Skrivretreat i hemmet - dag 2

Som inbiten snoozare har jag ett lätt sätt att se om jag är entusiastisk inför någonting. Då går jag nämligen upp när klockan ringer, och inte efter en halvtimme eller mer av planlöst dåsande.

Igår var jag peppad och gick självklart upp direkt. Mer förvånande är att samma sak hände idag. Jag tror att en del av förklaringen är att jag gör detta enbart för mitt eget nöjes skull, utan ett mål i bakhuvudet som sätter igång prestationsstressen, vilket i sin tur sätter igång ett undvikande beteende. Jag noterar känslan och ska fundera på hur jag kan uppmuntra den i mitt vanliga skrivande.

Vad har då Julia (vi är kompisar nu) att bjuda på denna morgon? Här får jag först erkänna att jag fuskade lite igår och gjorde en skrivövning till på kvällen. Idag har turen därför kommit till Lyssnandet, vikten av att glömma bort sig själv och sin identitet som författare och istället bara lyssna till historien så som den kommer till en. Dagens övning är att föreställa sig själv sittande under ett träd tillsammans med en Berättare och helt enkelt be om fem historier vi vill höra.

Att komma på idéer har aldrig varit min svaga punkt. Jag har fyra-fem ganska detaljerade synopsis som bara ligger i byrålådan och väntar på att bli skrivna. Däremot känner jag en press under övningen att komma på riktigt “bra” idéer, helst sådana som skulle räcka till en hel bok. Det är också en känsla som är bra att vara medveten om, tror jag. Keep it simple, intalar jag mig själv, och skriver ner fem halvdana och smågulliga idéer. När man ber en Berättare att berätta är det ju ingen vits att komma med en helt utarbetad historia. Detaljerna litar jag på att Berättaren ordnar åt mig.

Skrivretreat i hemmet - dag 1

Jag saknar att skriva i grupp. Samlas en gång i veckan, göra någon övning, diskutera en längre text från en av deltagarna, prata om vad som är lätt och svårt, vad som fungerar och vad som inte gör det…

Det är inte bara gemenskapen och peppen, det är också rutinen. Det där att tvinga sig att skriva bara för att det är kl 20 en tisdag. Jag bor ensam, har inte ens en katt, och det är alldeles för lätt för mig att slinka undan mina måsten och borden utan så mycket som ett höjt ögonbryn från omvärlden.

Av denna anledning anordnar jag därför min egen lilla skrivkurs, ledd av Julia Cameron som skrivit “The Right to Write”. Boken har jag ägt och bläddrat i länge, men jag har aldrig kommit mig för att göra alla skrivövningarna i den. Så nu är det dags! Romanprojektet får samla damm ett litet tag. Det här handlar för mig istället om att komma tillbaka till rutinen och skrivglädjen.

Och ser man på, redan i andra stycket av dagens kapitel stöter jag på ett tänkvärt citat:

Att skriva är som att andas – det går att lära sig att göra det bra, men det viktigaste är att göra det vad som än händer.

Detta behövde jag höra.

Dagens övning: Att skriva tre sidor om det egna tillståndet. En lagom uppvärmning. Tre fysiska sidor känns alltid som en bedrift, oavsett vad som kladdats ner på dem. Jag borde göra detta oftare.

Färgläggningsmetoden enligt Bara hittepå

Jag känner mig lite dum som inte kommit på detta tidigare. I februari skrev jag två inlägg i följd, först ett där jag beskrev ett problem jag har i mitt skrivande, nämligen att det blir kort kort kort och lite väl koncist, följt av ett inlägg där jag nämnde att jag fått en färgläggningsbok i julklapp och att jag ville ha något liknande för mitt skrivande.

Hur uppenbart kan det bli? Efter att ha grunnat på en del bra kommentarer jag fick från Skriviver-Linda, var det som att poletten trillade ner.

Så här: Istället för att beklaga mig över att det blir så kort och torftigt ibland när jag skriver, så borde jag se det som grunden till en färgläggningsbok. Alltså ett skelett där jag kan lägga till färgerna i efterhand, en efter en. Jag fungerar så att jag behöver en inre bild av vad jag håller på med. Har jag bara ett större sammanhang kan jag sitta och påta med vad som helst utan att ge upp.

Detta känns som en revolution för mig. Hurra!

Bildkälla

Högläsning på burk

När jag gick på skrivkurs en gång för många herrans år sedan hade vi en deltagare, en gentleman i sjuttioårsåldern, som hade den mest fantastiska läsrösten jag hört i mitt liv. Allt han skrev blev till guld. Allt vi andra skrev också, för den delen, om bara vi kunde övertyga honom att läsa upp det på våra träffar.

Nå, sådan tur har man kanske bara en gång i livet, men det finns ju även den inspelade varianten, och det är just om detta som Annikas bokbloggsjerka handlar denna vecka.

Vilken är din favorit när det gäller ljudböcker (bok, uppläsare eller både och)?

Mitt självklara svar blir Stephen Fry, som är nästan, nästan lika bra som röstguden på min skrivkurs. Hans inläsning av Harry Potter… Så bra. Så brittisk.

Däremot vet jag inte om Harry Potter egentligen är det ultimata ljudboksmaterialet. Lite för långt och lätt att tappa bort sig. (Nu hade jag ju läst böckerna tyst för mig själv innan, så det var ingen fara.)

Enligt mig har den perfekta ljudboken en handling som är totalt oviktig, så att det inte gör något om man råkar somna till under lyssningen eller om telefonen ringer. För att fortsätta det brittiska temat föreslår jag därför P.G. Wodehouse som en lämplig författarkandidat, åtminstone för dem som inte är överkänsliga mot klämkäcka överklassherrar och nyckfulla fastrar med ett fästmöförslag i bakfickan. (Om nu den sortens fastrar har kläder med bakfickor…? Oklart.)

Har man läst/hört en bok om Jeeves och Wooster har man läst/hört dem alla, men det är ungefär som att säga att har man en gång ätit choklad så vet man redan hur det smakar. Och precis som med choklad så är näringsvärdet tveksamt, men njutningen total.

Pride and Prejudice and Fanfic

Jag missade att bokbloggsjerkan var tillbaka och gick miste om flera roliga helger, men nu är jag med. Ämnet denna vecka:

Vad anser du om fanfic överlag och har du några bra lästips inom den genren?

Med stigande ålder har en viss tidsbrist infunnit sig i mitt liv, så jag begränsar mitt läsande till publicerad litteratur. Om jag ska ägna mer än 20 minuter åt att läsa något vill jag att det ska vara en text som stötts och blötts av författaren i minst ett år och där en kritisk redaktör granskat varje bokstav. Text vinner på att redigeras, så är det bara.

Av denna anledning är min kunskap om fanfic på nätet mycket begränsad. Däremot har jag läst några romaner som väl får räknas till kategorin. t.ex. Death Comes to Pemberley och Pride and Prejudice and Zombies. DCtP är en deckarhistoria, författad av självaste PD James, som utspelar sig efter händelserna i Austens roman. PPaZ är… Ja, det hörs ju precis på namnet vad det är.

Ingen av böckerna var någon riktig höjdare, men för den (t.ex. undertecknad) som läst Stolthet och fördom tillräckligt många gånger för att kunna snappa upp minsta återanvända replik, hade de ett visst underhållningsvärde. På det hela taget känner jag dock inte att jag kan rekommendera böckerna till andra än de allra mest inbitna Austen-fansen (och de har väl ändå redan läst dem). När jag kollar igenom mitt bloggarkiv inser jag att jag inte ens orkade skriva ihop och posta en kort recension om dem.

Nu blev det här ett ganska surt inlägg känner jag och det var inte alls meningen. Egentligen tycker jag att det är roligt att det finns fanfic. Tusentals (miljontals?) människor som spinner vidare på sina favoritberättelser, som övar sitt språk, som analyserar karaktärer… Jag tycker det låter ljuvligt. Däremot är jag inte övertygad om kvaliteten på slutprodukten (även om jag är beredd att bli övertygad om motsatsen).

Men det gör kanske inte så mycket? Är det inte skapandet som är själva grejen? Att fördjupa sin upplevelse genom att själv närvara i berättelsen, att kunna påverka den i en ny riktning?

Jag är väldigt osugen på att läsa mer fanfic, men däremot vagt positiv till att skriva lite själv. Kanske något att överväga till nästa Nanowrimo? Femtiotusen ord som jag aldrig skulle tvinga någon annan att läsa.

En liten dikt

Jag fick en sådan där fin färgläggningsbok i julklapp och tog mig an några löv i morse i ett försök att mota bort jobbstressen. Och så tänkte jag - varför finns det inte något sådant här för skrivande? Alltså en avslappnande, halv-kreativ aktivitet utan krav på prestation, men som ändå resulterar i något konkret.

Så slog det mig. Jag har redan provat. The Goth-O-Matic Poetry Generator.

En längre utläggning om mitt första och största skrivproblem

Det bär mig emot, men nu tänker jag utveckla mina tankar från mitt förra och i mitt tycke högst kärnfulla inlägg.

Det är nämligen så att jag är en korthuggare. Jag har någon slags inre strävan efter det enkla och rytmiska språket. Jag vill att meningarna ska välja den raka vägen, utan krumbukter och villospår. Jag vet inte varför det är så, men när jag tillbringar mer än två sekunder med att redigera en mening, så slutar det med att hälften ryker. (Av just denna anledning måste jag se till att skriva klart det här inlägget så fort jag kan och publicera det innan jag hunnit tänka över saken, för annars kommer det krympa ihop till ett litet litet russin).

Ibland är det kortfattade språket en gåva. En ganska vanlig arbetsuppgift för mig är att ta en text på 300-350 ord och kondensera den till 250. Jag är bra på det. Så bra att mina kollegor titt som tätt ber mig hjälpa dem.

Men det kortfattade språket är också en belastning. För hur ska läsaren någon få reda på alla de där små krumelurerna som finns med i min berättelse men som jag redigerar bort för att det känns som för mycket, för invecklat och för baktungt? Och vad händer med en berättelse som alltid rör sig hurtigt framåt utan att få vila i små blommiga partier med ord som svävar fram genom molnen utan att ha ett tydligt mål.

Det var alltså detta jag ville få sagt förut. Och nu tänker jag motstå impulsen att radera, radera, radera och bara posta rakt av. Hej hopp!