Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Först ut i svenskhögen blev Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande  - en roman om kärlek. Har läst så mycket om den att det kändes som om jag redan kände huvudpersonen Ester. Det kan ju vara ett problem, det där att man har en förutfattad mening om en bok, särskilt om det äkta verket avviker från bilden man har av det. I fallet Ester var det dock ingen fara, eftersom romanen var exakt sådan som jag föreställt mig. Korthuggen, obekväm och full av stycken man vill komma tillbaka till. Som här, i början av Esters och Hugos asymmetriska kärleksaffär:

"Hugo följde aldrig upp det Ester sa. Ester följde alltid upp det Hugo sa. Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom."

I all sin enkelhet tycker jag det här stycket säger allt om förhållandet mellan journalisten Ester och den äldre konstnären Hugo som (om det nu är någon som har kunnat undvika att få ett hum om vad Egenmäktigt förfarande handlar om) är Lena Anderssons fokus och som hon utforskar i all sin torftighet. Jag vrider mig i plågor på vissa ställen och nickar instämmande på andra. Andersson vet vad hon sysslar med. Och IGENKÄNNINGEN. Diskrepansen mellan det man vill ska vara sant och det man borde inse är den egentliga sanningen. Orättvisan när världen inte lever upp till ens ideal. Jag har aldrig haft någon äkta Hugo i mitt liv, men nog har jag varit Ester ibland. Har vi inte alla varit det?

Lena Andersson intervjuades nyligen i DN. Tydligen kommer snart en uppföljare till Egenmäktigt förfarande. Jag ser fram emot detta, men samtidigt gör det mig nervös. Går det verkligen att följa upp en mitt-i-prick-roman som Egenmäktigt förfarande? Vad tror ni?

Bästa boken hittills

Det har varit så mycket att stå i, att jag inte kommit mig för att skriva om en bok jag nyligen läst ut och som verkligen påverkade mig.

Tur då att bokbloggsjerkan gav mig en välbehövlig spark i ändalykten genom att ställa frågan:

Vilken är den bästa bok du har läst hittills i år?

Svaret är enkelt: Onkel Toms stuga. Mina tankar om den finns här.

Uncle Tom's Cabin av Harriet Beecher Stowe

Det finns många anledningar att läsa böcker som går utöver läsupplevelsen i sig. Vissa böcker är intressanta på grund av sin plats i historien och det inflytande de haft. Andra böcker ger en inblick i en annan värld och dess kultur, traditioner och etablerade synsätt.

Uncle Tom's Cabin har både och. Dels sägs den ha utgjort en gnista som senare resulterade i det amerikanska inbördeskriget och dels är den ett tidsdokument där förespråkare och motståndare får ge sin syn på slaveri. Men dessutom, och kanske framför allt, är den otroligt medryckande. Den håller. Jag bryr mig.

Boken inleds med att slavägaren Mr. Shelby hamnar på obestånd och tvingas sälja två av sina slavar, Tom och lille Henry, till en slavhandlare. Handlingen följer sedan två trådar och vi får följa Tom, som finner sig i sitt öde och försöker göra det bästa av situationen när han säljs till en ny ägare, såväl som Henrys mamma Eliza, som flyr med sin son mot Kanada. Båda trådarna bjuder på mycket dramatik och en inblick i de omänskliga lagar som utgjorde grunden för slaverisystemet.

Men det allra obehagligaste i Uncle Tom's Cabin är faktiskt inte grymheterna som slavarna utsätts för, utan ursäkterna som även de mer humana slavägarna kommer med för att slippa ansvar. De har inte tillräckligt med makt för att kunna förändra, de har andra saker att tänka på, slavarna har det egentligen ganska bra som de har det… Det är obehagligt för att jag känner igen mig. Är det inte så vi ofta resonerar? Jag förväntade mig en historisk bok där jag kunde sucka över forna tiders orättvisor och istället fick jag ett slag i magen. Det tackar jag för.

En svensk bokhög

Jag är nyss hemkommen från gamla Svedala med en lovande bokkvadrupel i bagaget. En nackdel med att bo utomlands är ju att det är så svårt att få tag på svenska böcker, åtminstone om man som jag föredrar papper över läsplatta. Dessa fyra har jag redan läst en hel del om på kultursidor och bokbloggar, så jag kunde inte hålla mig när jag fick en möjlighet att slinka in i en bokhandel.

Säg finns det något underbarare än en nyinköpt bok? Förutom fyra nyinköpta böcker, då…

Skruvat

Veckans bokbloggsjerka ställer frågan:

Vilken är den mest skruvade tv-serie/film du har sett i din favoritgenre?

Nå, nu är jag väldigt svag för filmatiseringar av brittiska 1800-talsromaner (Dickens, Austen, Gaskell…), men där blir det ju sällan särskilt skruvat. Kan faktiskt inte komma på något exempel alls som skulle passa in. Förslag? Mr Darcy med jetpack och paranormala förmågor?

Med en blinkning till forna dagars E.R. och Grey's Anatomy (en samlingspunkt i mitt gamla studentboende), väljer jag istället två stycken serier i sjukhusmiljö.

Den första jag kom att tänka på var Green Wing - en sjukhusserie helt utan medicinsk handling. Det är svårt att säga vad den egentligen handlar om faktiskt. Omslaget ger kanske en viss ledning (eller inte!).

Men efter lite mer funderande kom jag på en serie som slår Green Wing med hästlängder: Garth Marenghi's Darkplace. En fejkad 80-talsserie i sjukhusmiljö med övernaturliga inslag och den oefterhärmlige, fiktive skräckförfattaren Garth Marenghi i rollen som Dr. Rick Dagless. Måste upplevas!

In the Land of Invented Languages av Arika Okrent

När vi var små satt min bästis och jag och gjorde upp långa listor över ord till vårt hemliga språk. Det tog evigheter. Att hitta på nya ord är jättelätt i cirka fem minuter, men sedan börjar fantasin tryta och man glömmer dessutom bort vad man redan hittat på. Men vi kämpade vidare. Undrar vart dessa listor tagit vägen, men som jag minns dem var de ganska omfattande, med klädesplagg, kroppsdelar och så vidare. Visserligen tvivlar jag på att vi någonsin lyckades memorera tillräckligt med ord för att ha ett vettigt samtal, men det var något med de där oändliga listorna som tilltalade oss.

Det är tack vare Arika Okrent som jag drömmer mig tillbaka till barndomens förlovade land. I hennes bok trängs världsförbättrare, grammatikbesatta och Star Trek-fantaster som alla har det gemensamt att de ägnat extrema mängder tid åt att utforma och lära sig påhittade språk. Slöseri med tid? Har vi inte tillräckligt med språk som det är? Mja, kanske, men det är ändå något med entusiasmen hos dessa människor som är otroligt medryckande.

Och alla påhittade språk är inte oanvändbara. Ta till exempel bildspråket Blissymbols som uppfanns av Charles K. Bliss i ett försök att få de olika befolkningsgrupperna i hans hemstad Czernowitz att kunna kommunicera med över språkgränserna. Det floppade visserligen, men senare har språket kommit att användas för att lära barn med grava talsvårigheter att kommunicera med omvärlden (dock inte utan konflikter med språkets uppfinnare!).

Jag rekommenderar verkligen den här boken! Den är inte tung läsning, men ändå fick den mig att reflektera mycket kring vad språk egentligen är och hur vi använder det för att tolka omvärlden. Dessutom innehåller den en intervju med en man som har esperanto SOM MODERSMÅL (!!!). Mitt språkälskarhjärta slår dubbelslag.

Det är inte utan att jag börjar fundera… Borde man kanske ägna återstoden av påskhelgen åt att ställa upp prydliga tabeller med nybakade glosor?

O, ljuvliga vardag!

Så, nu har livet lugnat ner sig. Lägenheten är inredd och uppkopplad. Äntligen.

De här kaotiska veckorna har fått mig att tänka en del kring rutiner och vardag. Jag ser fram emot att komma in i en lunk. Inte i betydelsen olidlig tristess, utan en lagom strukturerad ordning, där hjärnan och kroppen är inställd på vad som händer under dagen. Jag fungerar och funderar helt enkelt bättre då.

Det som framför allt har blivit lidande under de senaste veckorna är det som jag tycker bäst om att göra - att läsa och att skriva. Båda aktiviteterna kräver ett lugn. Det funkar inte för mig att läsa när jag inte har kontroll över mitt liv. Tankarna driver iväg och ögonen förlorar sitt fäste på sidan. Att skriva är ännu svårare. Min prestationsångest ökar exponentiellt med stressnivån, vilket i sin tur gör att jag stressar ännu mer.

Nej, det bästa för mig är att ha en stund varje dag som har öronmärkts för det jag vill göra. En skrivpaus innan jag går till jobbet. En kvarts läsning på tunnelbanan. Och långsamt börjar livet återgå till ett mönster där det finns plats för sådant. Efter alla sista-minuten-lösningar som har skarvats ihop på sistone, känns förutsägbarhet som något alldeles underbart.