Så lyder mitt nya motto efter att nyss ha snubblat över en gammal wordfil på datorn. Den är tio år gammal och innehåller två kapitel plus ett synopsis till en science fiction-roman som jag aldrig skrev klart. Det hela är ganska hafsigt skrivet (för något litet har jag ändå lärt mig på tio år) men ibland glimrar det till. Ett par replikskiften, någon reaktion här och där, en träffande beskrivning. Det var roligt att läsa faktiskt. Kanske tar det tio år innan man kan läsa sig själv “utifrån” och något sånär objektivt?
Nu brinner jag väl inte av längtan efter att få slutföra just det projektet (det finns en anledning till att det aldrig kom så mycket längre), men kanske kan brottstycken av det komma till användning i andra sammanhang. Min livssituation var rätt annorlunda då jämfört med nu, och jag märker hur det har färgat vilka typer av konflikter jag skriver om och vilka mål karaktärerna har. Texten inspirerades av mitt arbete och verkar ha haft en viss terapifunktion, om jag säger så. Och det är ju värdefullt att ha tillgång till det! En hel arsenal av känslor som jag är tacksam över att jag inte upplever lika ofta nuförtiden, men som är guld i fiktionens värld.
Så tack till mig-för-tio-år-sedan för att du sparade detta så att jag fick läsa. Och grattis till att de tio år som skiljer mig från dig blev så mycket bättre än du räknade med.
12 kommentarer:
Oj, vad spännande! Så roligt att känna att det fanns någonting där, trots allt. F.ö. älskar jag sci-fi! Måste skriva något sådant själv så småningom.
Så roligt att hitta! Spännande med sci-fi (även om du inte ska gå vidare med detta manus) tror det blir nästa stora grej inom ya-litteraturen.
Vad kul att hitta något som visar att du hade det redan då men också att du har utvecklats. Det värsta vore ju att läsa något gammalt och tycka att det fortfarande är perfekt :-)
Fina rader på slutet och härligt att det blev så mycket bättre än du räknade med.
Ja, det var som en liten tidsresa faktiskt. Och sf är en genre jag också skulle kunna tänka mig att skriva så småningom. Måste bara läsa in mig lite mer först. Jag läste en del Verne och Asimov när jag var yngre, men sedan har det varit ett ganska långt glapp när jag främst läst annat (förmodligen eftersom jag vistats mycket i vetenskapliga miljöer och behövde andrum från det). Vad gillar du i sf-genren?
Intressant trendspaning! Är det någon särskild typ av sf du tror extra mycket på?
Jag kommer nog aldrig gå vidare med det här manuset, men däremot vet jag att jag senare skrev några kompletterande scener ur en annan karaktärs perspektiv. Och den manusidén har jag funderat på att utveckla vidare (men den är på plats tre eller fyra i manuskön, så det tar ett tag innan jag når så långt). Underligt nog känns berättelsen då mer som magisk realism än sf. Får se om det blir något av den.
Jag tror att mitt största problem då var att jag inte hade hittat rätt genre- och stilmässigt. Jag hade många idéer, men det var inte alla som passade ihop med min skrivpersonlighet. Det är så klart bra att utmana sig själv och prova att skriva på olika sätt, men jag tror också att det är viktigt att känna efter vad som verkligen kommer från en själv och vad som mer är ett försök att imitera någon annan. Med mitt nuvarande manus känner jag mig säkrare i själva grundtonen, och det är väldigt skönt. Jag vet inte alltid vad jag behöver ändra för att det ska bli bättre, men när något väl faller på plats så känner jag direkt att det är rätt.
Och tack! Ibland är det bra att påminna sig om att allt inte var bättre förr. :)
Jag är en sådan där besatt sparare av allt. (Inte alltid en bra egenskap!) Och hittar saker jag är övertygad om att jag inte skrivit. Ibland för att de är så otroligt dåliga att det knappast kan ha varit jag som skrev dem. Och tvärtom. Ibland är de ju lysande. Eller ja, nästan lysande i alla fall :D
Vad roligt att du hittade detta. Inspirationskälla, och något att använda som en grund kanske?
Fördelen med elektroniskt sparande är ju att det åtminstone tar liten plats. :)
Och visst är det underligt hur olika man kan skriva vid olika tillfällen! Roligt att du har hittat en del som var riktigt bra. Det är ju så svårt att få en uppfattning om sina egna texter när de ligger för nära i tid.
Min plan är att jag ska läsa igenom mitt lilla fynd en gång till när jag är klar med nuvarande skrivprojekt och ska igång med nästa. Inte för att jag nödvändigtvis vill skriva just så (det vill jag nog faktiskt inte), men för att påminna mig själv om att min röst kan låta på många sätt. Förhoppningsvis kan det hjälpa mig att lösgöra mig från manuset och skriva något helt nytt. Men det är ett tag kvar till dess. Först ska det här åbäket till manus få sig en tur till.
Det kan bero på att jag lyssnar (ohälsosamt?) mycket på podd som inriktar sig mot ya och genrelitteratur, men jag tycker att alla pratar om Spaceopera just nu, tätt följt av cyberpunk. Jag gissar att det är en effekt av nya StarWars- filmer och nya Blade Runner.
Roligt att det är fler som har en manuskö :-)
Jag noterar. Tack för att du är min kontakt med ya-samtiden!
Och en manuskö är alltid bra att ha. :) Förstår om somliga skulle tycka att det är stressande, men för mig ger det tvärtom ett lugn att veta ungefär vad som väntar. Skönt att skrivplaneringen inte slutar med en refusering av nuvarande manus, liksom.
Å vad fantastiskt att hitta gammal text! Jag tänker som du, att det är otroligt värdefullt att ha tillgång till känslor/tankar och formuleringar om något som man inte längre har i sitt liv. För några år sedan hittade jag mina gamla dagböcker från för tjugo år sedan när jag hade en väldigt passionerad men också destruktiv kärleksrelation. Jag känner mig så glad för att jag har något helt annat idag i mitt liv, men också glad att jag upplevde det där, och att jag skrev ner hur jag kände mig, för det är så grymt bra material ;) Försöker tänka så om det mesta i livet. Allt går att spara, mycket går att ha till någonting, någongång. Och text tar ju som sagt - tack och lov - ingen plats.
Dagböcker är ju faktiskt ännu bättre. Jag kan tycka det är synd att jag aldrig lyckats hålla igång ett dagboksskrivande. Jag har försökt några gånger men har liksom aldrig haft tillräckligt behov för att orka fortsätta. Men en del gamla mejl har jag kvar även om de är mer tillrättalagda än dagböcker kanske brukar vara. Och apropå det tänker jag på vilket arkiv det finns av nutidens sms och andra textbaserade konversationer. Inte bara någons redogörelse för vad som sades utan hela förloppet. Tänk att någon i framtiden kan läsa sin farmors mormors tjafs med farmors morfar om vem som ska handla efter jobbet. Där snackar vi resurs för alla författare av historiska romaner.
Skicka en kommentar