Jag älskar Selma Lagerlöf. ÄLSKAR. Hon har sådant driv, sådant språk, sådant allting. Så vad kan väl passa bättre än att inleda min nya läsutmaning med att ta mig an Jerusalem, utgiven i två delar strax efter förra sekelskiftet. Och vad kan jag säga annat än att den är ännu en lagerlöfsk fullträff.
Nu är ju Jerusalem en riktig klassiker som många skrivit betydligt mer initierat om än vad jag kan, och därför tänker jag hoppa över att sammanfatta handlingen annat än i all korthet: En grupp 1800-talsbönder från Dalarna bestämmer sig för att flytta till Jerusalem för att leva sina liv närmare Jesus (detta är del 1) och sedan gör de det (del 2). Med det avklarat vill jag istället reflektera kring vad det är med det här verket som gör att jag fångas så totalt.
Något jag tänkte mycket på under läsningen var nämligen hur Lagerlöf jobbar med sina karaktärer. De är alla sådana strävsamma och goda människor, och ändå är det så stora motsättningar dem emellan. Jag hejar på något sätt på dem allihop, och de olika konflikterna blir så mycket mer rörande just för att det inte finns en ond och en god sida. Allra tydligast är det i slutet av första delen när det blir tydligt vilka som väljer att fara till Jerusalem och vilka som stannar kvar. De som reser drivs så starkt av att de vill göra det rätta. Att detta “rätta” sedan leder till att åldrande föräldrar lämnas kvar eller att någon blir arvslös för att släktgården säljs, det får det liksom vara värt. Och jag som läsare förstår också att de tyckte att det var värt det. Jag håller kanske inte med, men jag förstår.
Sedan är det så klart skillnad på dramatik i form av starka känslor och vad som kan kallas dramatiskt schvung. Det senare handlar ju inte bara om att skriva trovärdiga, komplexa karaktärer, utan tvärtom kan behovet av att bygga ut karaktärerna dra ner tempot, särskilt i en roman som Jerusalem med så många olika perspektiv. Men Lagerlöf är bara en sådan fantastisk historieberättare. De av hennes verk som jag läst tidigare har haft tydligare drag av skröna och lägereld – jag tänker t.ex. på den oförglömliga jagad-av-vargar-scenen i Gösta Berlings saga – medan Jerusalem för det mesta är lugnare och allvarligare. Ändå märks det att hon gör det mesta av den dramatiska potentialen i varje scen. Det blir liksom aldrig tråkigt, så där som det handen på hjärtat faktiskt blir ibland när den mänskliga naturen ska utforskas på ett finstämt och insiktsfullt vis.
Resultatet blir ett verk som känns både gammalt och modernt, lite som ett uråldrigt, knotigt träd som fortfarande bär gröna kvistar. Språket är gammaldags men kraftfullt. Strukturen och gestaltningen har också något ålderdomligt över sig men fungerar utan problem. Och temat med frikyrklighet i svensk bondemiljö känns kanske inte heller dagsaktuellt, samtidigt som det väcker många tankar i mig kring grupptillhörighet och vad man är beredd att offra för religion och ideologi. Och kanske framför allt kring längtan efter ett enkelt svar i livet, att det ska finnas en utstakad väg att följa där man vet att allt man gör är rätt. En längtan som väl är lika stark hos många idag.
6 kommentarer:
Vad härligt att älska en författare. Och vad fint du skriver ... "känns både
gammalt och modernt, lite som ett uråldrigt, knotigt träd som fortfarande bär gröna kvistar" och jag rycks med i din entusiasm och blir genast nyfiken på texter både av Selma och av dig.
Jag var osäker på om jag läst Jerusalem eller bara hört om den, så jag gick in på Storytel för att kolla. Finns som e-bok. Men nej, jag har nog bara hört talas om den. Bland posterna på Selma Lagerlöf hittade jag en bok som heter: Skriv som en Nobelpristagare, från Selma Lagerlöf till Alice Munroe, av Kristian Fredén. Inte för att jag har de ambitionerna men verkar i alla fall intressant :-)
Å å å, jag älskar dina läsutmaningar! Tack för fina reflektioner. Har inte läst Selma på många år, men vill minnas att jag tyckte mycket om texterna, även om jag var lite för ung och inte förstod allt :-)
Ber om ursäkt för sent svar, jag lyckades visst lite för bra med att inte vara uppkopplad på semestern. :D
Den där boken du nämner verkar intressant, ska se om jag kan få tag på den. Det är alltid roligt att få några nya infallsvinklar i läsningen, och det verkar ju som att det finns lite av varje i Fredéns bok. Särskilt det där med att koppla nobelpristagarna till nutida svenska författare verkar spännande. Tack för tipset!!
Den enda nackdelen med Selma är att man måste ha ett ganska stort ordförråd för att hänga med. Vet inte om det var detta du syftade på, men det är något jag tänkte på medan jag läste (och som gjorde att jag blev glad när jag såg att det också finns en lättläst version som säljs på bl.a. Adlibris).
Ja, jag hade nog inte riktigt Selmas ordförråd som fjortonåring :-)
Och sen var det en massa underliggande, mellan raderna, som gick tonåringen förbi.
Jo självklart, så är det. En del av det underliggande missar jag nog också som vuxen. :) Och en del läser jag kanske in som inte fanns där från början. Skulle gärna vilja läsa mer OM Selma Lagerlöf just för att förstå sammanhanget bättre. Kanske ska försöka leta upp den där boken Eva tipsade om nästa gång jag är på ett svenskt bibliotek.
Skicka en kommentar