lördag 13 juni 2015

Svensk historia av Olle Larsson och Andreas Marklund

Som jag har längtat efter en sådan här bok! Sveriges historia från 1500-talet till nutid, rätt upp och ner, komprimerat till 400 sidor. Av nödvändighet blir det så klart lite hattigt, eftersom ämnen som kunde utgöra basen för hela böcker ska avhandlas i ett futtigt stycke var. Samtidigt finns det en poäng med att trycka in allt i en och samma behändiga volym och inte bara för att det blir en snabbrepetition av det man lärde sig eller borde ha lärt sig under historietimmarna på gymnasiet. Nej, det jag framför allt uppskattar är känslan av hur vårt samhälle verkligen förändrats i grunden på bara 500 år och hur allt det som vi idag tar för givet kanske bara är en parentes i historieskrivningen. 500 år, det är ju verkligen ingenting och ändå har synen på maktfördelning, religion, kvinnans roll i samhället, ja i stort sett allt, omvärderats så radikalt. Det är svindlande.

Dessutom har Larsson och Marklund lyckats få till en riktigt läsvänlig text. Det är kunnigt utan att bli alltför faktastaplande, underhållande utan att bli fluffigt. Och kanske viktigast av allt – jag vill lära mig mer. Jag vill verkligen ta mig an de där böckerna som broderar ut det som bara fick ett stycke här.

Jag har inget annat än lovord för denna utmärkta historiebok. Rekommenderas å det högsta.

4 kommentarer:

Skriviver sa...

Låter superspännande och precis vad jag behöver! Jag är helt värdelös på historia, medan min sambo är en gigantisk historienörd och kan typ precis ALLT om ALLT historieaktigt (men okej, framförallt krig då). Jag känner mig alltid så oallmänbildad vid sidan av honom, så en sådan bok känns perfekt för mig.

Bara hittepå sa...

Roligt att du blev intresserad! Jag känner också att jag har en enorm lucka i allmänbildningen när det gäller historia, som kanske minskats lite lite grann nu då. Inte för att jag kommer att komma ihåg allt jag läst om, men även om det bara är 1% som fastnar, så är det ju ändå mer än vad som fanns där förut. Och om inte annat, så blev jag som sagt påmind om hur intressant vårt förflutna är och att jag borde förkovra mig lite mer. Jag har en kompis som läste historia på universitetet och han guidade mig genom sin hemstad en gång. Det var som att stiga in i en ny värld (eller gammal värld snarare). Här hände si och så, och sättet det här huset är byggt på visar hur gammalt det är och den här inskriften betyder… Så många detaljer jag bara skulle gått förbi utan att ägna dem en tanke!

Skriviver sa...

Å, jag älskar verkligen sådant! Det är då jag inser att historia inte alls är så tråkigt som jag tyckte i skolan, utan att det är levande och fantastiskt.För mig blir det bara levande om det är personligt, antingen genom att det en historia handlar om berör mig personligen på något sätt, eller om den berör en person som berättar den.

Bara hittepå sa...

För min del vet jag inte om jag nödvändigtvis måste åt det personliga – t.ex. verkligen älskar jag kartserier, typ Europa år 1500, 1600, 1700 o.s.v. vilket väl måste anses vara rätt torrt material – men entusiasmen och intresset hos berättaren (eller åhöraren, helst båda) måste absolut finnas där för att det ska bli bra.