Råd från en nobelpristagare

En kompis till mig lånade nyligen Louis Armstrongs självbiografi som jag skrev om i januari. I utbyte fick jag låna en självbiografi av en annan jazzmusiker, nämligen klarinettisten Artie Shaw. Än så länge har jag bara hunnit med förordet, men redan där finns det saker jag vill citera på nästan varje sida. Temat är nämligen hur ohyggligt långsamt det går att skriva en bok.

This time, however, out of sheer stubbornness, and finally real fury at my own dumb self, I persisted long enough to squeeze out a couple of paragraphs that didn’t altogether nauseate me. [. . .]

O.K. Know how long that took? Just two measly paragraphs? Less than half a page?

Would you guess three months? Seems excessive, right? Yes, well, the truth is it took me over six months. Honestly, I swear to you.

Igenkänning, eller?! Men Shaw hade kanske lite mer tur än resten av oss, för tack vare sin kändisstatus fick han gå på fancy tillställningar där han träffade en massa andra kändisar, däribland nobelpristagaren Sinclair Lewis. Efter att Shaw beklagat sig för honom, skrev Lewis ett brev med följande råd:

“First: Be sure you’ll never finish it.

“Second: Be sure that if you ever do, no one will ever publish it.

“And third: Be sure that if by some wild freak of chance both the above do happen, no one will ever read it.

Och det verkar ju ha funkat för Shaw, för här sitter jag med hans bok i handen.

Dagens skrivmusik: Special Delivery Stomp

Expeditionen: min kärlekshistoria av Bea Uusma

Bea Uusma påstår sig hata att frysa. Det gör jag också. Just nu har vi bara ett par minusgrader här hos oss, men jag är konstant purken. Vaggar runt i fleecejacka i lägenheten och undrar varför jag stängt av elementen (vid kontroll visar de sig alltid vara på) och diskar extra länge bara för att det är så skönt att få sticka ner händerna i varmt vatten.

Någon potentiell polarfarare är jag alltså inte. Därtill kommer detta att jag inte förstår vitsen med extremsport över huvud taget. Varför riskera livet för något som inte betyder något alls? Om det är adrenalinpåslag folk är ute efter kan de väl lika gärna söka sig till Läkare utan gränser och leva farligt av en anledning? (Obs! Kanske låter surare nu än vad jag egentligen menar pga nämnda temperaturproblem).

Jag har med andra ord noll procent sympati för herrarna Andrée, Strindberg och Frænkel, som tyckte att det verkade vara en bra idé att flyga över Nordpolen i ballong. Resultatet är välbekant sedan länge och ännu mer sedan Uusma vann Augustpriset – ballongen kraschade, expeditionsmedlemmarna kämpade sig fram i veckor över isen och sedan dog de. Dödsorsaken är okänd. De hade mat och vapen.

Men trots att jag är avogt inställd till polarexpeditioner av princip, kan jag inte låta bli att charmas av Bea Uusma. Expeditionen är så kolossalt välskriven. Blandningen av dagboksanteckningar och beskrivningar av Uusmas egen resa till Vitön där de tre omkom, dåtid och nutid, är perfekt. Det blir aldrig tråkigt. På sista sidan känner jag att jag fått veta alldeles precis lagom mycket. Och därtill rymmer historien om Andrée-expeditionen något så otrolig allmänmänskligt som stannar kvar hos mig länge: uppvaknandet då stolta drömmar möter en brutal verklighet.

(Expeditionen finns i två utgåvor. Jag läste pocketversionen eftersom det var den som fick plats i mitt handbagage när jag flög hem från Sverige, men jag önskar att jag hade kostat på mig den illustrerade utgåvan istället. Så bra är Uusma.)

To Kill a Mockingbird av Harper Lee

Det finns böcker jag är överraskad att jag inte redan läst. To Kill a Mockingbird (Dödssynden) är en sådan. Ännu mer överraskande var att jag inte hade en aning om vad den handlade om. Den bara fanns där, som en anonym klassiker alla andra redan verkade känna till, men aldrig diskuterade i detalj.

Nå. Nu har jag faktiskt läst och det är ju tydligt varför Harper Lees roman fått den klassikerstatus den har. Berättarrösten tillhör Scout som växer upp i Alabama på 30-talet. Innan jag går in på handlingen vill jag bara säga några ord om tilltalet. Det är knepigt det där, med en barnröst. Lee lägger sig någonstans i gränslandet mellan ung och gammal. Tonläget känns ungt, men samtidigt smyger hon in små kommentarer och förklaringar, som måste tillhöra en äldre version av Scout. På pappret verkar det inkonsekvent, men det hela fungerar ypperligt. Unga Scout ger närvaro och lite äldre Scout ger förståelse, och de smälter samman till en enda, gedigen röst som sitter från första bokstaven. Jag är full av beundran.

Scout Finch, lever med sin bror, Jem, och sin far, Atticus, i småstaden Maycomb. Den unga upplagan av Scout (hon är i lågstadieåldern) är uppslukad av frågor som hur deras mystiske granne Boo Radley egentligen ser ut. Mellan raderna berättar samtidigt den äldre upplagan om rasmotsättningarna i Maycomb, som drivs till sin spets när en svart man anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna. Atticus är mannens försvarare, vilket inte ses med blida ögon av Maycombs vita befolning. I takt med att Scout blir äldre och börjar inse hur orättvis världen är, går romanens ton sålunda från småmysigt charmig till sorglig, även om vissa karaktärer, i synnerhet Atticus Finch och även Scout själv, påminner läsaren om att det går att höja sig över omvärldens trångsynthet.

En fin läsupplevelse var detta. Och ingen har väl missat nyheten att det mycket oväntat kommer en uppföljare nu, 55 år senare. Inte illa.

Jag fick en idé

Fram till för cirka en timme sedan var den här dagen minst sagt halvdan. I morse övervägde jag att sjukskriva mig på grund av intensiv hängighet, men släpade mig ändå (genom styv kuling) till jobbet eftersom jag hade två viktiga möten.

Möte 1 – inställt med kort varsel.

Möte 2 – inställt med kort varsel.

Jaha. Sedan tillbringade jag eftermiddagen med att försöka få en grej att funka som jag trodde skulle vara en baggis, men visade sig vara synnerligen obaggis.

Hem igen genom den fortfarande mycket styva kulingen och DÅ! Världens idé damp ner i knät på mig. Mitt älskade problemprojekt som jag våndats så mycket över och som jag varit tvungen att pausa från för att det bara. inte. funkar. Jag kom på hur jag kan fixa det!

Jag har länge känt att miljön jag valt inte blev helt rätt. Den var uttjatad och fastän jag lade tid på att twista till den, kändes alla mina försök krystade. Det var som att jag hela tiden ville visa att jag inte höll på med en ripoff av någon annans skrivande.

Samtidigt byggde min berättelse väldigt mycket på just den här miljön. Mina karaktärer föddes ur miljön. Jag kunde helt enkelt inte komma på ett sätt att förlägga handlingen någon annanstans utan att hela bygget rasade ihop.

Men nu! Äntligen alltså. Alla huvuddragen är kvar och alla karaktärer kan behålla sina roller, men själva inramningen är annorlunda och jag är så himla entusiastisk över att få utforska det här stället!

Och det bästa av allt? Min nya miljö löser problemet jag haft med att mitt manus blev alldeles för läskigt halvvägs igenom. Det passade inte in med inledningen längre. Den nya miljön ger en av mina huvudkaraktärer en ny motivation som inte är lika våldsam och det passar tonen jag strävar efter mycket bättre.

Hej hopp!

Ett inlägg om min egen förträfflighet

Jisses vad det är mycket nu. Mycket på jobbet, mycket privat. En hel del roliga saker och en del sorgliga. Bloggen går lite på sparlåga som ni ser, men en sak har jag faktiskt hunnit med trots allt: Att avsluta mitt pytteprojekt! Jag är så nöjd! Det blev en helt okej saga med kanske tjugo rätt små illustrationer – inte proffskvalitet, men om man kisar lite kan man gissa vad det föreställer… Eller nä, varför ska jag nedvärdera mig själv? Det blev riktigt jäkla bra utifrån mina förutsättningar. Hurra för mig!

Till helgen ska jag börja tänka på vanliga skrivprojektet igen, men först tänker jag tillbringa några dagar med att bara klappa mig själv på axeln för ett väl utfört arbete.

När jag tänker tillbaka på min barndom

Bokbloggsjerka denna vecka:

När började du läsa och varför fortsatte du att läsa så mycket som du gör?

Jag kommer från en storläsarfamilj. Jag behöver kanske inte säga mycket mer än så. Började fatta grejen med bokstäver någon gång i treårsåldern och mina föräldrar, särskilt min mamma, lade mycket tid på att förse mig med böcker. Det är först i vuxen ålder jag fattat vilken lyx det var. När jag var liten var det helt självklart att livet var fullt av böcker och att läsning var något positivt som alltid uppmuntrades.

När jag gick i högstadiet och gymnasiet snittade jag en bok i veckan (vet jag eftersom jag då började skriva upp namnet på alla böcker jag läst), men den takten klarar jag inte av längre. Två böcker per månad brukar det bli ungefär. Men någon bok måste jag alltid ha på gång, annars känns livet fattigt. Jag läser alltid flera böcker samtidigt och kommer inte ihåg senaste gången jag inte var halvvägs genom minst en bok.

Det finns så många saker jag älskar med böcker att det är svårt att veta var jag ska börja. Det är så personligt att läsa. En författare som berättar en historia för mig och bara mig. Samtidigt är det något som går att dela, en källa till gemenskap när någon läst samma bok som jag. Jag älskar känslan av att röra vid papper, jag älskar fina bokomslag, jag älskar att plocka upp en splitter ny bok och vara den första som öppnar den och jag älskar sönderbläddrade exemplar där någon strukit under en rad som var särskilt bra. Framför allt blir böcker goda vänner. Jag behöver inte äga allt jag läser, men min egen bokhylla är den del av mitt hem som är allra viktigast för mig. En slags sammanfattning av mitt liv där jag för varje bok minns var jag befann mig när jag läste den, vad jag tänkte och vad jag kände.

Swing That Music av Louis Armstrong

Louis Armstrong. Om någon människa förtjänar att kallas legend, måste det vara han. Låt mig citera Wikipedia:

Det anses att Louis Armstrong inte bara påverkade jazzens utveckling utan att hans musik i hög grad ligger till grund för praktiskt taget all populär musik som framkommit efter honom.

Men vem var människan bakom trumpeten? Kan det tänkas att svaret döljer sig i Swing That Music, Armstrongs kombinerade självbiografi och jazzhistoriska översikt från 1936.

Svaret är nej. Swing That Music rör sig framför allt på ytan, även om det skymtar förbi några glimtar av djupare sanning i beskrivningarna av hans två första äktenskap. Vi får veta hur han fick smeknamnet Satchmo (förkortning för satchelmouth, vilket syftade på hans stora mun) och hur han blev förärad Selmer-trumpeten i guld som han håller på omslaget. Däremellan berättar han om uppväxten i New Orleans, hur han skickades till en uppfostringsanstalt och där fick lära sig spela bygelhorn och sedan trumpet, hans tidiga karriär ombord på flodbåten Dixie Belle och slutligen hans triumftåg genom Europa på 30-talet. Berättarstilen är lite som hos en lågstadieelev som berättar om sitt sommarlov. Först hände det här. Sedan hände det här. Och sedan hände det där. Känslolivet lyser till stor del med sin frånvaro, förutom när han skriver om musik. Då är entusiasmen svår att ta miste på.

Någon skrivartalang verkar Armstrong alltså inte ha varit och det måste ju ändå vara honom förlåtet med tanken på hans superkrafter inom musiken. Dock ville någon på förlaget tydligen bättra på biografin lite, för vissa partier är så uppenbart spökskrivna att det blir komiskt. Framför allt gäller detta en lång och totalt onödig utläggning om Huckleberry Finn, motiverad av flodbåtsåkandet. Hade de inte kunnat brodera ut Armstrongs möte med Josephine Baker istället? Det avhandlas på fyra korta rader: “While I was in England I heard that Miss Josephine Baker was there and was ill. I went up and had a nice visit with her. I think she is a good artist and wish she would spend more of her time at home.”

Men detta må vara hänt. Det är ändå Louis vi talar om. Oavsett litterära kvaliteter är detta intressant läsning av och med en av musikhistoriens giganter.