Mitt skrivproblem nummer ett

Jag skriver för kortfattat. Brodera ut, människa!

Uppdatering från återkomsten

Det har blivit strax över 1000 ord idag. Jag räknar det som en klart godkänd skrivdag.

Och samtidigt inte.

Skrivande är verkligen något av det känslomässigt jobbigaste jag vet. Jag vill, men jag vill inte. Jag skriver något och tycker det blir apdåligt. Jag kommer på en jättebra idé och lägger in en helt extatisk kommentar om något jag ska ändra i nästa omskrivning. Jag blir stolt över att ha skrivit ytterligare några hundra ord. Men blir så himla frustrerad när jag inser hur lite några hundra ord är. Särskilt eftersom de är så DÅLIGA och min historia är DÅLIG och min gestaltning är DÅLIG och allt är SÄMST. Men så går jag och gör en kopp te och kommer tillbaka och känner att det här, det är det jag egentligen borde göra alltid. Tills jag tänker på hur otroligt osannolikt det är att jag någonsin kommer att kunna försörja mig på att skriva. Och så blir jag sur på mig själv för att jag ens tänker tanken på att leva på mitt skrivande, jag som inte fullbordat en enda roman, way to ordna prestationsångest liksom. Fast plötsligt har jag flyt och hamrar ut några ord till. Och så fortsätter det…

Ville bara få ur mig det.

Avbrottsvänlig skrivstruktur

Det finns gånger då jag bara vill krama om en tidigare version av mig och säga TACK. Tack för att du var överdrivet organiserad, så att jag slipper organisera mig nu.

I våras skrev jag om hur jag provade en modifierad version av snöflingemetoden som ett sätt att få styr på mitt skrivande. Metoden går ut på att man börjar med en enda mening som sammanfattar hela historien, utvidgar den till fyra meningar, som blir ett helt stycke, som blir flera stycken, som blir scener o.s.v. Tanken är också att allt detta ska skrivas ner och inte bara flyta runt löst i huvudet.

Jag får väl sägas ha misslyckats rätt kapitalt med själva snöflingan, för här sitter jag nu 2016 utan färdigt manus, men alla de där anteckningarna har jag kvar. OCH DET ÄR SÅ SKÖNT. När jag nu försiktigt börjar ta tag i hela projektet igen så finns det klara angreppspunkter. I mitt senaste utkast kom jag till sektion 4.2. så då är det bara att börja på 4.3.

Känns det själlöst? Ja, lite. Helst skulle jag vilja ha all-nighters av gudomlig inspiration. Veckor som blir till månader av att vara uppslukad av min historia. Handskrivna manussidor med kaffecirklar. Men jag fungerar väl helt enkelt inte så.

Och tanken på att i eftermiddag kanske hinna med även 4.4. och 4.5. känns mer hanterbart än att skriva en ROMAN.

Istället för att blogga

Det har varit ett händelserikt halvår, förutom här på bloggen då.

Har ni någon gång känslan av att inte vilja skriva för att det skulle förstöra det som pågår just nu? Att det skulle få er att ställa er vid sidan om, som en betraktare, istället för att vara mitt uppe i? Så har det varit för mig.

Anledningarna är flera. Flytten så klart, men även om allt drog ut på tiden (som det alltid gör) så var det ändå en lindrig upplevelse. Till skillnad från tidigare flyttar hade jag råd med flyttfirma denna gång. Det var fantastiskt.

Anledning två är mindre rolig, nämligen allvarlig sjukdom i familjen, som nu till slut gudskelov verkar gå åt rätt håll.

Och så anledning tre, förälskelse. Inte på det typiska romansättet med hinder som ska övervinnas innan den storslagna kärleksförklaringen, utan på ett helt vardagligt och självklart sätt utan åthävor. Fast underbart ändå (eller kanske snarare just på grund av det – för visst finns det många stora kärlekshistorier som skulle kännas djupt osunda om de var på riktigt) och definitivt koncentrationsuppslukande.

Men nu har det lugnat ner sig lite och jag längtar efter att komma igång med skrivandet och bloggandet och läsandet.

Blinddejt i bokhandeln?

Så här ser det ut i en bokhandel nära mig. Själv vill jag nog ha bättre koll för att undvika dubletter, men visst blir man lite nyfiken på vad som döljer sig under omslagspappret och den kortfattade beskrivningen? Eller vad tycker ni, skulle ni köpa med en blinddejtsbok hem?

F av Daniel Kehlmann

Det var ett tag sedan jag läste ut F, men det kom en flytt i vägen, så det blev inte av att jag skrev om den. Och det var egentligen inte så dumt, för den är nämligen nyss översatt, med svenskt recensionsdatum i förra veckan. Jag som alltid läser svenska titlar med ett års fördröjning eller mer, ligger med andra ord helt rätt i tiden denna gång.

Arthur Friedland och hans tre söner besöker en hypnotisör. Trots Arthurs skepsis lyckas hypnotisören nå fram till honom – kanske genom faktisk hypnos, kanske genom att ge Arthur en ursäkt för att göra det han länge tänkt på – och Arthur ger sig av, hux flux, för att förverkliga sitt författarskap.

Han efterlämnar tre vilsna söner som växer upp faderslösa. Vi möter dem igen i vuxen ålder: Prästen Martin som inte tror på Gud, finansmannen Eric som svindlat bort stora summor och lever i ständig skräck för att bli påkommen och Erics tvillingbror, konstnären Iwan, som… Ja även Iwan lever i en lögn, men exakt vilken uppdagas så sent att jag inte vill avslöja den här.

F är på många sätt en sammanfattning av Kehlmanns hela produktion, med teman som känns igen: Vad är konst? Vad innebär det att leva “på riktigt”? Men de tunga ämnena till trots, är Kehlmann lika lättläst som alltid. Det finns ett ständigt närvarande humoristiskt stråk, som dock aldrig tillåts slå över i det farsartade. Humor med ett underliggande budskap, kanske den bästa sorten?

Särskilt relevant är F för alla oss med författardrömmar. Hur mycket ska, eller kanske snarare hur mycket FÅR man ta sitt skrivande på allvar? Att överge hem och familj som Arthur gör är naturligtvis att gå för långt, men är det kanske så att de flesta av oss inte går långt nog?

Karaktärerna i F har jag inte funderat på så mycket efteråt, men själva grundtonen i berättelsen, Arthurs strävan efter äkthet och sönernas brist på densamma, den dröjer sig fortfarande kvar.

Tidigare inlägg om Kehlmann här, här och här.

Världslitteratur

Nämen, visste ni om att det finns en helt fantastisk hemsida om världslitteratur översatt till svenska? Jag är totalbegeistrad! Jag googlade just efter författare från Syrien och hittade deras världskarta. Hit kommer jag definitivt återvända!