Sex redigeringsmånader senare

Nu är manuset alltså skickat till lektör. Igen. Förra gången var ett halvår sedan och jag fick många kommentarer som hjälpte mig styra upp redigeringsprocessen. Om manuset är “bra” nu vet jag inte, men bättre är det definitivt.

Det jag fokuserat på i den här vändan har varit:

• Inledningen. Efter läsningen av förra versionen fick jag rådet att göra om inledningen ganska rejält och konstigt nog visade det sig vara en lätt ändring att genomföra. Jag “såg” nya inledningen på en gång och behövde bara skriva ner den. Sedan var det förstås mycket pill för att få resten av manuset att hänga ihop med det nya, men på det hela taget var det enkel redigering.

• Fördjupa antagonisten. Andra stora punkten från lektören och något jag fick jobba mer med. Halva problemet var att jag inte hade varit tillräckligt tydlig med det jag redan kände till, så det blev till att gå igenom samtliga relevanta scener och se till att informationen inte bara antyds, utan görs uppenbar. Andra halvan var att jag inte hade alla detaljer helt klara för mig när det gällde just den karaktären. Jag lade till en scen för att utforska detta mer och efter ett otal omskrivningar lyckades jag hitta fram till något jag tror på. På just den här punkten ser jag dock extra mycket fram emot nya lektörens kommentarer. Antagonister är kluriga överlag och de känns extra svåra i barnböcker eftersom deras egenskaper är avgörande för “graden av hemskhet”.

• Fler trådar. Med det menar jag att t.ex. ett föremål som dyker upp i kapitel 3 också visas i förbigående i kapitel 10. Små och kanske oviktiga saker som ändå gör att texten hänger ihop. Eftersom jag själv är otroligt förtjust i sådana återkommande detaljer gav detta extra skjuts när jag gick igenom texten jag vet inte hur många varv. 

•  Färre repetitioner. Detta kanske verkar som motsatsen till förra punkten, men jag menar det annorlunda. När jag själv läser tycker jag om när småsaker upprepas i olika sammanhang, men inte när hela textsjok gör det. Detta var problemet med rastplatssituationen jag gnällde över i ett tidigare inlägg. Allt som sades och gjordes i det kapitlet hade redan sagts och gjorts någon annanstans. Inte i exakt samma form kanske, men när jag analyserade kapitlet kom jag fram till att största delen inte tillförde något nytt alls. Lösningen för mig blev att klippa ut de olika delarna och infoga dem på andra ställen i texten (med vissa modifikationer förstås). T.ex. om två karaktärer pratade med varandra i rastplatskapitlet letade jag reda på en annan scen där de också pratade och utökade deras konversation där istället.

Det var det hela. Nu när jag skrivit ner det fattar jag inte hur det här kunde ta sex månader, men så är det med text. Allt tar tid.

Vad nya lektören tycker återstår att se. En del av mig vill att allt ska vara fantastiskt och en annan del vill få texten sliten i stycken, för att jag ska kunna pussla ihop den och göra den ännu bättre. Oavsett vilket är jag väldigt stolt över manuset så som det är nu. Jämfört med förra versionen är den här fylligare, mer logisk och även mer konsekvent i ton och tempo. Och om jag jämför med det första utkastet som bara var en grov idéskiss, då är det svårt att tro att det är samma person som skrivit. Karaktärerna har fått liv och miljöerna färg. Tycker jag nu i varje fall — vi får väl se om den åsikten håller för en lektörsbesiktning.

En produktiv sommar

…måste jag säga att det blivit. För två veckor sedan skrev jag färdigt en vetenskaplig artikel och skickade till en tidskrift, igår skickade jag in den omarbetade versionen av en annan artikel och idag satte jag punkt för nya manusversionen och skickade till lektör. Puh, hur gick det här till egentligen?

Jag hade tänkt skriva ett längre inlägg om hur manuset förändrats sedan förra versionen, men jag tror inte det går ikväll. Orden är slut. Återkommer.

The Handmaid’s Tale av Margaret Atwood

Det här bokvalet bygger på ett missförstånd. När jag såg att det skulle bli en filmatisering av The Handmaid’s Tale tänkte jag nämligen att jag ville skaffa mig en egen uppfattning innan den gick på bio. Någonstans halvvägs igenom Joanna David’s uppläsning förstod jag till slut att det inte alls var en biofilm, utan en serie via en betaltjänst jag inte har tillgång till. Men då hade jag ju redan satt igång.

Nåja, nu har jag å andra sidan haft förmånen att läsa (eller snarare lyssna på) en bok samtidigt som alla andra i Bok-Sverige. Har sett recensioner av Atwoods roman poppa upp både här och där på sistone. Av denna anledning behövs kanske ingen närmare beskrivning: Offred lever i vad som en gång var USA, men som efter en militärkupp förvandlats till en kristen diktatur. Befolkningen är numera strikt indelad i grupper med olika funktioner. Offred har tilldelats rollen som handmaid (tjänarinna i den svenska översättningen) med huvuduppgift att föda barn åt sin commander (anförare), och bär även hans namn, of Fred. I samhällets ögon är hon alltså en livmoder, inget mer. Efter en eventuell födsel ska barnet, om det är friskt, lämnas över till anförarens hustru.

Det som förvånade mig mest med Atwoods roman var inte handlingen, för den kände jag till i grova drag, utan snarare vilka tankar den väckte hos mig. Jag hade förväntat mig en bok om surrogatmödraskap, hur det känns att bära ett barn som i lagens mening inte är ens eget. Kanske en bok som skulle vara mer färgad av biologiska instinkter, de riktigt grundläggande delarna av människans natur. Istället upplevde jag att Atwoods anslag var mycket bredare och mer politiskt. Det handlar om kvinnors rättigheter och hur snabbt de rycks bort när samhället hårdnar. Som när alla kvinnor över en natt förlorar makten över sina liv när de förbjuds att ha ett eget bankkonto.

Det kanske allra obehagligaste är Offreds isolering, hur hon inte vet vem hon kan lita på, hur hon alltid måste vara på sin vakt. Jag vet att jag tjatar och tjatar om min läsutmaning, men faktum är att den nästlar sig in överallt i min icke-relaterade läsning och lägger till ett extra perspektiv. Utan att nyligen ha läst om Libyen och Irak skulle jag nog haft mer avstånd till den värld Atwood målar upp. Nu känns den oroväckande bekant. Atwood skildrar också Offreds tankar på ett mycket övertygande sätt, även om det blir aningen utdraget på sina ställen. Hon börjar glömma gamla uttryck och företeelser, famlar efter orden, rättar sig själv, så som den gör som bara har sina egna minnesfragment att gå efter. För vem kan hon fråga utan att röja sig som en person som inte är trogen regimen?

Så kommer vi till slutet. Jag visste redan hur romanen slutade och tyckte inte att det förstörde min upplevelse, men den som inte vill veta kan med fördel hoppa resten. Alla införstådda med det? Okej, romanen slutar med en redogörelse från en akademisk konferens där de diskuterar det historiska dokument (alltså själva romanen) som Offred lämnat efter sig. Och jag tycker det är genialt. Kontrasten mellan hur det är att leva sig igenom en viss tidsålder och att studera den efteråt. Och också alla dessa förändringar som världen går igenom. Hur det som verkar evigt idag kan vara borta imorgon. Det hade kunnat bli en enda stor infodumpning för att förklara vad som egentligen hände, men jag tyckte tvärtom att det lyfte hela romanen.

Får väl se om jag tittar på TV-serien också så småningom. Någon som sett?

Mitt i mitten

Så här mitt i sommaren har jag gått vilse mitt i ett mittenkapitel. Ni känner kanske till typen? Den där sortens kapitel där berättelsen lägger sig och sover en stund?

Just nu känns det här kapitlet mest som en gestaltad punktlista med viktig information. Drivet är borta. Tänk en biljakt där alla inblandande helt sonika bestämmer sig för att svänga in på en rastplats, sträcka på benen, gå på toaletten, köpa en sunkig varmkorv. Typ så är det.

Men jag har redigerat värre smörja än så här. Imorgon blir det nya tag!

Otto er et næsehorn av Ole Lund Kirkegaard

Dags för något snällt och upplyftande. När Topper hittar en magisk blyertspenna bestämmer han sig för att rita en noshörning. En noshörning som får liv och kliver ut i rummet. Otto är gul, som tapeten han ritades på, och dessutom otroligt hungrig. Medan gardinerna ryker ger sig Toppers kompis Viggo ut för att köpa rågbröd att mata den med. Vilket inte är det lättaste, visar det sig, för hos den lokala bagaren är misstänksamheten stor. Varför skulle någon vilja köpa tio rågbröd på en gång?

Ole Lund Kirkegaard (mest känd för Gummi-Tarzan) är en av de charmigaste barnboksförfattarna jag känner till. Infallen staplas på varandra och berättelsen kan ta vilken vändning som helst. Dessutom är alla så härligt obrydda av de katastrofer de utsätts för. När Otto dråsar genom golvet först ner en våning och sedan en våning till blir grannen fru Flora bara glad och ställer till med kaffebjudning för hela huset.

Jag lyssnade på Storytel och det är jag glad för. Berättelsen om Otto är som gjord för högläsning, med en massa underliga ljud (särskilt från Otto) och överdrivna karaktärer. Storytel kategoriserar den som lagom för 6-9 år, men själv tycker jag nog att 6-99 hade passat bättre, för även vi något äldre kan behöva en gul noshörning lite då och då.

The Return av Hisham Matar

To be Libyan is to live with questions. 

Så skriver Hisham Matar i sin självbiografi The Return (Att återvända), som jag blev intresserad av efter att ha läst Matars första roman, In the Country of Men, som en del av årets läsutmaning. För Matar är den största frågan vad som hände med hans far, den libyska frihetskämpen som fängslades i Egypten 1990. Lever han? Är han död? Var han kanske en av de 1200 fångarna som dog i massakern på det ökända fängelset Abu Salim i Tripoli 1996?

Något svar får Matar aldrig, trots sitt oupphörliga sökande. Han har kontakt med människorättsorganisationer, driver kampanjer, försöker övertala Gaddafis son att hjälpa honom. Efter ett liv i exil återvänder han till Libyen under den korta hoppfulla perioden mellan att Gaddafi störtades 2011 och ett nytt kaos utbröt. Men allt är förgäves. 

Flera gånger fick jag ta en paus från lyssningen. Matar är inte de stora känsloyttringarnas man och förhåller sig till största delen analytiskt distanserad (vilket understryks ytterligare av hans lågmälda, nästan överdrivet korrekta uppläsning), men det förstärker bara intrycket av att han aldrig kommer kunna läka de sår som faderns försvinnande lämnade efter sig. Genom hela boken finns ett stråk av molande smärta, som är svårt att värja sig emot.

Den utdragna lyssningen gjorde också att ett märkligt samtal uppstod mellan två vitt skilda böcker. I The Return skildrar Hisham Matar hur hans bror i unga år skickas till en internatskola i de schweiziska Alperna, men är tvungen att fly därifrån hals över huvud efter att han spårats upp av Gaddafis män. Parallellt läste jag i romanen Beerholms Vorstellung om hur huvudpersonen skickas till en — just det, internatskola i schweiziska Alperna. Han behöver dock inte oroa sig för mystiska män i bil som håller skolan under uppsikt, utan ägnar sin tid åt att öva sig på kortkonster. Och så är det ju – även i de fall vi delar samma fysiska omgivningar med andra människor är det sällan vi delar samma verklighet.

Det är länge sedan en bok gjorde mig så här nedstämd. Den är bra, den är viktig, men den är inte lätt att ta sig igenom. För den som första gången stiftar bekantskap med Hisham Matar är In the Country of Men ett aningen mera skonsamt val.

Ett avtal med mig själv

Hur har ni det? Jag har haft svårt att hinna med bloggen på sistone. Inte för att det har varit så stressigt egentligen, men det tar ju tid det här med att skriva och jobba och planera en flytt. Stunderna som blivit över har jag hellre velat kura ihop mig i soffan med en bok, och det har hunnit bli några böcker som jag hoppas kunna skriva om snart.

Men nu var det inte därför jag satte mig vid datorn just idag. Jag blev nämligen så inspirerad av Annika som just skickat sitt senaste manus till förlag (hurra för det!), och kände att jag behöver en plan för egen del. Fram till slutet av augusti vet jag vad som gäller, eftersom det är då jag skickar manuset till lektör. Men sedan då? Som den överanalyserande person jag är, har jag grunnat en del på detta och kommit fram till följande tre scenarier, baserat på vilken respons jag får.

1. Enkla ändringar
I förra rundan fick jag förslaget att skriva om inledningen av manuset. Det var i och för sig en ganska stor ändring, men ändå lätt att genomföra eftersom jag direkt visste hur jag skulle göra. Om det går att arbeta om manuset inom 1-2 månader tror jag att den enklaste lösningen är att bara fixa allt på en gång, låta manuset ligga några veckor innan omläsning och sedan skicka till förlag.

2. Omfattande ändringar
Detta är väl det mest troliga alternativet. Vissa ändringar behöver tid att mogna, och det känns onödigt att stressa fram något jag ångrar i efterhand. Jag tänker att jag fixar de lätta grejerna direkt och sedan… Tja, om jag känner mig otroligt inspirerad kanske jag fortsätter med en ny omskrivning på djupet, men mest troligt är nog att jag behöver en paus för att få tänka efter ordentligt.

3. Så många ändringar att det kommer bli en helt annan bok
Hm. Om detta blir fallet så vet jag faktiskt inte. Orkar jag arbeta med det här manuset ett helt år till, eller kanske mer? Jag tror faktiskt inte det, åtminstone inte direkt. En paus på minst ett halvår och så får jag se hur jag gör.

Tre alternativ alltså, men de har faktiskt en sak gemensam: Inget planerat skriv i november! Kanske är det läge att köra Nanowrimo i år? Jag längtar efter att bara ösa ur mig en historia och har en romanidé som jag tror skulle passa. De grova dragen har jag klara för mig, men de exakta miljöerna och karaktärerna behöver jag skriva mig fram till, så även om själva texten blir oläslig tror jag att arbetet med den kommer hjälpa mig framåt.

Jo men jag tror att jag bestämmer så - i höst ska jag skriva nytt! Om det blir inom ramen för Nanowrimo eller om jag gör det på egen hand får jag möjligen se. Nu när jag har min fungerande skrivrutin har jag inte lika stort behov av ett yttre sammanhang för att fortsätta skriva, så tajmingen får avgöra.

Aah, det känns faktiskt som en lättnad det här! Inte för att jag tycker illa om manuset jag skriver på nu, men jag börjar närma mig punkten där det står mig upp i halsen. Det hör ju till, så det är inget jag direkt oroar mig för, och till augusti ska jag säkert kunna härda ut, men ändå. Det är skönt med en påminnelse om att det kommer nya manus efter det här.