Lilla smycket av Patrick Modiano

Vad kan väl vara lämpligare än att sätta punkt för 2014 genom att läsa årets nobelpristagare, Patrick Modiano?

Ärligt talat var jag skeptisk till detta författarskap. Modianos utnämning bemötte jag med en stor gäspning - jaha, en europeisk man, det har man aldrig sett förut. Dessutom hade mina senaste nobelmöten, Orhan Pamuk och Mario Vargas Llosa, inte varit vad jag hoppats. Nog var det välgjort, men jag fick en känsla att det var skrivet för någon annan än mig, förmodligen en man. 

Något överraskad kunde jag därför konstatera att berättarrösten i Modianos Lilla smycket är den unga Thérèse. Hon kliver på metron i Paris och får syn på en kvinna i gul kappa – hennes mor som hon trodde var död. Händelsen leder till att bortträngda minnen av en olycklig barndom och en känslomässigt frånvarande mor åter kommer upp till ytan.

En mening sammanfattar romanen för mig:

För resten frågade han mig om jag hade upplevt den där obehagliga känslan av att flyta omkring, som om man fördes bort av en ström utan att ha någonting att klamra sig fast vid.

Så är det. Thérèse flyter omkring i sitt liv, rotlös, distanserad från andra, djupt deprimerad utan att erkänna det för sig själv. Den flytande känslan förstärks av Modianos korthuggna berättarstil, vars avsaknad av detaljer gör att jag som läsare känner mig som att jag driver från ett minnesfragment till ett annat, utan att någonsin ha en tydlig bild av hur människorna och miljöerna egentligen ser ut.

Efter att ha läst ut Lilla smycket vill jag både prata om den och inte prata om den. Prata om den för att den är riktigt, riktigt bra. Inte prata om den för att den, trots stora skillnader mellan Thérèses liv och mitt, ändå drabbar mig på ett sätt som känns lite för personligt för att dryfta med främlingar. Åtminstone tills jag hämtat mig.

God jul!

I år har jag åkt på en dunderförkylning så här inför helgerna. Trist? Nja, helt okej egentligen. Med denna infektion som alibi har jag nämligen bäddat ner mig i soffan med en hög härligt olästa böcker på bordet bredvid.

Jag önskar er alla en god och fridfull jul!

Survivors av Richard Fortey

Är jag en lite sämre människa om jag köper böcker enbart baserat på omslag + blurb? Lite ytlig, kanske?

Survivors inhandlade jag av två skäl. 1) De fantastiska klomaskarna som krälar runt på framsidan. 2) Att Bill Bryson (kanske den roligaste facklitteraturförfattaren någonsin?) påstod att det alltid är ett rent nöje att läsa Fortey.

Dags att utvärdera. Forteys upplägg är att beskriva ett antal arter som kan klassas som överlevare, det vill säga de ser i princip likadana ut nu som på dinosauriernas tid, och ofta ännu längre tillbaka. Så långt är jag helt med. Det finns helt enkelt galet många intressanta arter att ta upp. Förutom klomaskarna, hinner han med dolksvansar, gingkoträd, kackerlackor och en hel radda andra. Faktiskt så många att det blir väl rörigt. Jag har ett ganska hyfsat grepp om evolutionshistoria och ändå har jag ibland svårt att hänga med i svängarna. Från att ha talat om nejonögon på en sida, hoppar han till pirålar på nästa och sedan direkt till lansettfiskar på sidan efter det. För den oinsatte kan det inte vara alldeles enkelt att snappa upp vad som gör dessa ganska obskyra organismer så intressanta (för det är de!).

Forteys föresats är att ge en överblick av livets historia med hjälp av alla dessa exempel. Det lyckas nu inte riktigt heller, dels på grund av det otillräckliga sållandet, men kanske ännu mer för att han valt att ha sina kapitel i icke-kronologisk ordning. Hopp, hopp, hopp, med andra ord.

Riktigt så nöjd som Bryson är jag alltså inte med Survivors. Trots detta går det ju inte att helt misslyckas med ett så fascinerande råmaterial. Fortey har rest jorden runt och har onekligen en hel del att berätta från dessa resor och från sitt liv som paleontolog. Inledningen, där han drar till Delaware för att betrakta dolksvansarnas parningssäsong, är otroligt bra.

Med lite mindre runthattande hade detta blivit en klassiker. Nu är det förvisso inte dåligt, men de som är ute efter en lättfattlig evolutionsintroduktion göre sig icke besvär.

Det är möjligt att en viss bloggare blev lätt tårögd när hon träffade på det här fantastiska fossilet av en dolksvans på naturhistoriska i Berlin.

En historie om ost av Willem Elsschot

Det finns en viss ironi i detta att jag ännu inte skrivit klart om den oduglige Frans Laarmans, vars specialitet är att skjuta upp hårt arbete till morgondagen.

Nåväl, efter att ha legat till sig (borde jag skriva lagrats? en liten ostvits så där?) åtskilliga månader kommer nu mitt utlåtande om sista sommarutmaningsboken, vilken faktiskt blev läst på danska. En belgisk vän rekommenderade nämligen Elsschot åt mig, men trots att vi sökte igenom Antwerpens samtliga bokhandlar (tydligen lyder pluralformen så numera), fanns ingen ost översatt till engelska. Räddningen blev denna något bisarra språkblandning, inhandlad på ett mycket trevligt antikvariat.

Laarmans arbetar som oansenlig kontorist när han plötsligt får möjlighet att bli den belgiske företrädaren för en holländsk ostfirma. Trots att han inte ens tycker om ost, ser han detta som ett tillfälle att komma upp sig i världen, sjukskriver sig och tar med stolthet emot de tjugo ton Edamer som skickas till honom. Men sedan. Det är ju så mycket som ska fixas. Inte går det att sälja ost om man inte har ett bra namn på sin firma. Och sedan krävs ju ett skrivbord och ett tjusigt brevpapper och… Kort sagt, det blir inte särskilt många ostar sålda.

Den som gillar Tre män i en båt av Jerome K. Jerome har alla förutsättningar att även uppskatta det här. Laarmans oduglighet är frustrerande och bitvis kolossalt rolig. Möjligen har jag lite starkare sympatier för Laarmans arma hustru än vad som är meningen. Hur orkar du vara gift med den där, tänker jag flera gånger, men får påminna mig själv att romanen skrevs på 30-talet och att allting väl var annorlunda då.

På det stora hela vill jag verkligen rekommendera Elsschot, vars namn var helt okänt för mig. Han lyckas skapa en ganska förtjusande ostbagatell, som ändå inte saknar insikt i det mänskliga psyket. Ost kom dessutom ut i svensk översättning av Per Holmer 2008.

Värdet av att vara medioker

Mitt pyttelilla sagoprojekt som jag berättade om i förra inlägget rullar på. Det blir en slags bilderbok kan man säga, med bara några rader text och en liten illustration på varje sida. En sida om dagen känns som ett ganska realistiskt mål.

Och nu kommer det fina i kråksången. Det här tecknandet, alltså. Så himla avslappnande. Jag är INTE bra på att teckna. Nog kan jag få till ett träd eller en kanin så att det går att se vad det föreställer, men jag saknar finess. Det blir aldrig wow-bra. Och det är så skönt! Precis vad jag behöver just nu!

När det gäller skrivandet sitter min stolthet ibland i vägen. Jag vet att jag kan skriva jäkligt bra, det är bara det att det inte händer hela tiden. Därför jämför jag (ofrivilligt!) allt jag skriver med mig själv i toppform, blir frustrerad och glömmer kanske hur många omskrivningar som låg bakom de där sidorna jag faktiskt är riktigt nöjd med.

Men med tecknandet har jag ingen standard att leva upp till. Det blir okej, inte mer, och det räcker. Trots mitt halvdana resultat infinner sig den där nöjdheten med att ha skapat något, att vara en skapande människa. Så härligt.

Eko… ko… ko…

Jamen här har det inte hänt mycket på sistone. Det körde ihop sig helt enkelt. Knappt läst någonting den senaste månaden och skrivit ännu mindre. För mig hänger det där ihop, tror jag. Både läsande och skrivande kräver ett visst mått av inre ro och dessutom rutiner. Lite som att träna, när jag tänker efter (ett annat område som blivit satt på undantag på sistone). Ni vet när man är inne i en bra period och vaknar upp en lördagmorgon och bara längtar efter att få springa en runda. När jag har en bra skrivrutin känner jag i hela kroppen att jag måste få en skrivstund varje dag.

Så vad göra nu när allt känns lite håglöst så här i november. Först och främst, imorgon bitti blir det en snabbtur i parken här intill. Inget långt, kanske en kvart eller så, bara för att komma igång. Och i samma anda har jag ett pytteprojekt jag vill skriva klart de närmsta dagarna. En liten saga jag ska ge bort till en kompis som snart flyttar långt, långt bort. Ingen press, bara lite småpyssel. En det-är-tanken-som-räknas-present. Så får det bli, snällt och lagom.

Upptäckarglädje

I helgens bokbloggsjerka undrar Annika:

Vilken bok bör man inte veta någonting alls om innan man själv läser den?

Mitt svar är alla böcker. Finns det något bättre att plocka upp en bok med noll förväntningar och tjugo sidor senare befinna sig i en ny, fantastisk värld man inte anade fanns? Nej, just det.

Av lite samma anledning skriver och läser jag helst inte alltför detaljerade recensioner i förväg (efteråt är en annan femma så klart). Lagom är bäst - några rader som ger en känsla av bokens innehåll och stil räcker. Därtill gärna ett utlåtande om vad recensenten tyckte, inte för att böcker är objektivt "bra" eller "dåliga" (med några undantag kanske!), men för att jag lyssnar mer till boktips från dem som har tidigare läst och gillat samma böcker som jag. Men mer än så vill jag helst inte veta!

Om jag nu måste komma dragande med ett exempel så blir det Gone Girl. Det finns mycket att diskutera i den, men läs boken först och diskussionerna sedan!

Jag har skrivit (medvetet vagt) om Gone Girl här. Dessutom kom underbara Hanna Fahl med några intressanta reflektioner kring ett av bokens centrala teman i dagens DN här (spoilervarning).