Fram till för cirka en timme sedan var den här dagen minst sagt halvdan. I morse övervägde jag att sjukskriva mig på grund av intensiv hängighet, men släpade mig ändå (genom styv kuling) till jobbet eftersom jag hade två viktiga möten.
Möte 1 – inställt med kort varsel.
Möte 2 – inställt med kort varsel.
Jaha. Sedan tillbringade jag eftermiddagen med att försöka få en grej att funka som jag trodde skulle vara en baggis, men visade sig vara synnerligen obaggis.
Hem igen genom den fortfarande mycket styva kulingen och DÅ! Världens idé damp ner i knät på mig. Mitt älskade problemprojekt som jag våndats så mycket över och som jag varit tvungen att pausa från för att det bara. inte. funkar. Jag kom på hur jag kan fixa det!
Jag har länge känt att miljön jag valt inte blev helt rätt. Den var uttjatad och fastän jag lade tid på att twista till den, kändes alla mina försök krystade. Det var som att jag hela tiden ville visa att jag inte höll på med en ripoff av någon annans skrivande.
Samtidigt byggde min berättelse väldigt mycket på just den här miljön. Mina karaktärer föddes ur miljön. Jag kunde helt enkelt inte komma på ett sätt att förlägga handlingen någon annanstans utan att hela bygget rasade ihop.
Men nu! Äntligen alltså. Alla huvuddragen är kvar och alla karaktärer kan behålla sina roller, men själva inramningen är annorlunda och jag är så himla entusiastisk över att få utforska det här stället!
Och det bästa av allt? Min nya miljö löser problemet jag haft med att mitt manus blev alldeles för läskigt halvvägs igenom. Det passade inte in med inledningen längre. Den nya miljön ger en av mina huvudkaraktärer en ny motivation som inte är lika våldsam och det passar tonen jag strävar efter mycket bättre.
Hej hopp!
4 kommentarer:
Å vad underbart! Tänk att idéer bara kan dimpa ner sådär just sådana där dagar när man minst av allt väntar sig det. Och det coolaste av allt är verkligen när man får en idé och den löser ett problem och sedan visar den sig också lösa en massa andra problem som man inte alls hade väntat sig att bli av med. Det är då det känns som att ens historia egentligen redan existerar i sin helhet på någon slags osynlig metanivå och allt man behöver göra är att hitta rätt nyckel eller rätt dörr in så att man kan se helheten. Härligt!
Har du skrivit någonstans om vad det är du egentligen skriver på? Jag blir så himla nyfiken när du berättar om det sådär i förtäckta ordalag :)
Jag är väldigt tacksam över att det hände. Det hjälpte nog att jag pysslade med det lilla sagoprojektet ganska länge. Jag hade verkligen fastnat i mitt tankemönster och började bli väldigt frustrerad, vilket tar kål på min kreativitet på nolltid. Nu kunde tankarna få puttra lite i bakgrunden och sedan när jag började vrida och vända på problemet igen så fanns där plötsligt en lösning!
Jag kommer inte ihåg exakt vad jag berättat om projektet förut, men det är tänkt som en fantastikroman för åldern 9-12 ungefär. I likhet med alla mina idéer någonsin kan jag tillägga. Jag har ganska vuxen smak när jag läser, men när jag skriver regredierar jag blixtsnabbt till mellanstadieåldern. Det är väl lite verklighetsflykt, kan tänka. Och jag måste erkänna att även om jag som sagt läser många olika slags böcker, är jag väldigt svag för drivet och lekfullheten som för mig kännetecknar den bästa sortens barn- och ungdomslitteratur.
Å, jag håller verkligen med dig när det gäller barn- och ungdomslitteratur. Det är underbart i allmänhet, men fantastik för barn- och ungdomar i synnerhet. Det är på något sätt så mycket enklare att införliva fantastik i böcker för barn och ungdomar, det smälter på något sätt ihop med en allmän känsla av att allt är möjligt. Så vad kul att det är just det du skriver!
Håller helt med. Dessutom kan jag känna att vuxenfantastik ibland blir lite för mörk och våldsam för mig, alternativt alltför glättig och spexig. Personligen älskar jag när det magiska (och gärna lite knäppa) blandas med ett uppriktigt allvar, så som ofta är fallet i barnfantastik.
Skicka en kommentar