Pride and Prejudice and Fanfic

Jag missade att bokbloggsjerkan var tillbaka och gick miste om flera roliga helger, men nu är jag med. Ämnet denna vecka:

Vad anser du om fanfic överlag och har du några bra lästips inom den genren?

Med stigande ålder har en viss tidsbrist infunnit sig i mitt liv, så jag begränsar mitt läsande till publicerad litteratur. Om jag ska ägna mer än 20 minuter åt att läsa något vill jag att det ska vara en text som stötts och blötts av författaren i minst ett år och där en kritisk redaktör granskat varje bokstav. Text vinner på att redigeras, så är det bara.

Av denna anledning är min kunskap om fanfic på nätet mycket begränsad. Däremot har jag läst några romaner som väl får räknas till kategorin. t.ex. Death Comes to Pemberley och Pride and Prejudice and Zombies. DCtP är en deckarhistoria, författad av självaste PD James, som utspelar sig efter händelserna i Austens roman. PPaZ är… Ja, det hörs ju precis på namnet vad det är.

Ingen av böckerna var någon riktig höjdare, men för den (t.ex. undertecknad) som läst Stolthet och fördom tillräckligt många gånger för att kunna snappa upp minsta återanvända replik, hade de ett visst underhållningsvärde. På det hela taget känner jag dock inte att jag kan rekommendera böckerna till andra än de allra mest inbitna Austen-fansen (och de har väl ändå redan läst dem). När jag kollar igenom mitt bloggarkiv inser jag att jag inte ens orkade skriva ihop och posta en kort recension om dem.

Nu blev det här ett ganska surt inlägg känner jag och det var inte alls meningen. Egentligen tycker jag att det är roligt att det finns fanfic. Tusentals (miljontals?) människor som spinner vidare på sina favoritberättelser, som övar sitt språk, som analyserar karaktärer… Jag tycker det låter ljuvligt. Däremot är jag inte övertygad om kvaliteten på slutprodukten (även om jag är beredd att bli övertygad om motsatsen).

Men det gör kanske inte så mycket? Är det inte skapandet som är själva grejen? Att fördjupa sin upplevelse genom att själv närvara i berättelsen, att kunna påverka den i en ny riktning?

Jag är väldigt osugen på att läsa mer fanfic, men däremot vagt positiv till att skriva lite själv. Kanske något att överväga till nästa Nanowrimo? Femtiotusen ord som jag aldrig skulle tvinga någon annan att läsa.

En liten dikt

Jag fick en sådan där fin färgläggningsbok i julklapp och tog mig an några löv i morse i ett försök att mota bort jobbstressen. Och så tänkte jag - varför finns det inte något sådant här för skrivande? Alltså en avslappnande, halv-kreativ aktivitet utan krav på prestation, men som ändå resulterar i något konkret.

Så slog det mig. Jag har redan provat. The Goth-O-Matic Poetry Generator.

En längre utläggning om mitt första och största skrivproblem

Det bär mig emot, men nu tänker jag utveckla mina tankar från mitt förra och i mitt tycke högst kärnfulla inlägg.

Det är nämligen så att jag är en korthuggare. Jag har någon slags inre strävan efter det enkla och rytmiska språket. Jag vill att meningarna ska välja den raka vägen, utan krumbukter och villospår. Jag vet inte varför det är så, men när jag tillbringar mer än två sekunder med att redigera en mening, så slutar det med att hälften ryker. (Av just denna anledning måste jag se till att skriva klart det här inlägget så fort jag kan och publicera det innan jag hunnit tänka över saken, för annars kommer det krympa ihop till ett litet litet russin).

Ibland är det kortfattade språket en gåva. En ganska vanlig arbetsuppgift för mig är att ta en text på 300-350 ord och kondensera den till 250. Jag är bra på det. Så bra att mina kollegor titt som tätt ber mig hjälpa dem.

Men det kortfattade språket är också en belastning. För hur ska läsaren någon få reda på alla de där små krumelurerna som finns med i min berättelse men som jag redigerar bort för att det känns som för mycket, för invecklat och för baktungt? Och vad händer med en berättelse som alltid rör sig hurtigt framåt utan att få vila i små blommiga partier med ord som svävar fram genom molnen utan att ha ett tydligt mål.

Det var alltså detta jag ville få sagt förut. Och nu tänker jag motstå impulsen att radera, radera, radera och bara posta rakt av. Hej hopp!

Mitt skrivproblem nummer ett

Jag skriver för kortfattat. Brodera ut, människa!

Uppdatering från återkomsten

Det har blivit strax över 1000 ord idag. Jag räknar det som en klart godkänd skrivdag.

Och samtidigt inte.

Skrivande är verkligen något av det känslomässigt jobbigaste jag vet. Jag vill, men jag vill inte. Jag skriver något och tycker det blir apdåligt. Jag kommer på en jättebra idé och lägger in en helt extatisk kommentar om något jag ska ändra i nästa omskrivning. Jag blir stolt över att ha skrivit ytterligare några hundra ord. Men blir så himla frustrerad när jag inser hur lite några hundra ord är. Särskilt eftersom de är så DÅLIGA och min historia är DÅLIG och min gestaltning är DÅLIG och allt är SÄMST. Men så går jag och gör en kopp te och kommer tillbaka och känner att det här, det är det jag egentligen borde göra alltid. Tills jag tänker på hur otroligt osannolikt det är att jag någonsin kommer att kunna försörja mig på att skriva. Och så blir jag sur på mig själv för att jag ens tänker tanken på att leva på mitt skrivande, jag som inte fullbordat en enda roman, way to ordna prestationsångest liksom. Fast plötsligt har jag flyt och hamrar ut några ord till. Och så fortsätter det…

Ville bara få ur mig det.

Avbrottsvänlig skrivstruktur

Det finns gånger då jag bara vill krama om en tidigare version av mig och säga TACK. Tack för att du var överdrivet organiserad, så att jag slipper organisera mig nu.

I våras skrev jag om hur jag provade en modifierad version av snöflingemetoden som ett sätt att få styr på mitt skrivande. Metoden går ut på att man börjar med en enda mening som sammanfattar hela historien, utvidgar den till fyra meningar, som blir ett helt stycke, som blir flera stycken, som blir scener o.s.v. Tanken är också att allt detta ska skrivas ner och inte bara flyta runt löst i huvudet.

Jag får väl sägas ha misslyckats rätt kapitalt med själva snöflingan, för här sitter jag nu 2016 utan färdigt manus, men alla de där anteckningarna har jag kvar. OCH DET ÄR SÅ SKÖNT. När jag nu försiktigt börjar ta tag i hela projektet igen så finns det klara angreppspunkter. I mitt senaste utkast kom jag till sektion 4.2. så då är det bara att börja på 4.3.

Känns det själlöst? Ja, lite. Helst skulle jag vilja ha all-nighters av gudomlig inspiration. Veckor som blir till månader av att vara uppslukad av min historia. Handskrivna manussidor med kaffecirklar. Men jag fungerar väl helt enkelt inte så.

Och tanken på att i eftermiddag kanske hinna med även 4.4. och 4.5. känns mer hanterbart än att skriva en ROMAN.

Istället för att blogga

Det har varit ett händelserikt halvår, förutom här på bloggen då.

Har ni någon gång känslan av att inte vilja skriva för att det skulle förstöra det som pågår just nu? Att det skulle få er att ställa er vid sidan om, som en betraktare, istället för att vara mitt uppe i? Så har det varit för mig.

Anledningarna är flera. Flytten så klart, men även om allt drog ut på tiden (som det alltid gör) så var det ändå en lindrig upplevelse. Till skillnad från tidigare flyttar hade jag råd med flyttfirma denna gång. Det var fantastiskt.

Anledning två är mindre rolig, nämligen allvarlig sjukdom i familjen, som nu till slut gudskelov verkar gå åt rätt håll.

Och så anledning tre, förälskelse. Inte på det typiska romansättet med hinder som ska övervinnas innan den storslagna kärleksförklaringen, utan på ett helt vardagligt och självklart sätt utan åthävor. Fast underbart ändå (eller kanske snarare just på grund av det – för visst finns det många stora kärlekshistorier som skulle kännas djupt osunda om de var på riktigt) och definitivt koncentrationsuppslukande.

Men nu har det lugnat ner sig lite och jag längtar efter att komma igång med skrivandet och bloggandet och läsandet.