Att lära känna sin skrivprocess

För knappt ett halvår sedan bestämde jag mig för att ta en paus med mitt huvudsakliga manus och istället ta tag i ett barnmanus som jag hade liggande. Tanken var att jobba med ett kortare manus för att försöka hitta ett arbetssätt som passar mig. Jag har nämligen skrivit på flera olika manus tidigare, men alltid känt att de gått i stå efter de inledande kapitlen. Inte så att idéerna trutit och inte viljan heller egentligen, men jag har känt att jag inte arbetat på ett effektivt sätt. När jag så märkt att arbetet jag lagt ner inte gett resultat har motivationen försvunnit, vilket i sin tur lett till att skrivandet blivit ett måste istället för någonting som gör mitt liv bättre.

Jag har skrivit om detta tidigare, men vad jag kommit fram till är att jag gillar att börja smått och sedan utvidga i omgångar. Det kanske inte verkar som en särskilt omvälvande insikt, men det går stick i stäv med hur jag lärt mig att tänka på skrivandet. Det pratas ju ofta om plotters och pantsers, dvs de som planerar allt i detalj och de som bara hittar på allt eftersom (vad som kallas “fly by the seat of your pants”). Men när dessa båda kategorier diskuteras utgår ändå de flesta från att man sedan sätter sig ner och skriver det där långa första utkastet. Mitt sätt passar inte riktigt in där, för jag gillar att skriva ett mycket kort utkast som mer är som en sorts skiss, och sedan skriva om det gång på gång tills scenerna har blivit fylliga och tempot har förlorat sin stressighet. I våras skrev jag ett inlägg om hur det känns som att färglägga berättelsen och jag tycker fortfarande att det är en bild som passar mig bra.

En trevlig bieffekt av att skriva kortfattat är att det blir väldigt lätt att kvantifiera sina framsteg. Det pratades ordräkning borta hos Skriva läsa leva för ett tag sedan och jag är definitivt en räknare av stora mått. På ett filosofiskt plan är jag egentligen emot denna fixering vid ordmängd eftersom jag tycker det går emot skrivandets själ, men på ett praktiskt plan är det extremt användbart, både som motivation i tunga stunder och som ett sätt att identifiera de kapitel jag behöver arbeta mer med. Kort betyder nämligen ofärdigt för mig. När jag tillbringar mer tid i scenerna lägger jag helt enkelt märke till nya saker. Dock uppenbarar sig detaljerna bara efter hand – jag har väldigt svårt att se hela scenen framför mig på en gång när jag börjar skriva, utan det tar ett tag för mig att skriva mig dit jag vill.

Idag är en lite speciell dag i räknarland eftersom jag just varvat min förra version av manuset, dvs kommit över de 14655 ord som den versionen landade på. Här är en bild hur det stora ögonblicket gestaltade sig i mitt överambitiösa Excel-ark:

Det fattas fortfarande 7000-10000 ord innan den här versionen är färdig, och då kommer manuset fortfarande vara ganska kort även för ett barnmanus (dvs 22000-25000 ord, medan jag föreställer mig att 30000-35000 är mer lagom för en berättelse av den här typen). Om jag hinner vill jag därför gärna jobba igenom manuset en vända till innan lektörsläsningen, men framför allt hoppas jag att lektören kan hjälpa mig se de luckor som fortfarande finns kvar. I och med att jag alltid fastnat på vägen har jag väldigt lite erfarenhet av att jobba med de stora bågarna i ett manus och jag ser extra mycket fram emot att få respons på just den delen av skrivandet.

Att byta till ett mer lätthanterligt manus har alltså visat sig vara en god idé för mig. Även om min skrivtakt fortfarande är måttlig har jag aldrig skrivit så här mycket och regelbundet som jag gör nu. Jag tror det beror på att jag har dels har en bättre överblick och dels att jag inte pressar mig själv att skriva detaljerat på de ställen där jag ännu inte kan se detaljerna.

Och nu: tillbaka till skrivandet.

Skrivhelg!

Jag trodde att jag skulle behöva jobba i helgen, men så blev det INTE. Så nu har jag en helt oplanerad helg, hurra! Dags att ta igen all den skrivtid som gick förlorad under veckan pga lite av varje. Ska försöka hinna läsa igenom alla mina favoritbloggar också för att se vad ni sysslat med sedan sist, men det får bli senare ikväll när jag hunnit få ur mig lite mer text. Vi hörs!

Sapiens av Yuval Noah Harari

Detta är en bok jag rekommenderar till alla som skriver om andra världar (fantasy, scifi, historiskt…). Så, nu fick jag det sagt, och jag ville säga det tidigt, för jag har en känsla av att många av dem som skulle kunna falla för den här boken kanske inte alls känner sig lockade till att börja med.

Sapiens är ett försök att trycka ihop hela mänsklighetens historia till en enda (lättläst) bok. Harari börjar med jägare-samlare och slutar med att spekulera kring mänsklighetens framtid (som kanske innehåller cyborger). Att kalla det historiebok är korrekt i viss mening, men samtidigt missvisande. I och med att spannet är så otroligt brett blir urvalet av de fenomen som beskrivs delvis subjektivt och vissa av beskrivningarna väl förenklade. Den som är intresserad av en viss period och plats bör hellre läsa en mer specialiserad bok.

Men grejen med Sapiens är just att den är så otroligt utzoomad. Det den förmedlar är de enorma omvälvningar som vår art har gått igenom de senaste tolvtusen åren (vilket är nästan ingenting ur ett evolutionärt perspektiv), då vi har utvecklat jordbruk, skriftspråk, nya religioner och politiska system. Gång på gång återvänder Harari också till hur våra civilisationer baseras på fiktion, det vill säga att vi som art har en förmåga att sätta vår tillit till konstruktioner som egentligen bara finns i våra hjärnor. t.ex. företag som ju är något mer än bara de lokaler och maskiner som existerar i den fysiska världen. (Vilket gör att mitt bloggnamn nu även fungerar som en kommentar på ett av världshistoriens fundament. Trevligt.)

Det jag särskilt uppskattar är att Harari inte med automatik utgår från att vårt eget sätt att leva är det bästa. Är vi lyckligare nu än på jägar-samlar-tiden? Inte nödvändigtvis — övergången till jordbruk skedde för att jordbrukare var mer framgångsrika, men det är något helt annat än att leva ett gott liv. Han påpekar också att många av de idéer vi ser som självklara (eller som vi åtminstone tycker borde vara självklara) inte alls är det — t.ex. tanken om alla människors lika värde. Ett annat exempel Harari lyfter fram är synen på kunskap. För oss är det självklart att utveckling hänger ihop med att vi förvärvar ny kunskap som kan omsättas till teknologi och medicin. För den som tror på en eller flera gudar som har svar på allt blir sökandet efter kunskap med icke-religiösa medel ett slöseri med tid.

Vilket för mig tillbaka till inledningen. Till viss del handlar ju all nutida litteratur om den nutida världen, även om den utspelar sig någon annanstans. Men något jag tänker på när jag läser böcker som behandlar andra civilisationer (i vid bemärkelse) är hur ofta “de godas” värderingar överensstämmer till punkt och pricka med våra egna. Jag tycker helt enkelt inte att det är trovärdigt. Och jo, det finns naturligtvis en poäng med att ha åtminstone en person som läsarna kan relatera till, men inte till priset av att den karaktärens världssyn verkar ha växt fram i ett vakuum. Nu menar jag naturligtvis inte alls att vi kollektivt ska sätta oss ner och skriva romaner som förkastar alla människors lika värde eller vikten av kunskap. Däremot tror jag att vi har mycket att vinna på att ha ett perspektiv till den civilisation vi själva lever i, både för vår egen del och när vi skapar nya världar eller använder oss av dem som redan funnits.

Jag har egentligen mer att säga, men mitt manus kallar, så jag avslutar bara med att upprepa min läsrekommendation. Kanske håller jag inte med Harari om exakt allt. Kanske skulle jag varit mer kritisk om jag läst boken på papper istället för att lyssnat på den som dansk ljudbok (lång historia, började lyssna av misstag och blev fast). Allt jag kan säga är att de femton lyssningstimmarna lett till minst lika många tanke- och diskussionstimmar och en vilja att utmana mig själv mer i mitt skrivande.

Finns i svensk översättning.

Bokmässan i Frankfurt!

Ett litet uppehåll från skrivandet blev det denna helg då jag tog tåget till Frankfurt för att besöka världens största bokmässa. Och jo, den är STOR! Alltså helt enormt stor. Fyra gigantiska mässhallar med flera våningar som ligger runt ett jättetorg. Mina ben är totalt slut av allt vandrande, fastän jag bara var där lördag/söndag, dvs de dagar då allmänheten är välkommen.

Till min förvåning var mässan i Frankfurt ganska annorlunda mot den i Göteborg:

• Medan seminarierna är minst halva grejen med Göteborg, var det ganska ont om seminarier här. De som ändå hölls var mer av typen “korta intervjuer med några som vunnit ett pris”. Lite synd, men jag gissar att det beror på att mässan är mer till för branschfolk som vill köpa och sälja internationella rättigheter än som kulturevenemang i sig.

• Samtidigt ska sägas att de seminarier som fanns var gratis. För två mässdagar låg det totala inträdet på 28 euro. Det hade inte räckt långt i Göteborg.

• En annan rolig sak var det enorma internationella utbudet. Sverige fanns representerat så klart och jag uppskattade att få bläddra i några nyutkomna svenska titlar som jag bara läst om på bloggar förut. Som språknörd var det också en upplevelse att få vandra runt bland böcker på så oerhört många språk.

• Trots storleken, var mässan extremt välorganiserad. Biljettkontroll och genomgång av väskan tog bara några minuter och trots mitt dåliga lokalsinne kom jag inte vilse en enda gång tack vare det extremt tydliga skyltandet. Även matmässigt tycker jag att Frankfurt var snäppet bättre än Göteborg, åtminstone när det gäller snabbhet och tillgång på sittplatser. Själva maten var kanske inte det roligaste jag satt i mig. 

• En annan skillnad mot Göteborg var den stora andelen cosplayers, dvs personer som klär ut sig till olika karaktärer. Personligen tycker jag det verkar rätt opraktiskt att gå runt på mässa i full utstyrsel, men så länge jag själv får gå i mina vanliga bekväma kläder tycker jag att det är väldigt trevligt med alla dessa kostymer.

Temat i år var Flandern och Nederländerna, och den författare jag fick mest lust att läsa var Aline Sax. Hon gav ut sin första roman som femtonåring (så här ligger man lite efter i planeringen!) och har sedan dess doktorerat i historia, samt skrivit flera historiska romaner för unga. Hon pratade om sin roman Het meisje en de soldaat (Flickan och soldaten), om vänskapen mellan en afrikansk soldat och en blind belgisk flicka under andra världskriget. Aline Sax berättade att hon valde att låta flickan vara blind för att hon redan visste hur kriget såg ut från alla fotografier, men ville utforska hur det luktade, lät och kändes. Enligt Wikipedia har Sax översatts till svenska, men jag har inte lyckats hitta hennes böcker någonstans. Synd, men jag fortsätter hålla utkik.

Nyfiken blev jag även på Kristina Gehrmanns grafiska roman i tre delar, Im Eisland (I Islandet), om sir John Franklins misslyckade expedition för att utforska Nordvästpassagen. Kanske något för alla dem som läst Bea Uusmas Expeditionen? Kan inte föreställa mig annat än att den kommer översättas till svenska så småningom, särskilt som den just belönats med ungdomsbokspriset Deutscher Jugendliteraturpreis i kategorin för fackböcker.

Det har varit en intensiv helg och jag åkte faktiskt hem några timmar tidigare än planerat för att jag inte orkade mer. Förmodligen kommer det ta några år innan jag blir sugen på att åka igen, men det var roligt att åtminstone en gång i livet få uppleva denna jättemässa!

Utsikt över en liten del av en av mässhallarna

Svensk närvaro

Thailändska bilderböcker

Finaste montern?

På eller av

Alltså jistanes vad det tar emot just nu i skrivandet. Fastän jag dragit ner på allt annat för att kunna ägna mellan en och två timmar åt texten varje dag, växer den bara kanske hundra ord per pass. Det mesta av tiden går åt till att grunna på vad jag egentligen vill med den aktuella scenen, flytta runt textstycken, googla synonymer och försöka undvika att gå i de allra mest uppenbara fällorna. De första 3000 orden gick extremt mycket lättare (om än långsamt de också), men nu har jag kommit till den första riktigt svaga delen av texten. Ett parti som jag bara hastade igenom förut och där jag vet exakt vad som måste hända, bara inte hur. Så svårt!

Det är ansträngande, men på ett bra sätt. Jag blir trött av skrivandet, inte på skrivandet. Även om jag nog kommer få skriva om just den här scenen ett par gånger till, så vet jag att den behövs i någon form och allt det här arbetet kommer därför inte vara bortkastad tid, även om själva orden senare stryks ett efter ett. Dessutom är den en av de delar jag ser mest fram emot att få feedback på, vilket faktiskt hjälper ytterligare med motivationen. Möjligen är mitt sätt inte det bästa sättet att utföra scenen på, men jag vill skriva den här eventuellt suboptimala versionen så bra det bara går för att därmed kunna få mer specifika kommentarer.

Och om jag bara kan kämpa mig igenom det här kapitlet så väntar ett av mina mest genomarbetade scener om hörnet.

Säga vad man vill om Nobelpriset men...

Det är ju första året någonsin som man är mer speciell om man inte känner till årets pristagare.

En fråga om tajming

Nu börjar de dimpa ner i mejlen igen, alla påminnelser om att Nanowrimo börjar om en knapp månad. Jag skulle så gärna vilja vara med i år, men har bestämt mig för att nej, nu flyter det på så bra med manuset att jag inte vill/kan avsätta en hel månad till ett annat projekt. Texten jag arbetar med nu behöver långsam noggrannhet och inte något tjofadderittan hej vad det går. Jag är helt enkelt i fel skrivfas för att det ska passa med Nano.

Men nog är det synd, för jag älskar hela idén. Tanken på alla dessa tusentals människor som sitter tillsammans eller på sin kammare och skriver, skriver, skriver (stillsam fråga: hur många koppar te och kaffe dricker den genomsnittliga deltagaren?). Alla knäppa frågor som ställs på deras forum. Känslan av att kunna skriva precis vad som helst. De gånger jag har varit med har varit som små kreativa explosioner, även om jag inte nått målet på 50000 ord varje år.

En kompensation eller kanske snarare ännu en anledning till att jag definitivt inte kan nanowrimera i år är dessutom denna: Jag har preliminärbokat tid hos lektör i början av 2017! En del av mig känner att det är på tok för tidigt och att jag borde slipa på min text i minst ett år till, men en annan del känner att va fasen, kör på bara. Det är kanske just nu jag behöver den här responsen innan jag lagt ett helt år till på en text med fundamentala brister. Jag har precis läst klart genomskrivning två och även om det är ett platt manus där mycket fattas, så tycker jag att det går att se ganska tydligt vad jag försöker åstadkomma. Nu har jag tre-fyra månader på mig att fylla igen de luckor jag själv identifierat och sedan är jag redo för respons.