Säga vad man vill om Nobelpriset men...

Det är ju första året någonsin som man är mer speciell om man inte känner till årets pristagare.

En fråga om tajming

Nu börjar de dimpa ner i mejlen igen, alla påminnelser om att Nanowrimo börjar om en knapp månad. Jag skulle så gärna vilja vara med i år, men har bestämt mig för att nej, nu flyter det på så bra med manuset att jag inte vill/kan avsätta en hel månad till ett annat projekt. Texten jag arbetar med nu behöver långsam noggrannhet och inte något tjofadderittan hej vad det går. Jag är helt enkelt i fel skrivfas för att det ska passa med Nano.

Men nog är det synd, för jag älskar hela idén. Tanken på alla dessa tusentals människor som sitter tillsammans eller på sin kammare och skriver, skriver, skriver (stillsam fråga: hur många koppar te och kaffe dricker den genomsnittliga deltagaren?). Alla knäppa frågor som ställs på deras forum. Känslan av att kunna skriva precis vad som helst. De gånger jag har varit med har varit som små kreativa explosioner, även om jag inte nått målet på 50000 ord varje år.

En kompensation eller kanske snarare ännu en anledning till att jag definitivt inte kan nanowrimera i år är dessutom denna: Jag har preliminärbokat tid hos lektör i början av 2017! En del av mig känner att det är på tok för tidigt och att jag borde slipa på min text i minst ett år till, men en annan del känner att va fasen, kör på bara. Det är kanske just nu jag behöver den här responsen innan jag lagt ett helt år till på en text med fundamentala brister. Jag har precis läst klart genomskrivning två och även om det är ett platt manus där mycket fattas, så tycker jag att det går att se ganska tydligt vad jag försöker åstadkomma. Nu har jag tre-fyra månader på mig att fylla igen de luckor jag själv identifierat och sedan är jag redo för respons.

Writing Children's Fiction av Yvonne Coppard och Linda Newbery

Den här boken har jag läst så att du slipper. Eller nä, nu är jag kanske onödigt taskig för Writing Children’s Fiction är ju inte uppenbart dålig i meningen att den ger tveksamma råd. Den är bara lite… tråkig? Det förvånar mig att en bok om barnlitteratur - det färggladaste som finns? – kan vara så grå och neutral. Till skillnad från de flesta andra böcker om skrivande jag läst ger den här mig inte alls lust att kavla upp ärmarna och sätta igång med tio nya projekt samtidigt. Det finns inget oväntat, inget som inspirerar, inte ens något som gör mig arg.

Ett exempel på råd de ger: Skriv inte om verkliga människor i din närhet. Nähä. Jag håller ju med dem till viss del – själv brukar jag inte basera mina karaktärer på familj och vänner, men jag kan tänka mig att det kan vara begränsande och att man inte vågar ta historien dit man verkligen vill (och sedan finns det så klart även ett moraliskt perspektiv när det gäller att skriva om människor som inte bett om att bli skildrade). MEN för det första finns det ju massor med helt eller delvis självbiografiska böcker (där fler verkliga personer än författaren kan finnas med) och för det andra tror jag att det ofta kan vara en fördel att föreställa sig hur ett närstående barn i en viss ålder skulle reagera i en viss situation. Åtminstone önskar jag att jag hade tillgång till en person som liknade min huvudkaraktär och som jag kunde observera lite i smyg. 

Men detta diskuteras inte alls och det är synd tycker jag. För det är ju inte en punktlista med råd jag vill åt utan inspirerande exempel på hur man kan göra. Vad som funkar och vad som inte gör det. Har de t.ex. några tips på hur man kan ta ett karaktärsdrag hos någon man känner och sedan skapa en helt ny karaktär utifrån det? Eller kanske blanda särdrag från flera personer? Och vad tycker de egentligen om (själv)biografiska barnböcker? Har de några bra exempel? Finns det fall de tycker gick över gränsen?

Det får vi aldrig veta.

Ämne efter ämne avhandlas på det här ytliga viset. När jag så når sidan 222 och äntligen kan gå vidare med mitt liv är den sammanfattande känslan: Var det här allt?

Genomskrivning två är färdig!

Jag tycker inte att textmassan jag åstadkommit förtjänar att kallas ett utkast – möjligen ett utkast till ett utkast? – och det är därför jag fastnat för det mindre dramatiska ordet genomskrivning. Mitt fokus har inte varit på att producera text, utan jag har sett på skrivandet som en hjälp för att utveckla intrigen. Det är helt enkelt lättare för mig att fundera medan jag skriver eftersom jag är mitt inne i den aktuella scenen istället för att se på den utifrån. Om jag i slutändan slänger 99% av det jag har knåpat ihop i det här skedet så gör det inte så mycket.

En och en halv månad tog det att ta sig igenom berättelsen från början till slut den här gången och mycket har möblerats om på vägen. Genomskrivning ett landade på 15000 ord och tvåan är ungefär lika lång, men full med fotnoter om saker jag vill lägga till eller kolla upp. Ursprungligen hade jag tänkt ägna den här omgången åt att fylla på med gestaltning, men när jag tog mig an texten kände jag att där fanns en del mer grundläggande strukturproblem jag ville ordna upp först, framför allt gällande upplösningen. Nu är jag ganska nöjd med hur berättelsen slutar och hoppas att vetskapen om vart det hela är på väg ska hjälpa mig även med de inledande kapitlen. 

Nästa steg blir att skriva ut hela rasket och gå igenom noga med överstrykningspennor i olika färger för det som ska behållas, utvecklas eller slängas. Undertecknad har ju en stor svaghet för allt som kan köpas i en pappershandel (hej anteckningsböcker! hej klistermärken!), så det här steget är mer en pennbaserad belöning åt mig själv än en strikt nödvändighet.

Och om en vecka eller så är det dags att inleda genomskrivning tre! Eller kanske att jag vågar kalla det utkast ett den här gången?

The Raven Boys av Maggie Stiefvater

Jag började läsa första delen i Maggie Stiefvaters urban fantasy-serie The Raven Cycle efter att Linda gav den ett jublande omdöme. Och den är bra, det måste jag säga, men den gav mig inte samma svindlande upplevelse som Linda fick. I vanliga fall brukar jag i dessa situationer bara låta det passera och inte föra boken på tal om inte den som rekommenderat den ber om min åsikt. Men jag vill ju diskutera Raven Boys. Att tänka kring vad det var som gjorde den bra och inte fantastisk för just mig, och tvärtom för Linda, är just en sådan sak som jag tror kan bidra till förståelsen av egna och andras texter.

Allra först vill jag säga det igen – The Raven Boys är bra i en objektiv mening. Den är välskriven, välstrukturerad, välplanerad. Stiefvater följer de klassiska skrivråden till punkt och pricka. Till exempel det där med att börja sin roman med en mening som fångar läsaren? Stiefvater vet vad hon gör och börjar med: “Blue Sargent had forgotten how many times she’d been told that she would kill her true love.” BAM! Men perfektionen går nästan överstyr. Jag kunde inte undgå att känna mig lite… manipulerad. Lite samma känsla som när amerikanska teveserier är så tydligt optimerade för att hålla kvar tittaren med hjälp av cliffhangers. Hela skapelsen kändes uttänkt på ett sätt som gjorde det svårt för mig att riktigt engagera mig och faktiskt tog det nästan 200 sidor innan det släppte.

Punkt två på listan över saker som inte riktigt funkade för mig är huvudpersonen Blue. För att vara ärlig har jag ofta svårt för tonåriga karaktärer och det gällde även när jag själv var tonåring. Blue är skriven för igenkänning. Hon är en normal person i ett hushåll fullt med övernaturliga förmågor och hon är också normal i förhållande till de privilegierade studenterna från Aglionby, som till skillnad från henne knappast behöver arbeta extra efter skolan. Men jag känner inte igen mig. Eller viktigare, jag tycker inte särskilt bra om henne, trots att hon så uppenbart är den person det är meningen att jag ska tycka om.

Tredje “problemet” är tempot. Med tanke på hur mycket som ändå händer är det förvånansvärt hur extremt långsamt berättelsen framskrider. Romanen känns som en lång prolog. Om jag jämför med t.ex. Engelfors-trilogin där jag läste så att jag nästan blev andfådd, är Raven Boys en maklig promenad, åtminstone första halvan. Jag saknar spralligheten. Kanske hänger det också ihop med det ständiga rådet “show don’t tell”. Det är nästan alltid en god idé, men när allt, allt, allt disciplinerat ska redovisas tar det ibland onödigt lång tid att komma till nästa vändning.

Nu låter det visst ändå som att jag sågar Stiefvater. Återigen, nej, nej, nej, det är verkligen inte min mening. Jag kan gott tänka mig att läsa de andra böckerna i serien. Jag litar på Stiefvater och vet att hon kan ro igen sin romancykel på ett högst kompetent sätt. Jag vill också poängtera att alla dessa tre punkter jag nämnt handlar om val där det inte finns något rätt eller fel. Stiefvater valde annorlunda än jag skulle gjort, men hon är världsberömd författare medan jag sitter här med mitt halvfärdiga manus som kanske aldrig blir mer än en tumme, så förmodligen är hennes sätt bättre än mitt.

Men det jag tar med mig från The Raven Boys är att det inte är så här jag vill skriva. Jag föredrar serier där delarna kan stå för sig själv. Jag gillar färgsprakande magi och sagokänsla. Cirkus snarare än precisionsinriktad gymnastik. Det här är inte min stil.

(Förlåt Linda).

Hösten är här!

Temperaturen föll från 32 till 22 grader på bara två dagar. Det regnar. Jag är lycklig.

Jag har blivit med ljudbok

Det har varit svårt att hinna med bloggen på sistone. Skrivandet har första prioritet och suger upp den lilla tid jag har hemma. Det kommer nämligen att bli så att jag flyttar till Danmark nästa sommar (SÅ roligt på SÅ många plan) och det är helt enkelt en hel del på jobbet som ska hinnas klart innan dess samtidigt som jag börjar planera för framtiden. Det rullar på bra, men något måste ändå ge vika och därför får det bli halvfart i bloggvärlden ett tag framöver.

Nu har jag därför följande “problem”:
1. Behöver lättsam underhållning för att koppla bort jobbet ibland.
2. Måste lära mig danska.
3. Vill studera fler böcker för barn och ungdomar för att växa i mitt skrivande.

Den fantastiska lösningen som slog mig häromdagen: Barnböcker från danska Storytel!

Hittills har jag lyssnat på en enda bok, men det går faktiskt över förväntan att förstå vad som sägs. Uppläsaren artikulerar definitivt tydligare än danskar i min närhet, haha.

Boken jag valde var Peter Plys og hans venner, dvs Nalle Puh. Och alltså, jisses, så bra den är. Karaktärerna blir tydliga med små medel och jag gillar också hur de är lite självupptagna ibland, men samtidigt mycket generösa. Även efter att nostalgin är borträknad är det helt fantastiska små historier Milne skrev ihop.