Bokbakis?

Jag väntar på att jag ska bli tillräckligt hungrig för frukost, men det är visst inte riktigt dags ännu, så jag passar på att svara på veckans bokbloggsjerka. Annika undrar:

Har du någonsin haft en ”book hangover”, det vill säga en bok som tar slut på tok för tidigt och lämnar ett sådant avtryck/tomrum att du inte riktigt förmår dig plocka upp en ny bok för att aktivt försöka komma över den?  Vilken i så fall?

Att böcker tar slut för snabbt händer ofta, men någon bakfylla eller extrem saknad i negativ bemärkelse tror jag aldrig att jag har upplevt. För till skillnad från konserter eller resor eller för den delen uppsluppna fester, så finns ju böcker kvar. De står i hyllan som gamla goda vänner jag kan nicka till när jag går förbi. De kan plockas upp och bläddras lite i. Lånas ut till en vän och därmed upplevas på nytt i de efterföljande diskussionerna.

I riktigt akuta fall kan de till och med läsas om direkt. Som tonåring läste jag till exempel en gång Lyckans hjul av Cynthia Voigt tre gånger på en vecka. Eller så kan böckerna få stå i hyllan ett tag, medan jag inväntar det optimala omläsningstillfället. Jag vet till exempel med absolut säkerhet att jag kommer läsa om Harry Potter, jag vet bara inte när.

Räcker inte det finns recensioner från tidningar och bokbloggar att ta sig igenom. Och så klart möjligheten att få till ett avslut genom att själv skriva ihop en liten recension här på bloggen. Nu när jag tänker på det, blir blogginlägget lite som ett farväl. Eller som fransmännen säger: Au revoir!

Skrivretreat i hemmet - dag 4

Jag skrev min lilla övning igår morse och tänkte uppdatera bloggen på kvällen, men jag slocknade, så det får bli ett morgoninlägg istället. Gårdagens tema var att bearbeta livssituationer genom skrivande. I mitt fall blev ämnet vad jag ska söka för jobb när mitt nuvarande kontrakt tar slut. Femton minuter fritt skrivande hjälpte knappast för att lösa upp den knuten (när tiden är mogen kommer jag nog bearbeta genom ett blogginlägg eller två) och dessutom känner jag mig redan rätt så hemmastadd med den sortens terapiskrivande. Inte så många nya insikter med andra ord, men en övning där texten forsar fram har ett värde i sig, särskilt för mig som ofta skriver texter av det ordfattigare slaget.

Jag har ännu inte skrivit något om de rent praktiska delarna av min skrivretreat. Inför starten funderade jag på hur jag bäst skulle hålla motivationen på topp och inhandlade därför:

1 nytt kollegieblock, olinjerat
1 rosa mapp
1 rosa gelpenna
3 ark fjärilsklistermärken

Just det, jag förvandlade mig själv till en lycklig tioåring. Varje övning skrivs i rosa direkt i blocket och när jag är klar fäster jag en noga utvald fjäril i vänsterhörnet och sätter in i mappen. Det är så  fånigt, men så  tillfredställande. Klistermärken som belöning för gott uppförande verkar vara obligatoriska i uppfostringsprogram på TV (åtminstone på den tiden när jag hade TV) och nu förstår jag varför.

Dags för dag 5!

Skrivretreat i hemmet - dag 3

I morse hann jag inte skriva innan jag gick till jobbet, för jag hade ett möte inbokat och fick skynda mig till bussen. Det var synd, för jag hade verkligen lust att skriva något. Underligt att jag lyckats bygga upp ett skrivsug vid en viss tid på bara tre dagar, särskilt med tanke på att jag är rätt butter på morgnarna.

Efter att jag jobbat klart hade hjärnan tyvärr segat ihop sig, så jag passade på att göra något jag inte gjort på flera månader – jag gick till en bokhandel och strövade runt bland hyllorna. Inga böcker inköpta, men däremot fint omslagspapper till några redan inhandlade presenter. Och en jättefin anteckningsbok till mig själv, för nu råkar det vara det bästa jag vet och hela grejen med den här retreaten är att komma tillbaka till det roliga, härliga, lyxiga skrivandet.

När jag kom hem hade jag återfått motivationen och satte igång med dagens övning som var att skriva en tabloidhistoria. Det var svårt! Det tog flera minuter för mig att komma förbi den inre idécensuren, men när skrivandet väl tog fart blev det mer och mer absurt för varje mening. Poängen med övningen var att uppmuntra det “dåliga” skrivandet, som kanske inte håller intellektuellt, men som är underhållande, färgsprakande, tragiskt och på liv och död. Jag är en mycket måttfull och sansad person, så detta är något jag kan behöva påminnas om. Som någon sade till mig i ett annat sammanhang: "När du ger 10, tar jag emot 4". D.v.s. när jag tar i så jag spricker med mina mått mätt, blir det ändå sällan över gränsen för andra. Dagens insikt blir med andra ord att skriva med plattan i mattan.

Skrivretreat i hemmet - dag 2

Som inbiten snoozare har jag ett lätt sätt att se om jag är entusiastisk inför någonting. Då går jag nämligen upp när klockan ringer, och inte efter en halvtimme eller mer av planlöst dåsande.

Igår var jag peppad och gick självklart upp direkt. Mer förvånande är att samma sak hände idag. Jag tror att en del av förklaringen är att jag gör detta enbart för mitt eget nöjes skull, utan ett mål i bakhuvudet som sätter igång prestationsstressen, vilket i sin tur sätter igång ett undvikande beteende. Jag noterar känslan och ska fundera på hur jag kan uppmuntra den i mitt vanliga skrivande.

Vad har då Julia (vi är kompisar nu) att bjuda på denna morgon? Här får jag först erkänna att jag fuskade lite igår och gjorde en skrivövning till på kvällen. Idag har turen därför kommit till Lyssnandet, vikten av att glömma bort sig själv och sin identitet som författare och istället bara lyssna till historien så som den kommer till en. Dagens övning är att föreställa sig själv sittande under ett träd tillsammans med en Berättare och helt enkelt be om fem historier vi vill höra.

Att komma på idéer har aldrig varit min svaga punkt. Jag har fyra-fem ganska detaljerade synopsis som bara ligger i byrålådan och väntar på att bli skrivna. Däremot känner jag en press under övningen att komma på riktigt “bra” idéer, helst sådana som skulle räcka till en hel bok. Det är också en känsla som är bra att vara medveten om, tror jag. Keep it simple, intalar jag mig själv, och skriver ner fem halvdana och smågulliga idéer. När man ber en Berättare att berätta är det ju ingen vits att komma med en helt utarbetad historia. Detaljerna litar jag på att Berättaren ordnar åt mig.

Skrivretreat i hemmet - dag 1

Jag saknar att skriva i grupp. Samlas en gång i veckan, göra någon övning, diskutera en längre text från en av deltagarna, prata om vad som är lätt och svårt, vad som fungerar och vad som inte gör det…

Det är inte bara gemenskapen och peppen, det är också rutinen. Det där att tvinga sig att skriva bara för att det är kl 20 en tisdag. Jag bor ensam, har inte ens en katt, och det är alldeles för lätt för mig att slinka undan mina måsten och borden utan så mycket som ett höjt ögonbryn från omvärlden.

Av denna anledning anordnar jag därför min egen lilla skrivkurs, ledd av Julia Cameron som skrivit “The Right to Write”. Boken har jag ägt och bläddrat i länge, men jag har aldrig kommit mig för att göra alla skrivövningarna i den. Så nu är det dags! Romanprojektet får samla damm ett litet tag. Det här handlar för mig istället om att komma tillbaka till rutinen och skrivglädjen.

Och ser man på, redan i andra stycket av dagens kapitel stöter jag på ett tänkvärt citat:

Att skriva är som att andas – det går att lära sig att göra det bra, men det viktigaste är att göra det vad som än händer.

Detta behövde jag höra.

Dagens övning: Att skriva tre sidor om det egna tillståndet. En lagom uppvärmning. Tre fysiska sidor känns alltid som en bedrift, oavsett vad som kladdats ner på dem. Jag borde göra detta oftare.

Färgläggningsmetoden enligt Bara hittepå

Jag känner mig lite dum som inte kommit på detta tidigare. I februari skrev jag två inlägg i följd, först ett där jag beskrev ett problem jag har i mitt skrivande, nämligen att det blir kort kort kort och lite väl koncist, följt av ett inlägg där jag nämnde att jag fått en färgläggningsbok i julklapp och att jag ville ha något liknande för mitt skrivande.

Hur uppenbart kan det bli? Efter att ha grunnat på en del bra kommentarer jag fick från Skriviver-Linda, var det som att poletten trillade ner.

Så här: Istället för att beklaga mig över att det blir så kort och torftigt ibland när jag skriver, så borde jag se det som grunden till en färgläggningsbok. Alltså ett skelett där jag kan lägga till färgerna i efterhand, en efter en. Jag fungerar så att jag behöver en inre bild av vad jag håller på med. Har jag bara ett större sammanhang kan jag sitta och påta med vad som helst utan att ge upp.

Detta känns som en revolution för mig. Hurra!

Bildkälla

Högläsning på burk

När jag gick på skrivkurs en gång för många herrans år sedan hade vi en deltagare, en gentleman i sjuttioårsåldern, som hade den mest fantastiska läsrösten jag hört i mitt liv. Allt han skrev blev till guld. Allt vi andra skrev också, för den delen, om bara vi kunde övertyga honom att läsa upp det på våra träffar.

Nå, sådan tur har man kanske bara en gång i livet, men det finns ju även den inspelade varianten, och det är just om detta som Annikas bokbloggsjerka handlar denna vecka.

Vilken är din favorit när det gäller ljudböcker (bok, uppläsare eller både och)?

Mitt självklara svar blir Stephen Fry, som är nästan, nästan lika bra som röstguden på min skrivkurs. Hans inläsning av Harry Potter… Så bra. Så brittisk.

Däremot vet jag inte om Harry Potter egentligen är det ultimata ljudboksmaterialet. Lite för långt och lätt att tappa bort sig. (Nu hade jag ju läst böckerna tyst för mig själv innan, så det var ingen fara.)

Enligt mig har den perfekta ljudboken en handling som är totalt oviktig, så att det inte gör något om man råkar somna till under lyssningen eller om telefonen ringer. För att fortsätta det brittiska temat föreslår jag därför P.G. Wodehouse som en lämplig författarkandidat, åtminstone för dem som inte är överkänsliga mot klämkäcka överklassherrar och nyckfulla fastrar med ett fästmöförslag i bakfickan. (Om nu den sortens fastrar har kläder med bakfickor…? Oklart.)

Har man läst/hört en bok om Jeeves och Wooster har man läst/hört dem alla, men det är ungefär som att säga att har man en gång ätit choklad så vet man redan hur det smakar. Och precis som med choklad så är näringsvärdet tveksamt, men njutningen total.