[här hade jag tänkt mig en ordvits med tågtema, men min hjärna är helt slut så jag lägger ner]

Egentligen skulle jag tagit nattåget till Berlin igår kväll, men det var strejk, så jag fick åka hem igen. Snopet. Som tur var kunde jag boka om biljetten och ta första morgontåget, så idag har jag tillbringat tio timmar på resande fot. Lite segt var det, men jag valde att se det som en skrivtidspresent och såg till att inte ta med mig någon nöjesläsning alls (men dock en del jobbläsning som jag var tvungen att ta itu med). Jag tror jag får åka mer tåg framöver, för frånvaron av distraktioner gjorde att jag var tvungen att kämpa mig igenom ett par problemområden jag gruvat mig över. Är nu halvvägs genom steg 7 (utökade karaktärsbeskrivningar). Hurra för mig!

(Och Berlin alltså. Älskar denna stad. Och särskilt nu med skir vårgrönska överallt.)

Poddlyssningsaktivitet

Okej, så här har jag gått och trott mig ha koll och så BAM!, nä det har jag inte, för jag har helt missat Författarpodden. Hur skedde detta? Varför? Vem är ansvarig? Vart kan jag skicka klagomejl? (Till mig själv antagligen).

Så. Nu har jag i alla fall lyssnat en smula och så långt är det extremt intressant. Enda nackdelen är att det inte verkar gå att ladda ner avsnitten (väl?). Eftersom jag gärna promenadlyssnar fick det först bli ett avsnitt av Fantastisk podd istället, innan jag kom hem och kunde streama på balkongen. Det var soligt och fint, men egentligen utför jag gärna någon monoton aktivitet medan jag lyssnar. Promenad, som sagt, eller diskning, eller möjligen potatisskalning. Nu letar jag efter en lagom syssla som kan kombineras med både podd och balkong.

Vad gör ni medan ni lyssnar?

Ett försök till ugnsmetafor

Som jag nämnt tidigare har jag haft svårt att göra plats för skrivande på sistone och jag provar därför att strukturera mitt manus med snöflingemetoden, som ett sätt att få tydliga delmål. Igår kväll avslutade jag steg 5, som går ut på att sammanfatta berättelsen utifrån varje karaktärs perspektiv.

Detta var en mycket nyttig övning för mig. En del karaktärer visade sig väldigt lätta att arbeta med. Det gällde inte bara huvudpersonen utan även vissa ganska perifera personer, som jag inte alls utvecklat särskilt mycket tidigare. Andra var… hm, kluriga. Jag fastnade särskilt länge med en karaktär som bara har som uppgift att hjälpa huvudpersonen att ta sig från A till B. Ett tag övervägde jag att gå vidare till nästa steg och komma tillbaka senare, men det var då jag fick min plötsliga, ugnsrelaterade insikt.

Har ni någonsin haft en sådan där riktig kass ugn med helt ojämn värme? En sådan där man bakar bullar och bränner hälften, med resten fortfarande är degiga i mitten? Så är det lite med skrivandet för mig just nu. Vissa delar av min berättelse har nämligen kommit mycket längre än andra. Jag har skrivit och skrivit om och fixat och donat. Vissa avsnitt kan jag till och med läsa och tycka att det faktiskt är riktigt bra. Samtidigt finns det andra delar som fortfarande är glupande hål. Inte på den mest övergripande nivån, för där vet jag ungefär hur jag vill ha det, men när det gäller hur det ser ut på ett visst ställe eller som igår, vem den där jäkla människan egentligen är som ska hjälpa min huvudperson.

Och nu till själva problemet. Grejen är att jag lätt tröttnar på delarna jag redan känner till. (Alltså att jag bränner halva min berättelse i ugnen, ni fattar va). Det är överarbetat. Jag vet redan vad som händer. Been there, done that. En av sakerna jag hoppas att den här nystarten kan hjälpa mig med, är att tvinga mig att ta itu med de lite jobbigare delarna innan jag tillåter mig själv att gå vidare. A-till-B-karaktären är förvisso inte helt perfekt i nuläget heller, men jag har ändå lite bättre koll än förut. Nu följer jag inte snöflingeinstruktionerna slaviskt (t.ex. vill jag lägga till ett steg där jag går igenom de olika miljöerna, en efter en), men som grundstruktur funkar det bra för mig så långt. En sak i taget. Inget skrivande förrän allt är på plats. Jämn ugnsvärme.

(Förresten, blev detta en liknelse istället för en metafor? Eller en allegori? Känns som att jag borde veta alternativt kolla upp, men jag måste ta itu med tvätten nu.)

Txtng: The gr8 db8 av David Crystal

Såg ni språkkrönikan i DN om hur skiljetecken har fått nya betydelser? Punkt signalerar avståndstagande och utropstecken entusiasm står det, och efter att ha tänkt på saken inser jag att den betydelseförskjutningen har nästlat sig in i mitt eget informella språkbruk också. Intressant!

Krönikan påminde mig också om Txtng: The gr8 db8 som jag läste för ett bra tag sedan och som jag var helt säker på att jag hade bloggat om. Jag skrev nämligen ett långt inlägg på min telefon och som jag minns det var det synnerligen välformulerat, den sortens inlägg som folk skulle citera fritt ur minnet flera år senare. Mitt definitiva blogg-genombrott. Tyvärr verkar jag ha raderat det. Hm.

Men, men, det är inte mycket att göra åt. I grova drag hade jag två saker att säga om Txtng, som handlar om det framväxande sms-språket och är skriven av den brittiske lingvisten David Crystal. Den första är att Crystals bok, skriven 2008, visar hur mycket som hänt med vår kommunikation de senaste sju åren och hur vårt språk påverkas av tekniken. Hans exempel härrör från tiden före Whatsapp och obegränsade antal sms. Det är korthugget och kompakt. Dagens påhittiga emoji-kombinationer lyser så klart med sin frånvaro och det tidiga 2000-talets mobiltelefoner känns ungefär lika moderna som en telegraf. Hur kunde allt förändras så snabbt?

Den andra saken som slog mig är Crystals entusiasm. Han är så fjärran från språkpolis som det går att komma och så uppenbart fascinerad av den kreativitet som uppvisas i sms-språket att det är svårt att inte ryckas med. Se här, säger han, så här kan spanska sms-förkortningar se ut och oj, kolla, här är en dikt på sms-språk, är det inte fantastiskt? Att språket skulle bli torftigare på grund av våra nya kommunikationsvanor håller han inte alls med om och inte heller att dagens ungdomar skulle ha problem med att skilja högt och lågt språkbruk. Jag är benägen att hålla med. 

Txtng rör sig i gränslandet mellan populärvetenskap och kursbok. Den är förvisso lättläst, men genomgången är grundlig och den som inte redan har ett grundmurat intresse kommer nog att gäspa på vissa ställen. Kanske har jag haft större utbyte av Txtng i efterhand, som en klarröd påminnelse i bokhyllan om att reflektera över hur vårt språk utvecklas, än under själva läsningen.

Skönlitterärt och vetenskapligt skrivande

Borta hos Skriviver diskuteras just nu det här med flow, eller skrivflyt eller vad det nu kan tänkas heta på svenska. Det var ett inlägg i rättan tid för jag körde verkligen fast i skrivandet ett långt tag (det är så trassligt att jag inte ens orkat reda ut det här, men luften gick ur mitt ursprungliga projekt och så försökte jag med ett annat istället, vilket inte heller gick så bra och nu är jag tillbaka med projekt ett). Men som det heter på dansbandsspråk: Börja om från början, börja om på nytt. Varför ska man sörja, tider som har flytt? Jag har gjort just så och börjat om från början med mitt manus.

Den här nystarten är ju ett utmärkt tillfälle att försöka lägga sig till med nya, goda vanor och inspirerad av flowdiskussionen har jag funderat lite på hur jag kan uppnå det där eftersträvansvärda flytet, istället för att ägna två timmar åt att formulera en ynka mening som jag inte ens är nöjd med?

Det som slog mig när jag läste Skrivivers inlägg, var att jag faktiskt har flow ganska ofta, bara inte i mitt skönlitterära skrivande. Jag arbetar som forskare och en stor del av mitt arbete består i att skriva vetenskapliga artiklar. Det är naturligtvis stor skillnad på att skriva vetenskapligt och skönlitterärt, men det finns också många likheter. I båda fallen handlar det om att ta enskilda delar (analyser eller scener) och väva ihop dem till något större, att skapa logiska övergångar och att knyta ihop början med slutet på ett sätt som både infriar förväntningar, men också bidrar med något nytt. Formuleringskonsten ska så klart heller inte underskattas. En välfunnen mening pryder sin plats, oavsett om det är i en roman eller en avhandling.

När jag får flow ser jag min artikel på ett nytt sätt. Det är som att jag är närvarande i alla delar samtidigt (urflummigt, kan tyvärr ej förklara bättre). När jag skriver en mening någonstans i manuskriptet vet jag hur den påverkar en slutsats jag drar någon annanstans. Jag hoppar fram och tillbaka, gör minnesanteckningar på olika ställen i texten, formulerar om en mening någonstans, skissar fram ett helt stycke någon annanstans, och plötsligt är arbetsdagen slut.

Men varför (VARFÖR?!) infinner sig samma sinnestillstånd mycket mer sällan när jag skriver i egenskap av författarwannabe?

Några gissningar:

• Jag är tröttare. Det mesta av mitt romanskrivande sker efter en lång arbetsdag, så självklart går det tyngre. Dock är detta ganska ointressant eftersom jag inte kan ändra det just nu, så jag hoppar raskt vidare.

• - Det finns en tydligare struktur för vetenskapliga publikationer. Detta kan variera lite från tidskrift till tidskrift, men är ofta i formatet Sammanfattning/Introduktion/Resultat/Diskussion/Material och metoder. Strukturen gör det lättare att dela upp skrivandet i delmål och inte villa bort sig på vägen.

• Jag vet vad jag ska skriva. När jag skriver på jobbet har jag redan utfört alla analyser. Skrivandet handlar då om just skrivande och inte skrivande + hitta på grundläggande innehåll. 

• Det finns en daglig rutin. Kanske är detta viktigast av allt. Det är sällan jag sätter mig ner och får ett plötsligt flowanfall. Snarare är det så att dagen börjar med att ordna administration, svara på mejl, läsa igenom nyutkomna artiklar och sedan någon gång efter lunch kommer jag igång med skrivandet, med nybryggt te i muggen och musik i hörlurarna. Då vet min hjärna att det är dags för full koncentration.

Så, vad går att lära av detta? Struktur är bra och planering är bra, åtminstone för mig. Inga nyheter kanske, men det känns ändå bra att veta att detta är grejer jag egentligen fixar, det är bara att jag inte fått till det riktigt i romansammanhang än. Men snart så...

Check check check check

Steg 1-4 av snöflingemetoden är nu avklarade. Så långt har jag alltså en sammanfattning av handlingen på cirka en sida, samt korta beskrivningar av huvudkaraktärerna. Nästa steg innebär mer arbete med karaktärerna. Jag är laddad!

Jag skriver i Scrivener och något jag verkligen gillar med det programmet är att det går väldigt lätt att lägga in bilder. Jag har därför rotat fram en av mina gamla projektmappar där jag samlat porträtt från konstsamlingar på nätet som passar till mina olika karaktärer och lagt in en bild i varje karaktärsbeskrivning.

Bilderna för varje karaktär visas så här i “anslagstavleläget”.

Än så länge har det varit superlätt att jobba med de olika snöflingestegen, vilket jag väljer att tolka som att jag har bättre koll på min berättelse än jag trodde. Påskvila och lite distans har säkert gjort sitt till. Steg 5 coming up!

Hur det gick

Jag i fredags: Rastlös, tusen tankar, fick verkligen säga åt mig själv på skarpen ett par gånger för att inte sätta igång Track changes i Word och börja redigera en artikel vi jobbar på. Jag idag: Aaaaaaahhh… Så harmonisk.

Dessutom har jag haft tid att reflektera lite över mitt liv. Det behöver vi väl alla då och då. Vad jag kom fram till:

• Om 1-2 år måste jag söka nytt jobb (visste jag redan), men just nu finns det ingenting jag kan göra för att förbättra mina chanser mer än vad jag redan gör, så jag ska försöka att inte oroa mig för det.
   
• Om jag inte hittar något jobb, så får jag väl utbilda mig till något annat. Det ordnar sig.
   
• Det kommer att vara sanslöst stressigt fram till jul, så jag behöver se till att ha fler sådana här “onyttiga” helger.
   
• Viktigast av allt: Jag VILL skriva. Bara för att det finns andra måsten som ropar högre just nu, kan jag inte tillåta mig att glömma bort det.
   
• Jag behöver en bättre skrivrutin, någonting som fungerar även när jag är stressad. Efter lite övervägande har jag bestämt mig för snöflingemetoden, som går ut på att starta med en mening som sammanfattar romanidén och sedan utvidga den i många steg tills det blir en hel roman. Tror inte det är ett bättre eller sämre sätt än något annat, men det är en metod som lämpar sig ovanligt väl för punkter som kan bockas av. Just nu behöver jag struktur, konkreta små uppdrag som kan föras in på att-göra-listan. Steg 1 och 2 klarade jag av i morse (det är ju ändå en historia jag burit med mig rätt länge) och nu sitter jag här och dammar av några av mina karaktärer.

Det var det hela.