning är mer av typen nödvändigt ont, men det är svårt att inte bli inspirerad när hon förklarar hur hon tänker när hon sätter ihop en måltid. Över huvud taget är hennes inställning sympatisk – följ inte recept utan sätt ihop några smakar du tycker passar och laga något utefter det. Det är ungefär så jag gör när jag lagar mat också, även om slutresultatet knappast blir lika gott som om Lundgren stod i köket. Men jag tror bestämt att jag ska prova några av smakkombinationerna hon bifogat i en lång lista längst bak i boken och se om dessa lyckas mig bättre. I vilket fall känns det bra mycket roligare än att prickfritt följa recepten i de andra kokböckerna jag har stående på kökshyllan.

Om skrivböcker och genimyter

Ibland upptäcker jag att jag gått och internaliserat en idé jag inte alls håller med om. Till exempel den här:

Författare är ingenting man blir, det är någonting man föds till.

Det vill säga här ska ingen gå och inbilla sig att den kan lära sig att skriva romaner. Antingen kan man eller så kan man INTE. Och högst sannolikt kan man INTE, eftersom Författandet med stort F är förbehållet ett litet antal genier, företrädesvis intellektuella män som skriver om Livet med stort L.

I linje med denna uppfattning har jag länge betraktat böcker som lär ut skrivande som smått suspekta. Hur trist, förutsägbart och formelföljande blir inte det skrivande som lärs ut enligt en mall? Som att måla enligt numrerade fält, fast ännu mer färglöst.

På senare tid har jag dock börjat omvärdera dessa skrivböcker. Jag tror fortfarande inte att det går att plocka upp en Writing for Dummies och producera en kvalitetsroman rakt av. Men som ett komplement till allt det där andra – skriva, skriva om, läsa, läsa om – har jag upptäckt att de är riktigt användbara. Just nu läser jag Writing Fantasy and Science Fiction parallellt med att jag skriver. Vissa delar är relevanta för mig, andra inte, men bara att ha ett pågående samtal (i mitt huvud) om skrivande gör att min skrivhjärna inte fokuserar så ensidigt på avsnittet jag just kört fast i, vilket i sin tur hjälper mig att hitta nya lösningar på mina skrivproblem. (Tänker skriva ett mer utförligt inlägg om den när jag läst klart, men jag läser små stycken i taget, så det dröjer ett tag tills jag är färdig).

Det kanske inte är alla som fungerar som jag. Andra kanske vill ha tyst inne i hjärnan för att kunna höra sina egna tankar och då förstår jag om skrivböcker känns som slöseri med tid, särskilt för dem som redan snappat upp det mesta om grundläggande romanbygge genom det egna läsandet och därmed inte har någon nytta av de mer handfasta råden. Men att kategoriskt avfärda den sorts böcker tycker jag är synd. I mitt fall fungerar min hjärna helt enkelt bättre när den har lite olika tankeprocesser igång samtidigt och då erbjuder skrivböckerna bra material som kan stötas och blötas i bakgrunden. Tur att jag kommit på det nu och kan lämna det där mossiga elittänkandet bakom mig.

Enkät från Kulturkollo om lånade, bytta och fådda böcker

Ingen bokbloggsjerka idag, men som tur är finns det en enkät från Kulturkollo istället. Visserligen några dagar gammal, men bättre sent än aldrig heter det ju.

Hur många biblioteksböcker har du hemlånade just nu?
Noll. Jag har faktiskt inte ens ett bibliotekskort till mitt lokala bibliotek. Oförsvarligt, jag vet. Om jag nu ska försöka mig på en förklaring är det att jag bor i Tyskland och att det inte finns så stort utbud av böcker för mig här. Dock har jag en del lånade böcker från mina föräldrars ganska omfattande boksamling, t.ex. Selma Lagerlöfs Jerusalem som jag borde ta mig an snart. Jag är ett stort Selma-fan och väntar bara på att det rätta tillfället ska infinna sig. Får se om det tyska ösregnet håller i sig…

Vilken var den senaste boken du fick?
Kunsten at græde i kor av Erling Jepsen. Mycket, mycket bra. Skrev om den här.

Vilken var den senaste boken du gav bort?
Det minns jag faktiskt inte, men det är mycket sannolikt att det var den engelska översättningen av antingen Röde Orm av Frans G. Bengtsson eller Utvandrarna av Vilhelm Moberg. Just dessa två tillhör mina absoluta favoriter och eftersom de är så tydligt förankrade i svensk historia tycker jag att de är extra roliga att ge bort till icke-svenska vänner.

Vilken var den senaste boken du bytte till dig och mot vad?
Tror aldrig jag bytt till mig en bok.

Vad läser du just nu och hur fick du tag på den boken?
Jag har alltid några stycken på gång. Just nu är det:
Tio lektioner i matlagning av Lotta Lundgren (svensk bokhandel)
Der Hals der Giraffe av Judith Schalansky (utländsk bokhandel)
How To Write Fantasy and Science Fiction av bl.a. Orson Scott Card (Amazon)