Bloggen går i ide

Jag känner att jag borde skriva ett lite mer välformulerat inlägg, men det finns det varken tid eller ork till. Vårt lilla pyre är nämligen här (hurra!) och suger upp varenda liten gnutta energi från sina föräldrar. Men det är ju bara som det ska vara. Jobbigt i vissa stunder, men framför allt härligt. Vi har haft turen att få den gulligaste, gosigaste bebisen i hela världen.

Något skrivande har det inte blivit så långt i år, men jag har inte heller känt att det behövs. Det får komma sedan, som en bearbetning av alla de känslor och iakttagelser som jag är mitt uppe i nu. Om det är något jag lärt mig under åren med bloggen, så är det att jag alltid kommer tillbaka till skrivandet så det oroar mig inte det minsta att jag släpper taget en stund. Bloggen får också vila, men jag kommer låta den ligga kvar tills vidare. Kanske kan den hjälpa mig få lite struktur på skrivarlivet när det är dags att komma igång igen. Tills att så sker vill jag bara säga tack för de många intressanta, uppmuntrande, roliga samtal som förts här och på andra bloggar och önska er allihop lycka till med skrivandet. Och så hoppas jag att vi stöter på varandra på en eller annan bokmässa i framtiden.

Allt gott!
/Bara hittepå

En liten nyårshälsning

Det var ett tag sedan, alltså. De senaste månaderna har jag inte läst en rad, inte skrivit en rad, ja knappt ens tänkt en rad. Jag har bara mått så otroligt illa, och den lilla energi jag haft har gått åt till att få mat i mig och försöka hänga med i studierna trots att min fysiska närvaro på universitet gått ner till noll. Men nu! Nu är allt mycket bättre och jag kan äntligen njuta av anledningen till att jag mått pyton, nämligen att vi väntar ett yttepyttelitet påhitt i juni. Hurra för det!

Inför 2019 har jag därför inga målsättningar och inga fasta planer varken för skrivandet eller livet i stort. Det blir ett år som själv får bestämma hur det vill bli. Men jag hoppas att jag kommer att kunna ägna vintern och våren åt sådant som jag mår bra av men som kommer att hamna lite i skymundan längre fram. Läsa några riktigt bra böcker (har just kommit igång med Kehlmanns senaste) och redigera mitt manus i mystempo till exempel. Sova.

Hur har ni det? Jag hoppas att ni allihop har haft en fin jul och önskar er allt gott inför 2019!

Ett inlägg som mynnar ut i ett beslut

Skrivandet går INTE bra just nu. Jag har funderat och funderat och funderat och det jag har kommit fram till är att jag är rädd för att bli refuserad.

Just nu redigerar jag Schrödingers manus. Det kan vara världens nästa bestseller eller så dåligt att det kommer bli ett stående skämt bland Sveriges förläggare. Jag vet inte och enda sättet att få reda på hur det ligger till är att redigera klart åbäket och skicka in det. Men när jag väl vet kan jag aldrig gå tillbaka till det här egentligen ganska angenäma tillståndet av att icke-veta. Rent statistiskt kommer jag ju bli refuserad, så är det bara, och därför är ju den säkraste vägen framåt ett totalt stillastående. Det är i varje fall vad min skrivhjärna tycker. Den säger det så klart inte rent ut för då skulle ju resten av mig kunna protestera. Nej, nej, istället lindar den in det hela i många lager av att “kanske behöver manuset arbetas om från grunden” och “det måste nog till minst en vända hos lektören innan det här är redo att läsas av någon utomstående”. Och plötsligt känns allt så himla överväldigande att drar mig för att ens öppna manusfilen.

Nu är ju grejen att skrivhjärnan kanske har rätt på sitt sätt. I en värld med obegränsat med tid skulle jag kunna ägna tjugo år åt det här manuset och göra det hundra procent fantastiskt. Men då skulle jag ju aldrig ha tid att skriva något annat och det skulle fortfarande inte vara en garanti för att bli antagen. Just det här manuset skulle kanske glänsa som en nypolerad mässingsljusstake, men mina andra manusidéer skulle fortfarande vara oskrivna. Och då är det kanske inte värt det ändå? Jag vet att det främsta skrivrådet bland dem alla är att låta det ta tid och att putsa-putsa-putsa och så vidare und so weiter. Men jag kanske faktiskt har nått gränsen nu för vad jag vill ge just det här manuset. Den här redigeringsrundan kanske faktiskt får bli den sista?

För om jag ser på helhetsbilden av mig själv som skrivande människa är det tydligt att jag snart behöver skriva något nytt. Jag har utvecklats extremt mycket av att arbeta med det här manuset och jag kommer aldrig ångra att jag lagt ner så mycket tid på det – men för att komma vidare i mitt skrivande krävs att jag någon gång lämnar det här invanda och ger mig ut i något nytt. Och i det perspektivet så vore det kanske inte hela världen om just det här manuset blev refuserat? Att jag kanske skickar in det tidigare än jag “borde”.

Så nu säger jag det:

EFTER DEN HÄR REDIGERINGSVÄNDAN TÄNKER JAG SKICKA TILL FÖRLAG!

Ha! Jag tänker inte hasta igenom processen och med mitt nuvarande tempo snackar vi minimum ett halvår, yada yada yada… men sedan smäller det! Faktiskt! Take that, veliga skrivhjärna!

Resa med lätt bagage av Tove Jansson

Hur är det egentligen med “sympatisk” som omdöme om en bok? Är det positivt? Eller är det lite som “snäll” om en person – ibland uppriktigt menat men minst lika ofta en omskrivning av “lite tråkig”? Jag vet inte, men det ord jag vill använda för att beskriva Tove Janssons novellsamling Resa med lätt bagage är just “sympatisk”, så ni får helt enkelt ta mig på mitt ord att jag menar det på allra finaste vis. Samlingen är från 1987 och får därmed representera 80-talet i min läsutmaning om nordiskt nittonhundratal.

Jag är egentligen inte överdrivet förtjust i novellformatet, av två anledningar. Den första är att jag ogillar alltför hårt mallade texter. I noveller ska det ju gärna komma någon dramatisk twist på slutet som gör att hela berättelsen framstår i ett nytt ljus, och jag kan känna att det blir tröttsamt om det inte görs extremt bra. Kanske även om det görs extremt bra, faktiskt. Det är bara inte min grej. Tur då att Tove Jansson inte alls skriver på det sättet. Jag upplever att jag glider fram mellan olika stillsamma berättelser som inte stressar fram mot någon punchline. Det är väldigt behagligt och – ja sympatiskt då.

Mitt andra problem med noveller är att de (om de är bra) alltid tar slut för fort. Här är Tove Jansson i högsta grad skyldig. Den inledande brevnovellen med beundrarbrev till Jansson från en japansk flicka känns alldeles lagom lång och avslutad, men de andra … Jo visst, avslutade känns de kanske, men jag skulle vilja läsa en hel roman om den lillgamla pojken Elis som inte riktigt passar in i skärgårdsfamiljen dit han skickas på semester. Och kanske ännu hellre en roman baserad på den avslutande novellen “Trädgården” om rivalitet och vänskap mellan två buttra gubbar som vill sitta på samma bänk vid näckrosdammen i Botaniska trädgården.

Som titeln antyder är novellsamlingens tema att resa, eller kanske ännu mer hur varje människa bär sin egen värld med sig och hur dessa världar ibland snuddar vid varandra för att sedan återigen glida isär. Ett fascinerande ämne som fick en extra skjuts av att jag själv befann mig på resande fot under läsningen (fast med tungt bagage istället för lätt – jisses vad det släpades och stånkades). Och just som reseläsning är kanske novellformatet inte helt dumt ändå. Ganska lagom med femton sidor melankolisk betraktelse över livet och sedan en stunds reflektion medan landskapet susar förbi utanför tågfönstret.

Ett radiotips i sommarvärmen

Jag har upptäckt P3 Historia. Någon mer som lyssnar på det? Är det inte ett helt otroligt inspirerande radioprogram – särskilt för oss som skriver?

Varje avsnitt är uppbyggt kring en historisk person och är under en timme (varierar lite i längd). Och vilka personer de har valt. Senaste avsnittet var om Marco Polo och jag var hundra procent fångad av hans äventyr i mongolriket. Avsnittet före det handlade om Harriet Tubman och det var samma sak där. Vilket jäkla mod den kvinnan uppvisade. Det går knappt att förstå.

Om detta nu låter tungt så är det verkligen inte det. Programmet görs alltså för P3 och det märks att det är inriktat på yngre lyssnare. Den röda tråden är alltid tydlig, dramatiken är på topp och stilen är väldigt informell (kanske snudd på för mycket svengelska ibland, men jag köper det). Kunskap som underhållning kan man kanske kalla det.

Och som sagt, så inspirerande! Efter i stort sett varje program har det varit någon detalj som jag har funderat vidare på och som jag skulle vilja utforska mer i mitt skrivande.

Rekommenderar varmt.

Jerusalem av Selma Lagerlöf

Jag älskar Selma Lagerlöf. ÄLSKAR. Hon har sådant driv, sådant språk, sådant allting. Så vad kan väl passa bättre än att inleda min nya läsutmaning med att ta mig an Jerusalem, utgiven i två delar strax efter förra sekelskiftet. Och vad kan jag säga annat än att den är ännu en lagerlöfsk fullträff.

Nu är ju Jerusalem en riktig klassiker som många skrivit betydligt mer initierat om än vad jag kan, och därför tänker jag hoppa över att sammanfatta handlingen annat än i all korthet: En grupp 1800-talsbönder från Dalarna bestämmer sig för att flytta till Jerusalem för att leva sina liv närmare Jesus (detta är del 1) och sedan gör de det (del 2). Med det avklarat vill jag istället reflektera kring vad det är med det här verket som gör att jag fångas så totalt.

Något jag tänkte mycket på under läsningen var nämligen hur Lagerlöf jobbar med sina karaktärer. De är alla sådana strävsamma och goda människor, och ändå är det så stora motsättningar dem emellan. Jag hejar på något sätt på dem allihop, och de olika konflikterna blir så mycket mer rörande just för att det inte finns en ond och en god sida. Allra tydligast är det i slutet av första delen när det blir tydligt vilka som väljer att fara till Jerusalem och vilka som stannar kvar. De som reser drivs så starkt av att de vill göra det rätta. Att detta “rätta” sedan leder till att åldrande föräldrar lämnas kvar eller att någon blir arvslös för att släktgården säljs, det får det liksom vara värt. Och jag som läsare förstår också att de tyckte att det var värt det. Jag håller kanske inte med, men jag förstår.

Sedan är det så klart skillnad på dramatik i form av starka känslor och vad som kan kallas dramatiskt schvung. Det senare handlar ju inte bara om att skriva trovärdiga, komplexa karaktärer, utan tvärtom kan behovet av att bygga ut karaktärerna dra ner tempot, särskilt i en roman som Jerusalem med så många olika perspektiv. Men Lagerlöf är bara en sådan fantastisk historieberättare. De av hennes verk som jag läst tidigare har haft tydligare drag av skröna och lägereld – jag tänker t.ex. på den oförglömliga jagad-av-vargar-scenen i Gösta Berlings saga – medan Jerusalem för det mesta är lugnare och allvarligare. Ändå märks det att hon gör det mesta av den dramatiska potentialen i varje scen. Det blir liksom aldrig tråkigt, så där som det handen på hjärtat faktiskt blir ibland när den mänskliga naturen ska utforskas på ett finstämt och insiktsfullt vis.

Resultatet blir ett verk som känns både gammalt och modernt, lite som ett uråldrigt, knotigt träd som fortfarande bär gröna kvistar. Språket är gammaldags men kraftfullt. Strukturen och gestaltningen har också något ålderdomligt över sig men fungerar utan problem. Och temat med frikyrklighet i svensk bondemiljö känns kanske inte heller dagsaktuellt, samtidigt som det väcker många tankar i mig kring grupptillhörighet och vad man är beredd att offra för religion och ideologi. Och kanske framför allt kring längtan efter ett enkelt svar i livet, att det ska finnas en utstakad väg att följa där man vet att allt man gör är rätt. En längtan som väl är lika stark hos många idag.

Spara allt!

Så lyder mitt nya motto efter att nyss ha snubblat över en gammal wordfil på datorn. Den är tio år gammal och innehåller två kapitel plus ett synopsis till en science fiction-roman som jag aldrig skrev klart. Det hela är ganska hafsigt skrivet (för något litet har jag ändå lärt mig på tio år) men ibland glimrar det till. Ett par replikskiften, någon reaktion här och där, en träffande beskrivning. Det var roligt att läsa faktiskt. Kanske tar det tio år innan man kan läsa sig själv “utifrån” och något sånär objektivt?

Nu brinner jag väl inte av längtan efter att få slutföra just det projektet (det finns en anledning till att det aldrig kom så mycket längre), men kanske kan brottstycken av det komma till användning i andra sammanhang. Min livssituation var rätt annorlunda då jämfört med nu, och jag märker hur det har färgat vilka typer av konflikter jag skriver om och vilka mål karaktärerna har. Texten inspirerades av mitt arbete och verkar ha haft en viss terapifunktion, om jag säger så. Och det är ju värdefullt att ha tillgång till det! En hel arsenal av känslor som jag är tacksam över att jag inte upplever lika ofta nuförtiden, men som är guld i fiktionens värld.

Så tack till mig-för-tio-år-sedan för att du sparade detta så att jag fick läsa. Och grattis till att de tio år som skiljer mig från dig blev så mycket bättre än du räknade med.