lördag 9 december 2017

Mio, min Mio av Astrid Lindgren

Jag har länge tänkt att jag borde läsa mer Astrid Lindgren – hon är ju ändå vår främsta barnboksförfattare. Och ändå har jag inte riktigt vågat. Jag sitter ju själv här och filar på ett par barnboksmanus i hennes skugga, och inte vill jag att mina texter ska kännas som bleka kopior av böcker som redan finns och som är älskade av alla. Det där med att det finns dominerande författare som alla måste förhålla sig (och möjligen undvika att inspireras alltför mycket av) är kanske något som gäller allmänt, men jag undrar om det inte kan vara extra sant när det gäller just barnböcker. Vi blir ofta så otroligt präglade av det vi läst som små, och när böckerna dessutom blir film eller teve har de en tendens att fylla rutorna år efter år efter år. Det gäller ju inte bara Astrid Lindgren utan också t.ex. J.K. Rowling. Går det ens att idag skriva en bok om en pojke med magiska krafter utan att så gott som samtliga läsare medvetet eller omedvetet jämför huvudpersonen med Harry Potter?

Men nu har jag alltså trots allt läst klassikern Mio, min Mio. Och den är bra! Surprise! Jag grät en skvätt kan jag meddela.

Jag tror faktiskt aldrig att jag läste berättelsen om Mio när jag var liten, men huvuddragen har jag fått i mig ändå genom någon sorts kulturell osmos. Det handlar alltså om den föräldralöse och olycklige Bo Vilhelm Olsson som hux flux hamnar i sagoriket Landet i Fjärran, upptäcker att han är kungasonen Mio och får i uppdrag att bekämpa den fruktansvärda riddar Kato som har ett hjärta av sten. Det är en vemodig och tidvis obehaglig berättelse, som jag inte är helt säker hör hemma på hyllan “upp till nio år”. Framför allt är det den sortens bok som förtjänar att läsas om som vuxen, för även om jag nu gör tolkningen att Bo Vilhelm dör innan han kommer till Landet i Fjärran (vilket förklarar varför så många i den nya världen har fysiska likheter med personer han kände i den gamla), tror jag inte alls att jag hade funderat i de banorna som nioåring.

En sak jag tänkte mycket på medan jag läste är hur stilistiskt genomtänkt texten är. Jag skulle säga att detta är en i högsta grad litterär text, även om den så klart är lättläst och skriven i sagoton. Framför allt arbetar Lindgren väldigt mycket med upprepningar, både vad gäller ord och innehåll. Här är ett exempel från när Mio kommit in i riddar Katos borg som visar just ordupprepningar:

Han hade ett rum i sin borg, och luften var tjock av ondska där. För det var det rum där riddar Kato satt natt och dag och tänkte ut ont. Natt och dag, natt och dag satt han där och tänkte ut ont, och luften var så full av ont att man inte kunde andas i hans rum. Och det onda flöt ut i strömmar därifrån och dödade allt som var vackert och levande där utanför och frätte bort alla gröna blad och alla blommor och allt lent gräs och la sig som en ond slöja för solen, så att där aldrig var riktigt dag utan bara natt och något annat som var nästan natt. Det var inte underligt att fönstret i hans rum lyste som ett ont öga ut över Döda sjöns vatten. Det var riddar Katos ondska som lyste genom fönstret, när han satt i sitt rum och tänkte ut ont. Natt och dag, natt och dag satt han där och tänkte ut ont.

När det gäller upprepningar i innehåll tänker jag bland annat på hur riddar Katos ondska visas för läsaren genom att naturen reagerar varje gång Mio nämner hans namn. Någon gång är det blommor som dör, en annan gång trillar klippblock ner från berget. Det blir otroligt effektfullt, tycker jag, och visar mycket tydligare än ingående beskrivningar av grymheter (som kanske hade blivit för grafiska för en barnbok) hur fruktad riddar Kato är.

Sammantaget tycker jag att Mio, min Mio representerar allt det som jag tycker allra bäst om med barnlitteratur: Det finns en spännande historia som är lätt att hänga med i. Det är en vacker och fantasifull text som är en njutning rent språkligt (och så många vackra namn! Miramis liksom, vem drömmer inte om att ha en häst som heter så). Och under allt detta finns tankar om de stora frågorna i livet, om ont och gott, om att vara modig, om att vara ensam, som känns uppriktiga och inte det minsta pretentiösa. Tack för det, Astrid.

lördag 25 november 2017

Erzähler der Nacht av Rafik Schami

Det är svårt att komma tillbaka efter en bok som The Translator som jag skrev om i förra inlägget, men nu gör jag ett försök. Och då kan det väl få vara dags för en riktigt varm och mänsklig bok? Den tysk-syriske författaren Rafik Schamis ungdomsroman Erzähler der Nacht (finns i svensk översättning och heter då Nattens berättare) är en sådan. Schamis hyllning till berättarkonsten är dessutom en påminnelse om allt en ungdomsbok kan vara, för hur konstigt det än låter kan även unga läsare få ut mycket av att läsa om en samling äldre herrar i 50-talets Damaskus. Jag är själv ett bevis på det: som tolvåring slukade jag Schamis bok och gjorde till och med några tafatta försök att författa i samma stil, så tagen var jag.

I centrum står kusken Salim, som förgyller sina passagerares restimmar med att berätta de mest fantastiska historier — ända tills han förlorar rösten. Hans berättarfe orkar nämligen inte mer och vill gå i pension. I sann sagostil får Salim dock en sista chans: sju gåvor kan rädda honom. Att det är berättelser som ska utgöra gåvorna kan väl knappast ses som en spoiler.

Så vännerna börjar berätta, en efter en, kväll efter kväll. Vissa berättar sagor, andra mer eller mindre sanna historier ur livet. Romanen andas Tusen och en natt, men jag associerar också till vår egen Selma Lagerlöf. Med ett ändrat namn här och där hade många av berättelserna varit lika övertygande som värmländska sägner. En god berättelse vet inte av några nationsgränser.

Detta kära återseende med en favoritbok från min barndom innebär att även Syrien kan kryssas av på läsutmaningen i år. Jemen och Somalia återstår, men jag har böcker på gång från båda, så det ska nog gå att knyta ihop det hela innan året är slut.

onsdag 22 november 2017

The Translator av Daoud Hari

Årets mest fruktansvärda bok, utan någon som helst tvekan. Det finns så mycket vidrigt i sudanesen Daoud Haris redogörelse för sitt arbete som tolk i den krigshärjade Darfurregionen att det enda som räddar mig är att jag inte har några egna erfarenheter därifrån. Min hjärna klarar inte riktigt av att omsätta allt det som berättas i tydliga bilder och det är jag outsägligt tacksam för. Kvinnor som rutinmässigt våldtas när de går ut för att samla ved, fjortonåriga soldater med kalashnikovs, otaliga människor på flykt och därtill ett par scener som är så grymma att jag inte vill beskriva dem här.

Men det är också en bok som rymmer hjältemod och en otrolig medmänsklighet mitt bland all ondska. Haris omtyckte bror Ahmed som offrar sitt liv för att hans familj och grannar ska hinna fly när deras by attackeras. Haris eget beslut att med fara för sitt eget liv börja arbeta som tolk. De utländska journalisterna reser in i konfliktzoner för att omvärlden ska få veta vad som pågår. Hjälparbetarna från en mängd olika organisationer.

Något Hari gör bra är att knyta an till läsarens egna erfarenheter. Han beskriver en person och lägger till att du som läsare säkert själv har någon likadan i din egen bekantskapskrets. Han nämner en resa och säger att den motsvarar en bilfärd mellan Aten och Berlin. Under andra förutsättningar skulle det kunna kännas tillgjort, men just här gör det att han utnyttjar de små, små beröringspunkter som ändå finns mellan våra diametralt olika erfarenheter och för mig ett steg närmare Darfur.

Av uppenbara skäl är detta inte en njutbar bok, men den är heller inte en bok jag behövde tvinga mig igenom. Tvärtom sträckläste jag den tack vare Haris generösa personlighet och hans förmåga att gestalta Darfurregionens människor. Och till jul blir det en gåva till en lämplig hjälporganisation.

torsdag 16 november 2017

Är jag rädd för att bli klar?

Den frågan har jag ställt mig ofta på sistone och det kanske är att överanalysera situationen, men om vi inte gillade att överanalysera oss själva och vårt skrivande skulle vi väl inte ha några bloggar över huvud taget?

Så här ligger det alltså till: Jag har ett manus, som blivit läst av hela två lektörer. Det har vissa brister, men i kategorin “halvfärdigt manus” är det rätt okej. Jag är till och med stolt över vissa delar.

Men varför arbetar jag då inte med det? Varför tar jag mig inte samman och skriver klart, så att jag kan skicka in till förlag? Det borde inte vara så himla svårt. Jag har ju en lista på saker som behöver fixas och den är visserligen omfattande, men inte enorm. Varför har jag fegat ur och börjat arbeta på ett helt annat manus?

Ett svar är så klart att jag behövde få göra något annat ett slag. Att få nöjesskriva på mitt nya manus har varit ett välkommet avbrott och jag ångrar det inte alls. Tvärtom har det varit riktigt bra för mig. Men jag tror att pausen handlar om något annat också — det börjar bli allvar med gamla manuset. Snart är det inte ett okej halvfärdigt manus längre, utan ett kanske aningen mindre okej Färdigt Manus. Och det är ju något helt annat. Ett Färdigt Manus kan inte ursäktas med att jag fortfarande lär mig eller att det var ett roligt experiment. Den dagen jag skickar in till förlag kan jag inte längre låtsas att jag bara skriver för skojs skull.

Kanske är det lite därför det bär emot att påbörja en ny redigeringsvända? För att den på något sätt markerar början till slutet på den här oskyldiga perioden?

Och kanske är det också för att jag snart kommer att tvingas inse mina brister? Jag börjar närma mig toppen av min förmåga. Det här manuset blir nog inte mycket bättre än så här. Och om det inte är gott nog, vad gör jag då?

Jag kanske ska förtydliga här att jag inte menar “gott nog” = “blir antaget”. Det är inte refuseringar jag går runt och tänker på just nu, utan det handlar mer om hur jag själv förhåller mig till det jag skrivit. Att våga stå för det och säga att “hej redaktör/medmänniska, det här tycker jag är så bra att du borde publicera/läsa det”. Det är jag inte riktigt redo för ännu och borde väl heller inte vara, för manuset är som sagt bara halvfärdigt. Men någon gång under nästa år kommer det vara så dags och jag har liksom en oro i kroppen, inte helt olik den jag hade månaderna innan jag för många år sedan flyttade hemifrån.

Jag står inför en vändpunkt i mitt skrivliv alltså. Det är vad mitt inre motstånd handlar om, inser jag nu när jag svamlat mig igenom nästan ett helt inlägg. Och det känns ju nästan lite… fint? Att jag tagit mig igenom en hel nivå och nu är på väg till nästa. Och då är det kanske heller inte så konstigt om det känns en aning underligt och liksom allvarligt och svårt, för vad vore alternativet? Att vänta med att ta språnget tills jag är 100 % redo? Då skulle ju ingenting hända någonsin. Till att börja med skulle jag fortfarande bo hemma.

söndag 12 november 2017

Ohrfeige av Abbas Khider

Det är svårt att tänka sig en mer angelägen bok än Abbas Khiders roman Ohrfeige (“Örfil”). För även om gruppen asylsökande ofta diskuteras i media är det sällsynt att det är de själva som har ordet, och kanske gäller detta ännu mer på litteraturens område. När jag var på ett författarframträdande med Khider tidigare i år sade han att han hade skrivit Ohrfeige just därför att han inte hade hittat några andra böcker som handlade om hur det är att söka asyl i Tyskland. Khider själv, en irakier som kom till Tyskland som 27-åring, är ju också rätt man att berätta om detta. Även om Ohrfeige inte är självbiografisk baserar den sig alltså ändå på en verklighet han är väl förtrogen med.

Romanen inleds med att huvudpersonen Karim just har utdelat en örfil. Och inte till vem som helst. I kontorsstolen framför honom sitter hans vettskrämda handläggare Frau Schulz, som får representera hela myndighets-Tyskland. Karim har fått nog, han har fått avslag på sin asylansökan och nu vill han att någon äntligen ska lyssna på honom. Han tejpar för munnen på Frau Schulz och sätter igång med att berätta sin historia. På arabiska, för tyska orkar han inte med.

Hur hamnade han i Tyskland? Ja, egentligen skulle han till en släkting i Frankrike, men smugglarna var inte att lita på och när han väl stigit ur i Tyskland var han förbjuden att ta sig vidare. I sitt nya hemland försöker han göra det bästa av situationen, men han fastnar i ett ingenting. Han får inte arbeta, inte lära sig tyska, inte resa. Långsamt mals hans drömmar om framtiden sönder…

Men nu är inte detta en alltigenom mörk bok. Eller jo, det är det, men Khider kan konsten att balansera svärtan med humor. När han själv läste högt ur boken på det där författarframträdandet gapskrattade jag och resten av publiken, samtidigt som det fanns en allvarligare efterklang som dröjde sig kvar långt efter att vi kommit igen. Ett exempel är när Karim tipsar om hur man som illegal invandrare ska undvika polisernas blickar: låtsas läsa i ett exemplar av den fina tyska dagstidningen Süddeutsche Zeitung. En observation som är insiktsfull, rolig - och sorglig. För nog skulle det funka även i Sverige? Visst skulle många av oss klassificera om den mörklagda personen framför oss om denna drog upp en Dagens Nyheter ur väskan? Det är just detta som är Khiders styrka - att visa sina tyska (eller svenska) läsare hur vardagen ser ut “från andra sidan”, samtidigt som han är så generös mot oss att det aldrig känns som att han pekar med ett anklagande finger. Vi får vara med och skratta, och sedan litar han på att vi själva tänker efter.

Ohrfeige är Khiders fjärde roman och gavs ut i Tyskland så sent som förra året. Förlaget Thorén och Lindskog har hittills gett ut Khiders två första romaner på svenska och det är väl bara att hoppas på att de snart når fram även till denna. Hurra för förlag som satsar på bra litteratur i översättning!

En annan av Khiders romaner (också fantastisk) har jag skrivit om här, och alla böcker som ingått i årets läsutmaning finns här.

fredag 3 november 2017

Min nya syn på frustration

Så mycket av min skrivutveckling handlar inte om skrivandet i sig, utan om det psykologiska däromkring. Nu i veckan har jag gått runt och känt mig FRUSTRERAD. Ungefär så här känns det: “Varför har jag inte skrivit klart något - vad som helst? Varför har jag inte skickat till förlag? Varför tar allt så lång tiiid?” Och det är ju inte ett särskilt produktivt mentalt tillstånd, kan jag tycka. Inte blir jag mer sugen på att skriva för att jag känner så där, och dessutom är känslorna inte ens en särskilt bra återspegling av verkligheten. Okej okej liksom, jag har rent faktiskt inte skickat till förlag, men det beror ju på att jag vill få lite distans till mitt gamla manus för att kunna ge det en sista omarbetning innan jag släpper iväg det. Och även om jag inte skrivit fokuserat sedan augusti så har jag gjort en hel massa annat. Flyttat till ett nytt land och dessutom blivit sambo, knutit ihop de sista trådarna från mitt gamla jobb och publicerat en artikel, påbörjat en ny utbildning… Och därutöver filat på en helt ny manusidé som jag tror kan bli riktigt fin. Om jag tar ett steg tillbaka är jag nöjd med vad jag klarat av det senaste året. Otroligt nöjd till och med. Det var faktiskt bara i februari som jag fick mitt första lektörsutlåtande och himmel vad mycket som hänt sedan dess.

Men frustrerad är jag ändå.

Det viktiga som jag äntligen börjat inse är att frustrationen inte handlar om min egentliga prestation. Den handlar om skrivfaser, eller mer specifikt om att jag befinner mig i skarven mellan två av dem. Min nya idé börjar ta form. Så här långt har det räckt att dutta med den mellan varven, men för att ta mig vidare behöver den en ordentlig genomskrivning. Hjärnan vet det och den står och stampar nu och vill iväg, men eftersom jag inte släppt den lös i en ny riktning förvandlas all energin till frustration istället.

Så hur kan jag lägga om riktningen? Det jag gjort hitintills har varit att fundera, fundera, fundera och sedan skriva ner scenfragment och översikter på datorn. Några gånger har jag också försökt börja med en genomskrivning, men jag har inte lyckats styra upp det. Det är alldeles för lätt att växla mellan scener i Scrivener nämligen. Så fort jag känner minsta motstånd hoppar jag till någon annan del och putsar på den istället, fastän det jag egentligen behöver är full fart framåt över stock och sten. Lite Nanowrimo-känsla med andra ord, vilket ju passar bra så här i november. Och ett mini-nano kommer det alltså att bli. Visserligen kommer jag välja en mer måttlig skrivtakt, men det jag tar med mig från åren då jag deltog på riktigt är vikten av att skriva för hand. Det är magiskt. Vetskapen om att jag inte kan gå tillbaka och ändra gör att jag inte har något annat val än att fortsätta, och just det är vad jag behöver just nu.

En nytt skrivhäfte är inköpt. Pennorna är uppradade på bordet. Släpp hjärncellerne loss - det är höst!

lördag 7 oktober 2017

Att skriva en vetenskaplig artikel

Annika frågade för ett tag sedan om hur det går till att publicera en vetenskaplig artikel. Jag började skriva ett inlägg, men så kom flytten och livet emellan. Men den här helgen har jag tappat rösten och sitter uppkrupen i soffan med strikt talförbud. Optimalt läge för att skriva klart det där inlägget med andra ord.

Att skriva vetenskapligt har en hel del gemensamt med att skriva en roman, även om åtskilligt så klart är helt annorlunda. En likhet är den ungefärliga tidsåtgången. Från idé till publicerat manuskript tar det kanske två-tre år, även om det (precis som för romaner) kan variera en hel del, beroende på projektets omfattning och eventuella problem som uppstod längs vägen. Mitt personliga “rekord” är tio år. Det var smärtsamt.

Så hur börjar man? Det första man måste ha är en idé för vad man vill undersöka. Och sedan… Ja, sedan undersöker man det. Och precis som vid romanskrivande visar det sig förmodligen att den där första idén inte alls var så bra, men att det dolde sig en mycket intressantare berättelse under ytan. Jag skriver berättelse med flit här, för enligt min mening kan även forskningsresultat ses som delar i en berättelse. Med det menar jag att man måste bygga upp ett sammanhang kring dem. Vilket problem är det man är intresserad av, vad har gjorts förut, varför gick det bra/inte så bra, vilka nya frågor dyker upp nu när vi vet mer. En riktigt välskriven forskningsartikel kan faktiskt vara riktigt medryckande att läsa, även om den självklart är skriven enligt en helt annan mall än ett skönlitterärt verk.

Men tillbaka till själva arbetet. Säg att vi har avslutat våra analyser och är redo att skriva. Vetenskapliga artiklar följer ett fastslaget mönster som brukar se ut ungefär så här: Abstract (sammanfattning), Introduktion, Resultat, Diskussion, Material och metoder. Ordningen på delarna, antal ord osv kan variera mellan olika tidskrifter, men det är ganska hårt reglerat inom en viss tidskrift. T.ex. får ett abstract ofta vara max 250 ord, och gud nåde den som försöker smyga in 251. Det är alltså viktigt att kunna kondensera sin text och fokusera på det viktiga, utan att för mycket information går förlorad.

När utkastet till artikeln är färdigskriven ska det läsas av alla medförfattare. Till skillnad från romaner är det nämligen sällsynt att vetenskapliga artiklar bara har en enda upphovsman. Hur många varierar mycket beroende på vilket slags forskning det rör sig om, men mellan tre och tio är vanligt. Medicinska artiklar (och även en del inom fysik tror jag) kan ha hundratals författare. Medförfattarna har bidragit till olika delar av projektet, men själva skrivandet brukar ändå huvudsakligen skötas av en eller två personer. Däremot är det viktigt att alla läser och håller med om det som står i den färdiga artikeln, så det här steget brukar innebära ett par redigeringsrundor och i vissa fall även nya analyser.

Så är det dags! Artikeln skickas in till en noga utvald tidskrift. Men det är inte bara att trycka på skicka-knappen. Att ladda upp alla filer i tidskriftens otympliga dataprogram och kolla att ens Word-dokument blev en snygg pdf och att alla figurer motsvarar tidskriftens olika krav kan lätt ta en hel dag. Sedan följer en andäktig väntan, som helst ska vara lång. Om man får svar från tidskriften inom två veckor betyder det nämligen nästan alltid att artikeln refuserats utan att den ens skickat ut för peer review.

Men vi har kanske tur och får svar först efter två månader. Då har tre reviewers (osäker på den korrekta svenska termen här — det handlar alltså om andra forskare som är experter på området) läst artikeln och skrivit kommentarer. Särskilt Reviewer 3 har en nästan mytisk status i forskarvärlden. Efter två positiva omdömen från Reviewer 1 och 2, brukar (enligt legenden) alltid trean drämma till med en riktig sågning som får tidskriften att dra öronen åt sig. Fast vi har kanske tur igen och fick en Reviewer 3 som är på ovanligt gott humör och därför sågar oss på ett relativt snällt och konstruktivt sätt. Redaktören på tidskriften tycker därför att det finns hopp och säger att vi möjligen kan bli antagna om vi ändrar allt som vi fått anmärkningar på.

Så det gör vi. Efter ytterligare två månaders hårt arbete går vi igenom uppladdningsritualen, svär lite över systemet som senast verkar ha uppdaterats på 90-talet, skickar iväg filerna och… väntar igen. Två månader till. Varpå redaktören skickar ett standardmejl och säger att nej, det blev nog inte tillräckligt bra ändå.

Nähäpp. Bara att börja om med nästa tidskrift.

Så där någonting går det till. Som forskare lär man sig snabbt att bli refuserad. Processen är ju inte heller bara är av ondo. Artiklar som innehåller fel eller otillräckliga kontroller ska inte publiceras förrän de fixats, det är hela grejen med peer review. Segare är det när man skrivit en genomarbetad artikel som av någon anledning inte anses vara tillräckligt intressant eller nydanande för att bli publicerad. Det går mode även i forskningsämnen.

Men så till sist, kanske ett halvår senare, får vi faktiskt den där artikeln accepterad! Jubel utbryter, kanske flyger en champagnekork. Ska bli trevligt att få ett litet tillskott till kaffekassan efter allt arbete som vi lagt —

Nä, så funkar det inte. Nu när artikeln är godkänd för publicering får vi nämligen en räkning. Beloppet beror på tidskriften, men minst 1500 euro får vi räkna med, förmodligen mer. Om detta är ett bra system kan diskuteras, särskilt eftersom universitetsbiblioteken i sin tur betalar dyra pengar för att tillhandahålla tidskrifterna till samma forskare som producerar artiklarna. Det finns motreaktioner och krav på det som kallas open access (alla kan läsa utan att betala), men nu har det här inlägget redan blivit så ohyggligt långt att jag tycker att vi bara betalar nu och går vidare med våra liv.

Ja, ungefär så här går det alltså till, åtminstone inom det lilla hörn av forskningen där jag själv har varit verksam. Fråga gärna om något är oklart. Nu behöver jag en Ricola och sedan ska jag ta mig an dagens femte kopp te.

fredag 6 oktober 2017

Nämen det var väl trevligt med Ishiguro

Jag såg tillkännagivandet, men har inte hunnit läsa så mycket om reaktionerna. Vad tycker ni? Var det ett bra val?

Själv hade jag nog hoppats på en lite mer okänd författare, gärna någon som skriver på ett av de mindre språken (med mindre menar jag nog egentligen sällan översatt snarare än få talare). Kollade just upp de tio senaste pristagarna (före Ishiguro) på Wikipedia, och då ser statistiken över de representerade språken ut så här:

Engelska: 3
Franska: 2
Kinesiska: 1
Ryska: 1
Spanska: 1
Svenska: 1
Tyska: 1

Det motsvarar ganska väl den totala statistiken som jag också hittade på Wikipedia och som säger att flest pristagare skrivit på engelska (28 författare), följt av franska (15 författare). Och många av de författarna är ju helt fantastiska, men det måste ju rimligen finnas god litteratur även på andra språk? Det är ju inte ens så att man behöver röra sig särskilt långt ner på listan över antal modersmålstalare, för att börja ställa frågor. Världens fjärde mest talade språk (hindi) har noll pris, och de femte, sjätte och sjunde språken (arabiska, portugisiska och bengali) har bara ett pris var. Där tycker jag nog att akademien kunde leta lite noggrannare.

Men nu var det ju inte detta jag skulle skriva om egentligen, utan den författare som ändå vann. För om det nu ska vara ett ganska oäventyrligt pris i år, så tycker jag ändå att Ishiguro var ett riktigt bra val. Läsvänlig, lättillgänglig, men samtidigt riktigt skarp. Dessutom är han berättarrösternas mästare. Tänk den återhållsamme butlern Stevens i The Remains of the Day. Klockren. Tänk sedan den unga kvinnliga berättarrösten (vad hon nu heter? har glömt) i dystopin Never Let Me Go. Helt annan röst, men också klockren. Det finns ju författare som skriver samma bok om och om igen, men från olika infallsvinklar. Ishiguro verkar ju däremot försöka röra sig så långt han bara kan mellan romanerna. Det beundrar jag.

Hans senaste roman, The Buried Giant, har jag inte läst, men jag tror att jag får göra det snart. Det är ju trots allt ganska sällsynt att orden fantasyroman och nobelpristagare hör ihop. Någon som läst den?

onsdag 20 september 2017

Mitt nya manus

Eller manus och manus. Nu ska jag inte överdriva här, men en ny skrividé håller jag i varje fall på att utveckla under lediga stunder. Och det är så kul!

Som jag skrev i förra inlägget vill jag inte sätta igång med något stort, seriöst projekt alldeles precis just nu. Även om jag gillar att pusha mig själv och har en hög arbetskapacitet, har det blivit lite väl mycket den här sommaren med flytten och så vidare. Hjärnan känns hängig helt enkelt.

Men vilken tur då att jag bara härom veckan fick en idé till ett nytt barnmanus. Den bara damp ner och efter några dagar hade jag de grundläggande dragen tydliga för mig. Det jag gör nu är att småskriva mig fram till ett utförligare synopsis. Ibland flödesskriver jag någon scen, ibland skriver jag ner frågor till mig själv som jag behöver klura ut svaren på. Det hela är rätt avslappnat.

Om slutresultatet blir bra nog att en dag skicka till förlag vet jag inte. Det känns inte heller så viktigt i nuläget. Jag håller igång skrivandet lite lagom och har det trevligt. Det räcker för mig.

söndag 10 september 2017

Och nu då?

Nu har jag snart haft manuspaus i en månad och jag märker att jag vill sätta igång igen - men med vad? Tja, jag kan ju börja med att sammanfatta lektörens kommentarer lite grann.

1. Förtydliga, förtydliga, förtydliga. Uppenbarligen är jag kass på det här för jag fick samma kommentar från förra lektören och tyckte att jag hade jobbat med det mycket redan. Det rör sig alltså om vissa partier där det är svårt att veta varför en viss karaktär handlar på ett visst sätt, varför den hamnade där den är, varför den tycker si eller så om någon annan karaktär och så vidare. Helt hopplös tycker jag nu inte att jag är, för lektör två hade faktiskt inget dåligt alls att säga om scenen som lektör ett tyckte var otydligast och som jag skrivit om helt och hållet. En hel del arbete återstår med andra ord, men samtidigt känns det ändå genomförbart, särskilt eftersom jag fått detaljerade anvisningar om var i texten det brister.

2. Korta ner manuset och stryk minst en scen. Här kan jag inte annat än att hålla med och är till och med lite lättad. Förra lektören tyckte nämligen att manuset var lite kort, vilket gjorde att jag tog i ordentligt och ökade omfånget med 10000 ord, fastän jag själv tyckte det blev i överkant. Så bort med 5000 kanske? Den där scenen som nya lektören ville stryka var jag förresten själv på väg att ta bort, men jag fegade ur. Att putsa text är för övrigt en av mina styrkor, så det här blir inga problem, nu när jag fått hjälp att ställa in rätt nivå.

3. Utöka scenerna med antagonisten. Min reaktion här blev: JAAA! För jag älskar alla scenerna där antagonisten finns med på ett hörn. Helt klart de roligaste att skriva i hela manuset. Så roliga att jag faktiskt valde en annan väg än den förra lektören föreslog, eftersom jag inte kunde förmå mig att stryka dessa scener. Och nu får jag utvidga dem ännu mer! Detta känns som en belöning mer än kritik.

4. Gör huvudpersonen mer aktiv.
Jäpp, jag håller med. På några ställen är min huvudperson onödigt passiv/feg/korkad ser jag nu. Tyvärr kommer jag nog få stuva om lite i handlingen, alternativt lägga in nya hinder, men även om det blir mycket jobb att få allt på plats, tror jag att det kommer resultera i en berättelse med mer schvung och framåtdriv.

Sådär, det var huvuddragen när det gäller de förändringar som måste till och jag håller i princip med om allt. Segt, men nödvändigt. Det jag dock ser som positivt är att kommentarerna främst handlar om själva romanbygget, det vill säga den del av hantverket där jag är som mest oerfaren. Om skrivandet i allmänhet kommenterade lektören istället så här: “Det är lätt att följa med i berättelsen och du skriver levande och målande utan att texten blir nedtyngd av beskrivningar. Även dialogerna flyter på bra och känns som de kommer naturligt i texten.” Skönt. Det samlade intrycket jag får är att jag fortfarande har en rejäl bit kvar, men samtidigt att det kan bli riktigt bra när jag fått ordning på samtliga delar. Här behövs bara mer träning.

Så… Dags att påbörja en ny redigeringsrunda? Nja, det vet jag nu inte. Visserligen är jag motiverad till att arbeta vidare med manuset, men samtidigt började jag bli rätt less under förra vändan. Nog har jag tillräckligt med självdisciplin för att tvinga mig igenom en runda till, men jag tror inte att texten skulle vinna på det. Jag har jobbat med just det här manuset nästan dagligen sedan juni förra året och känner att jag befinner mig för nära för att kunna stryka och putsa på bästa sätt. Nä, hellre pyssla med något annat en tid, åtminstone en månad eller två, tänker jag. Jag har dessutom två bokidéer som jag skulle vilja ägna lite tid. Kanske skriver jag ett miniutkast, kanske funderar jag bara lite på karaktärer, miljöer och nyckelscener. Det är så mycket som händer just nu i mitt utomskrivliga liv att jag inte vill köra igång med ett superdisciplinerat jätteprojekt. Lite duttande däremot, det mår jag bara bra av. Och förhoppningsvis kommer även det lektörslästa manuset må bra av att jag småplockar med annat ett tag.

onsdag 30 augusti 2017

Veckan som gick

Det har hänt så mycket den senaste veckan att jag knappt vet vad jag ska börja.

- Har avtackats på mitt gamla jobb
- Har flyttat till Danmark
- Har påbörjat en ny utbildning
- Har fått kommentarer från lektören
- Och så verkar det som att bloggen bestämt sig för att det gamla typsnittet inte var bra nog och istället valt ett nytt bara så där

En intensiv vecka. Jag återkommer när jag hunnit smälta allt detta en smula.

söndag 20 augusti 2017

Mädchenmeute av Kirsten Fuchs

Om Kirsten Fuchs skrev på engelska skulle du redan hört talas om henne. Hon fick Tyska Ungdomslitteraturpriset förra året för sin roman Mädchenmeute och jag hade turen att få se henne i en pristagarpanel på bokmässan i Frankfurt. Hon var bara så bra. Cool på ett storasystervis. På frågan om hon trodde att även manliga läsare skulle kunna uppskatta hennes ungdomsroman om sju tonårstjejer, svarade hon ett rakt och tydligt “ja” utan krusiduller. För liksom, hur är detta ens en fråga? Kan vi inte lägga ner det där eviga tjatet om att män/pojkar bara kan läsa om andra män/pojkar?

Men tillbaka till Mädchenmeute (en titel som väl närmast får översättas som “Flickflock” på svenska). En grupp tonårstjejer ska på överlevnadsläger, men ingenting blir som de tänkt sig. Lägerledaren verkar helt från vettet, ficklamporna de får utdelade har inte ens batterier och på väggarna i en av lägerbarackerna har någon skrivit med blod. Så de drar. De överger lägret, stjäl en bil och flera hundar, och ger sig av till bergskedjan Erzgebirge på gränsen till Tjeckien. Där finns nämligen en hemlig tunnel som en av tjejerna visats av sin morfar när hon var liten. De flyttar in, men parallellt med livet i skogen finns frågorna kvar. Vad hände egentligen på överlevnadslägret? Varför är tunneln hemlig? Och vem är det som lämnar mat till dem utanför lägret?

Tre saker gör Mädchenmeute fantastisk. För det första är huvudpersonen Charlottes berättarröst väldigt övertygande. Charlotte är typen som helst håller sig i bakgrunden, men hon ser allt och formulerar sig skarpt och precist. Det är ett sådant driv i hennes röst. Fuchs har själv en bakgrund inom Berlins spoken word-scen och det märks. Hon balanserar mellan det poetiska och humoristiskt drastiska utan att det känns det minsta krystat.

Det andra jag gillar med Mädchenmeute är hela hantverket bakom hur Fuchs byggt upp berättelsen. En roman på 464 sidor får lätt en svacka här och där, men jag tyckte Mädchenmeute var stark rätt igenom. Det kommer hela tiden nya twistar, men också mer eftertänksamhet. Att bara ge sig av så där, vad har det för konsekvenser? Vad händer när deras föräldrar börjar sakna dem? Med sju sinsemellan mycket olika personligheter finns också en ständigt växlande gruppdynamik.

Slutligen är den kanske allra största behållningen beskrivningen av Erzgebirge. Träden, ljuden, spåren av den gamla malmbrytningen. Det är en miljö som är så många saker på en gång. Den är lugn och harmonisk, men också spöklik och rentav farlig, särskilt eftersom gruvdriften lämnat övervuxna gruvschakt bakom sig. En nästan utomjordisk värld utanför vår egen. Fuchs skildrar den så säkert att jag känner att jag själv varit där.

Fem stjärnor med andra ord och ett stort tack till Fuchs som räddade min i övrigt helt oäventyrliga kontorssommar. Någon svensk översättning har jag inte hört talas om ännu, men jag hoppas, hoppas, hoppas att något svenskt förlag ger ut den här så småningom.

torsdag 17 augusti 2017

Sex redigeringsmånader senare

Nu är manuset alltså skickat till lektör. Igen. Förra gången var ett halvår sedan och jag fick många kommentarer som hjälpte mig styra upp redigeringsprocessen. Om manuset är “bra” nu vet jag inte, men bättre är det definitivt.

Det jag fokuserat på i den här vändan har varit:

  • Inledningen. Efter läsningen av förra versionen fick jag rådet att göra om inledningen ganska rejält och konstigt nog visade det sig vara en lätt ändring att genomföra. Jag “såg” nya inledningen på en gång och behövde bara skriva ner den. Sedan var det förstås mycket pill för att få resten av manuset att hänga ihop med det nya, men på det hela taget var det enkel redigering.
  • Fördjupa antagonisten. Andra stora punkten från lektören och något jag fick jobba mer med. Halva problemet var att jag inte hade varit tillräckligt tydlig med det jag redan kände till, så det blev till att gå igenom samtliga relevanta scener och se till att informationen inte bara antyds, utan görs uppenbar. Andra halvan var att jag inte hade alla detaljer helt klara för mig när det gällde just den karaktären. Jag lade till en scen för att utforska detta mer och efter ett otal omskrivningar lyckades jag hitta fram till något jag tror på. På just den här punkten ser jag dock extra mycket fram emot nya lektörens kommentarer. Antagonister är kluriga överlag och de känns extra svåra i barnböcker eftersom deras egenskaper är avgörande för “graden av hemskhet”.
  • Fler trådar. Med det menar jag att t.ex. ett föremål som dyker upp i kapitel 3 också visas i förbigående i kapitel 10. Små och kanske oviktiga saker som ändå gör att texten hänger ihop. Eftersom jag själv är otroligt förtjust i sådana återkommande detaljer gav detta extra skjuts när jag gick igenom texten jag vet inte hur många varv. 
  •  Färre repetitioner. Detta kanske verkar som motsatsen till förra punkten, men jag menar det annorlunda. När jag själv läser tycker jag om när småsaker upprepas i olika sammanhang, men inte när hela textsjok gör det. Detta var problemet med rastplatssituationen jag gnällde över i ett tidigare inlägg. Allt som sades och gjordes i det kapitlet hade redan sagts och gjorts någon annanstans. Inte i exakt samma form kanske, men när jag analyserade kapitlet kom jag fram till att största delen inte tillförde något nytt alls. Lösningen för mig blev att klippa ut de olika delarna och infoga dem på andra ställen i texten (med vissa modifikationer förstås). T.ex. om två karaktärer pratade med varandra i rastplatskapitlet letade jag reda på en annan scen där de också pratade och utökade deras konversation där istället.

Det var det hela. Nu när jag skrivit ner det fattar jag inte hur det här kunde ta sex månader, men så är det med text. Allt tar tid.

Vad nya lektören tycker återstår att se. En del av mig vill att allt ska vara fantastiskt och en annan del vill få texten sliten i stycken, för att jag ska kunna pussla ihop den och göra den ännu bättre. Oavsett vilket är jag väldigt stolt över manuset så som det är nu. Jämfört med förra versionen är den här fylligare, mer logisk och även mer konsekvent i ton och tempo. Och om jag jämför med det första utkastet som bara var en grov idéskiss, då är det svårt att tro att det är samma person som skrivit. Karaktärerna har fått liv och miljöerna färg. Tycker jag nu i varje fall — vi får väl se om den åsikten håller för en lektörsbesiktning.

tisdag 15 augusti 2017

En produktiv sommar

…måste jag säga att det blivit. För två veckor sedan skrev jag färdigt en vetenskaplig artikel och skickade till en tidskrift, igår skickade jag in den omarbetade versionen av en annan artikel och idag satte jag punkt för nya manusversionen och skickade till lektör. Puh, hur gick det här till egentligen?

Jag hade tänkt skriva ett längre inlägg om hur manuset förändrats sedan förra versionen, men jag tror inte det går ikväll. Orden är slut. Återkommer.

lördag 22 juli 2017

The Handmaid’s Tale av Margaret Atwood

Det här bokvalet bygger på ett missförstånd. När jag såg att det skulle bli en filmatisering av The Handmaid’s Tale tänkte jag nämligen att jag ville skaffa mig en egen uppfattning innan den gick på bio. Någonstans halvvägs igenom Joanna David’s uppläsning förstod jag till slut att det inte alls var en biofilm, utan en serie via en betaltjänst jag inte har tillgång till. Men då hade jag ju redan satt igång.

Nåja, nu har jag å andra sidan haft förmånen att läsa (eller snarare lyssna på) en bok samtidigt som alla andra i Bok-Sverige. Har sett recensioner av Atwoods roman poppa upp både här och där på sistone. Av denna anledning behövs kanske ingen närmare beskrivning: Offred lever i vad som en gång var USA, men som efter en militärkupp förvandlats till en kristen diktatur. Befolkningen är numera strikt indelad i grupper med olika funktioner. Offred har tilldelats rollen som handmaid (tjänarinna i den svenska översättningen) med huvuduppgift att föda barn åt sin commander (anförare), och bär även hans namn, of Fred. I samhällets ögon är hon alltså en livmoder, inget mer. Efter en eventuell födsel ska barnet, om det är friskt, lämnas över till anförarens hustru.

Det som förvånade mig mest med Atwoods roman var inte handlingen, för den kände jag till i grova drag, utan snarare vilka tankar den väckte hos mig. Jag hade förväntat mig en bok om surrogatmödraskap, hur det känns att bära ett barn som i lagens mening inte är ens eget. Kanske en bok som skulle vara mer färgad av biologiska instinkter, de riktigt grundläggande delarna av människans natur. Istället upplevde jag att Atwoods anslag var mycket bredare och mer politiskt. Det handlar om kvinnors rättigheter och hur snabbt de rycks bort när samhället hårdnar. Som när alla kvinnor över en natt förlorar makten över sina liv när de förbjuds att ha ett eget bankkonto.

Det kanske allra obehagligaste är Offreds isolering, hur hon inte vet vem hon kan lita på, hur hon alltid måste vara på sin vakt. Jag vet att jag tjatar och tjatar om min läsutmaning, men faktum är att den nästlar sig in överallt i min icke-relaterade läsning och lägger till ett extra perspektiv. Utan att nyligen ha läst om Libyen och Irak skulle jag nog haft mer avstånd till den värld Atwood målar upp. Nu känns den oroväckande bekant. Atwood skildrar också Offreds tankar på ett mycket övertygande sätt, även om det blir aningen utdraget på sina ställen. Hon börjar glömma gamla uttryck och företeelser, famlar efter orden, rättar sig själv, så som den gör som bara har sina egna minnesfragment att gå efter. För vem kan hon fråga utan att röja sig som en person som inte är trogen regimen?

Så kommer vi till slutet. Jag visste redan hur romanen slutade och tyckte inte att det förstörde min upplevelse, men den som inte vill veta kan med fördel hoppa resten. Alla införstådda med det? Okej, romanen slutar med en redogörelse från en akademisk konferens där de diskuterar det historiska dokument (alltså själva romanen) som Offred lämnat efter sig. Och jag tycker det är genialt. Kontrasten mellan hur det är att leva sig igenom en viss tidsålder och att studera den efteråt. Och också alla dessa förändringar som världen går igenom. Hur det som verkar evigt idag kan vara borta imorgon. Det hade kunnat bli en enda stor infodumpning för att förklara vad som egentligen hände, men jag tyckte tvärtom att det lyfte hela romanen.

Får väl se om jag tittar på TV-serien också så småningom. Någon som sett?

tisdag 11 juli 2017

Mitt i mitten

Så här mitt i sommaren har jag gått vilse mitt i ett mittenkapitel. Ni känner kanske till typen? Den där sortens kapitel där berättelsen lägger sig och sover en stund?

Just nu känns det här kapitlet mest som en gestaltad punktlista med viktig information. Drivet är borta. Tänk en biljakt där alla inblandande helt sonika bestämmer sig för att svänga in på en rastplats, sträcka på benen, gå på toaletten, köpa en sunkig varmkorv. Typ så är det.

Men jag har redigerat värre smörja än så här. Imorgon blir det nya tag!

lördag 8 juli 2017

Otto er et næsehorn av Ole Lund Kirkegaard

Dags för något snällt och upplyftande. När Topper hittar en magisk blyertspenna bestämmer han sig för att rita en noshörning. En noshörning som får liv och kliver ut i rummet. Otto är gul, som tapeten han ritades på, och dessutom otroligt hungrig. Medan gardinerna ryker ger sig Toppers kompis Viggo ut för att köpa rågbröd att mata den med. Vilket inte är det lättaste, visar det sig, för hos den lokala bagaren är misstänksamheten stor. Varför skulle någon vilja köpa tio rågbröd på en gång?

Ole Lund Kirkegaard (mest känd för Gummi-Tarzan) är en av de charmigaste barnboksförfattarna jag känner till. Infallen staplas på varandra och berättelsen kan ta vilken vändning som helst. Dessutom är alla så härligt obrydda av de katastrofer de utsätts för. När Otto dråsar genom golvet först ner en våning och sedan en våning till blir grannen fru Flora bara glad och ställer till med kaffebjudning för hela huset.

Jag lyssnade på Storytel och det är jag glad för. Berättelsen om Otto är som gjord för högläsning, med en massa underliga ljud (särskilt från Otto) och överdrivna karaktärer. Storytel kategoriserar den som lagom för 6-9 år, men själv tycker jag nog att 6-99 hade passat bättre, för även vi något äldre kan behöva en gul noshörning lite då och då.

torsdag 6 juli 2017

The Return av Hisham Matar

To be Libyan is to live with questions. 

Så skriver Hisham Matar i sin självbiografi The Return (Att återvända), som jag blev intresserad av efter att ha läst Matars första roman, In the Country of Men, som en del av årets läsutmaning. För Matar är den största frågan vad som hände med hans far, den libyska frihetskämpen som fängslades i Egypten 1990. Lever han? Är han död? Var han kanske en av de 1200 fångarna som dog i massakern på det ökända fängelset Abu Salim i Tripoli 1996?

Något svar får Matar aldrig, trots sitt oupphörliga sökande. Han har kontakt med människorättsorganisationer, driver kampanjer, försöker övertala Gaddafis son att hjälpa honom. Efter ett liv i exil återvänder han till Libyen under den korta hoppfulla perioden mellan att Gaddafi störtades 2011 och ett nytt kaos utbröt. Men allt är förgäves. 

Flera gånger fick jag ta en paus från lyssningen. Matar är inte de stora känsloyttringarnas man och förhåller sig till största delen analytiskt distanserad (vilket understryks ytterligare av hans lågmälda, nästan överdrivet korrekta uppläsning), men det förstärker bara intrycket av att han aldrig kommer kunna läka de sår som faderns försvinnande lämnade efter sig. Genom hela boken finns ett stråk av molande smärta, som är svårt att värja sig emot.

Den utdragna lyssningen gjorde också att ett märkligt samtal uppstod mellan två vitt skilda böcker. I The Return skildrar Hisham Matar hur hans bror i unga år skickas till en internatskola i de schweiziska Alperna, men är tvungen att fly därifrån hals över huvud efter att han spårats upp av Gaddafis män. Parallellt läste jag i romanen Beerholms Vorstellung om hur huvudpersonen skickas till en — just det, internatskola i schweiziska Alperna. Han behöver dock inte oroa sig för mystiska män i bil som håller skolan under uppsikt, utan ägnar sin tid åt att öva sig på kortkonster. Och så är det ju – även i de fall vi delar samma fysiska omgivningar med andra människor är det sällan vi delar samma verklighet.

Det är länge sedan en bok gjorde mig så här nedstämd. Den är bra, den är viktig, men den är inte lätt att ta sig igenom. För den som första gången stiftar bekantskap med Hisham Matar är In the Country of Men ett aningen mera skonsamt val.

söndag 2 juli 2017

Ett avtal med mig själv

Hur har ni det? Jag har haft svårt att hinna med bloggen på sistone. Inte för att det har varit så stressigt egentligen, men det tar ju tid det här med att skriva och jobba och planera en flytt. Stunderna som blivit över har jag hellre velat kura ihop mig i soffan med en bok, och det har hunnit bli några böcker som jag hoppas kunna skriva om snart.

Men nu var det inte därför jag satte mig vid datorn just idag. Jag blev nämligen så inspirerad av Annika som just skickat sitt senaste manus till förlag (hurra för det!), och kände att jag behöver en plan för egen del. Fram till slutet av augusti vet jag vad som gäller, eftersom det är då jag skickar manuset till lektör. Men sedan då? Som den överanalyserande person jag är, har jag grunnat en del på detta och kommit fram till följande tre scenarier, baserat på vilken respons jag får.

1. Enkla ändringar
I förra rundan fick jag förslaget att skriva om inledningen av manuset. Det var i och för sig en ganska stor ändring, men ändå lätt att genomföra eftersom jag direkt visste hur jag skulle göra. Om det går att arbeta om manuset inom 1-2 månader tror jag att den enklaste lösningen är att bara fixa allt på en gång, låta manuset ligga några veckor innan omläsning och sedan skicka till förlag.

2. Omfattande ändringar
Detta är väl det mest troliga alternativet. Vissa ändringar behöver tid att mogna, och det känns onödigt att stressa fram något jag ångrar i efterhand. Jag tänker att jag fixar de lätta grejerna direkt och sedan… Tja, om jag känner mig otroligt inspirerad kanske jag fortsätter med en ny omskrivning på djupet, men mest troligt är nog att jag behöver en paus för att få tänka efter ordentligt.

3. Så många ändringar att det kommer bli en helt annan bok
Hm. Om detta blir fallet så vet jag faktiskt inte. Orkar jag arbeta med det här manuset ett helt år till, eller kanske mer? Jag tror faktiskt inte det, åtminstone inte direkt. En paus på minst ett halvår och så får jag se hur jag gör.

Tre alternativ alltså, men de har faktiskt en sak gemensam: Inget planerat skriv i november! Kanske är det läge att köra Nanowrimo i år? Jag längtar efter att bara ösa ur mig en historia och har en romanidé som jag tror skulle passa. De grova dragen har jag klara för mig, men de exakta miljöerna och karaktärerna behöver jag skriva mig fram till, så även om själva texten blir oläslig tror jag att arbetet med den kommer hjälpa mig framåt.

Jo men jag tror att jag bestämmer så - i höst ska jag skriva nytt! Om det blir inom ramen för Nanowrimo eller om jag gör det på egen hand får jag möjligen se. Nu när jag har min fungerande skrivrutin har jag inte lika stort behov av ett yttre sammanhang för att fortsätta skriva, så tajmingen får avgöra.

Aah, det känns faktiskt som en lättnad det här! Inte för att jag tycker illa om manuset jag skriver på nu, men jag börjar närma mig punkten där det står mig upp i halsen. Det hör ju till, så det är inget jag direkt oroar mig för, och till augusti ska jag säkert kunna härda ut, men ändå. Det är skönt med en påminnelse om att det kommer nya manus efter det här.

lördag 17 juni 2017

Beerholms Vorstellung av Daniel Kehlmann

Det är väl lika bra att klämma en Kehlmann till innan jag lämnar landet tänkte jag och drog till med hans allra första roman, Beerholms Vorstellung (“Beerholms föreställning”, har inte hittat den på svenska). När romanen gavs ut 1997 var Kehlmann 22 år.

Beerholms Vorstellung är inte Kehlmanns bästa roman (och tur är väl det, för tänk så tråkigt att som författare känna att det aldrig går att överträffa debuten), men efter en lång startsträcka där huvudpersonen Arthur Beerholm beskriver sin barndom hos sina adoptivföräldrar och på internatskola, infinner sig äntligen den rätta Kehlmann-känslan. Beerholm lutar först åt att bli präst, men har sedan barnsben varit intresserad av trolleri och byter bana för att bli en, som det visar sig, helt makalös illusionist. Hans insikt är att han måste öva tills han själv inte märker hur tricken går till – alla rörelser måste vara så väl förankrade i muskelminnet att han lurar även sig själv. Samtidigt är det där med att luras något han avskyr. Han vill inte vara någon billig underhållare, utan ser sig själv som en konstnär. Kanske till och med en äkta magiker, för snart övertygar han sig själv om att hans trollkonster är på riktigt…

Med i debuten finns många ingredienser som senare kommit att känneteckna hela Kehlmanns författarskap. Den vilsna, manliga huvudpersonen är en typiskt kehlmannsk gestalt (och som vanligt är min enda invändning att det alltid är så ont om kvinnor, även i biroller). Beerholm har inga verkliga vänner, verkar inte ha förmågan att knyta an till andra, lever hela sitt liv inuti sitt eget huvud. Ofta befinner han sig i ett feberliknande yrseltillstånd, av just den typ som Kehlmann skildrar så väl och där dröm och verklighet flyter ihop.

Både magi och teologi är ämnen som dykt upp senare (till exempel i romanen F) och här används de som motpoler för att ställa frågan om vad som är konst och om det är tillåtet att ägna sig åt den (en fråga som också är på tapeten i F samt Jag och Kaminski). Beerholms blinde mentor Pater Fassbinder förstår självklart inte vitsen med att ägna sig åt visuella illusioner istället för de stora frågorna inom teologin.

Beerholms stora framgångar gör snart att han blir igenkänd vart han går, och berömmelse är ett annat tema som känns igen (bland annat från novellsamlingen som heter just Berömmelse). Jag trodde nog att Kehlmanns fascination för just det ämnet hade utlösts av hans egna erfarenheter som hyllad författare, men det var alltså något han funderade över även som student.

Med andra ord satte Kehlmann redan i första romanen tonen för sitt skrivande. Jag kanske inte saknar Beerholm i den svenska bokutgivningen (läs hellre någon av Kehlmanns senare böcker), men för mig var det både läsvärt i sig och som inblick i en yngre Kehlmanns tankevärld.

onsdag 14 juni 2017

Berättelsen om Narnia av C.S. Lewis

Det har varit tunga teman i min läsning på sistone, i och med läsutmaningen jag ägnar mig åt i år. För att inte deppa ihop alldeles har jag därför gjort något riktigt trevligt - jag har lyssnat på alla sju böckerna i Narnia-serien. På danska dessutom, för språkträningens skull. Lite nervöst var det faktiskt, för om det är några böcker som jag i min barndom läst, läst om, och läst om igen, så är det böckerna om Narnia. Skulle de hålla för omläsning med vuxna ögon? (Eller om det borde heta omlyssning med vuxna öron när det rör sig om ljudböcker.)

Svaret är ja! Det är ju en helt fantastisk värld som C.S. Lewis skapat - bara det där med att hitta ett vinterlandskap inne en garderob. Det är så otroligt visuellt, och detsamma gäller nästan varje scen som Lewis snickrat ihop. När den otrevlige pojken Eustace förvandlas till en drake, men har på sig ett guldarmband som börjar äta sig in i köttet. När Polly och Digory kommer till platsen mellan världarna, en stilla skog med dammar, där varje damm är en ny värld. Det finns så många bilder jag burit med mig genom åren, fastän jag inte kopplade att det var från Narnia de kom.

Även när det gäller bokseriers uppbyggnad tror jag att mina ideal färgats av Narnia. Jag har nämligen lite svårt för alla dessa trilogier (eller längre), där delarna hänger så tätt ihop att ettan mest känns som en upptakt inför tvåan och så vidare. Gärna längre serier, men med ordentliga avslut i varje bok, eller ännu hellre fristående delar där karaktärer från en bok ibland dyker upp i en annan (som i Narnia då).

Sedan finns det så klart vissa aspekter där böckerna åldrats på ett inte alldeles smickrande sätt. Det gäller framför allt Narnias pseudo-arabiska grannland Calormen, vars invånare inte tror på lejonet Aslan, utan tillber den onda guden Tash. Att ha en motpol till Narnia kan väl gå an, men att ständigt påminna läsarna om hur ljushyllta och nobla människorna är i Narnia känns otroligt onödigt.

Däremot tycker jag att Lewis klarar sig rätt bra på könsrollsfronten, vilket förvånade mig eftersom han kritiserats av bland andra J.K. Rowling och Philip Pullman. Framför allt har kritiken gällt karaktären Susan som inte får komma tillbaka till Narnia, eftersom hon växt ifrån det hon ser som fåniga lekar och istället intresserar sig mer för kläder och pojkar. Att komma till Narnia som oskyldig flicka skulle alltså vara okej, men inte som sexuell kvinna, enligt kritikerna. Här måste jag nog säga att jag läser Lewis annorlunda av två anledningar: För det första uppfattar jag det som att Susan visst skulle få komma tillbaka, även som vuxen, om hon ändrade sig och trodde på Narnia igen (den ännu äldre Polly får ju komma tillbaka), och för det andra gissar jag att beslutet att eliminera Susan delvis berodde på att Lewis ville ha sju istället för åtta tillbakavändande karaktärer i sista boken, bara för att det är ett mer magiskt tal.

Förutom Susans situation, finns det ett par småsaker som skaver, till exempel att flickorna får pilbågar medan pojkarna får svärd när de ska ut i strid, men jag tycker det vägs upp av hur modiga, aktiva och centrala de kvinnliga karaktärerna är. Åtminstone barnen, ska sägas. Lewis hade gott kunnat kosta på sig några fler kvinnliga narnier.

En annan sak jag reflekterar över är det kristna temat som löper genom hela serien. Jag skäms lite att erkänna det, men jag fattade verkligen inte detta som barn. Kanske såg jag paralleller mellan Aslan på stenbordet och Jesus på korset, men jag läste Narnia som en värld som var separat från vår egen, med en Aslan som bara var Aslan. Däremot tror jag att jag märkte av den religiösa dimensionen på så sätt att allt kändes som att det var på allvar. Även om jag inte förstod symboliken, så kände jag nog att Lewis verkligen menade det han skrev. Och Aslan, denna Aslan! Han är så perfekt skildrad. Skräckinjagande, men god och rättvis. Sidorna riktigt vibrerar när han dyker upp. Om man sedan vill se honom som Jesus (så som Lewis menade), eller tolka honom mer som en manifestation av varje persons inre samvetsröst (som jag väljer att göra) kan väl få vara upp till var och en.

Lättad kan jag alltså konstatera att Narnia har kvar sin forna magi för mig. Om serien hade kommit ut för första gången idag hoppas jag att vissa skavanker hade rättats till, men nu kan de väl istället få tjäna som en påminnelse om att vi alla är färgade av vår tid och att en del av det vi skriver idag kommer anses vara hopplöst förlegat om sextio år.

Läste ni Narnia som barn? Och har kanske läst om i vuxen ålder? Eller finns det någon annan klassiker ni upplevt både som barn och vuxen?

onsdag 7 juni 2017

Två saker jag gjort för mitt skrivande idag

Den helt fantastiska skrivvintern följdes av en lite segare skrivvår. Jag har gått här och velat fram och tillbaka om hur jag borde åtgärda det, men inte kommit mig för att riktigt ta tag i saken. Men så kom Elin med en så bra kommentar på förra inlägget om att inte “vara petnoga med allting så att eländet blir som ett enda stort korthus” och min känsla var bara JA SÅ ÄR DET och plötsligt hade jag ruskats om tillräckligt för att i snabb följd fixa två viktiga saker.

Sak ett: Jag har köpt en ny anteckningsbok. Sedan juni förra året för jag skrivdagbok (skrev om det här) vilket hjälpt mig enormt mycket med motivationen. Nu börjar sidorna långsamt ta slut och jag märker hur det har hämmat mig. Jag har liksom haft en föreställning om att mitt manus skulle vara färdigskrivet innan anteckningsboken var det, och därför har jag snålat med sidutrymmet istället för att ge fullt utlopp åt mina tankar. Nå, nu har jag en ny, speciellt utvald, superfin anteckningsbok som jag längtar efter att få börja skriva i. Bara att börja sätta ord på skrivfrustrationerna med andra ord.

Sak två: Jag har bokat lektörsläsning! Igen! Jag tycker själv att det är onödigt extravagant att få det här lilla fjuttmanuset lektörsläst två gånger. Vem tror jag att jag är? Badar jag i pengar? Det är dock här som korthuskommentaren kommer in i bilden, för ju mer jag funderade, desto mer kände jag att det finns vissa grundläggande frågor kring min text som jag väldigt gärna vill diskutera med någon kunnig person innan jag finputsat så mycket att jag inte vågar/orkar ändra längre. Och nu när jag bokat är det en sådan lättnad. Det känns verkligen som rätt beslut, fastän jag inte riktigt tycker att jag är värd det.

Fast vad då värd egentligen. Varför känns det inte lika okej att lägga pengar på skrivandet som att resa eller äta ute eller gå på konsert? Så himla lång tid tar det ju faktiskt inte att komma upp i samma summa som en lektörsläsning kostar. Och inget enda restaurangbesök har någonsin gjort mig lika skrivmotiverad som jag är just nu.

måndag 22 maj 2017

Veckan inleddes med en refusering

Inte av mitt manus utan av en artikel vi hade skrivit på jobbet och skickat in till en vetenskaplig tidskrift. Om det är någon grupp av människor som blir refuserade ännu oftare än alla med författardrömmar, så måste det vara forskare. Det är så vanligt att jag inte ens är särskilt upprörd. Småsur, jo, men inte mer än att jag kunde göra några småändringar och skicka den någon annanstans. Luttrad var ordet.

Det är bara att hoppas att denna karaktärsdanande upplevelse hjälper mig när jag så småningom börjar skicka in till förlag.

torsdag 18 maj 2017

Shirin av Nasrin Siege

Läsutmaningen går vidare! För att styra upp det hela litegrann har jag lagt till en flik högst upp på sidan där jag samlar inläggen.

Efter Irak, Sudan och Libyen har det nu blivit dags för Iran, eller kanske snarare kulturkrocken mellan Iran och Tyskland. Boken jag valt är nämligen skriven av den iransk-tyska barnboksförfattaren Nasrin Siege och handlar om elvaåriga Shirin som flyttar från Teheran till Hamburg. Det är 60-tal och pappan har fått anställning som gästarbetare. På de tyska gatorna är få lika mörka som Shirin och hennes familj, och vart de än går blir de utstirrade.

I grunden är berättelsen om Shirin en ganska gripande redogörelse om längtan efter tillhörighet. Till en början har Shirin svårt att anpassa sig till sitt nya liv. Hon har inga vänner och är arg på sina föräldrar som tvingade henne att följa med. Snart blir dock situationen den omvända. På barns vis lär hon sig språket och kommer in i samhället medan hennes föräldrar blir en bromskloss åt andra hållet. Nu tycker de att Shirin börjar bli för tysk. Hon glömmer sitt hemspråk och vill kunna umgås med pojkar så som hennes tyska vänner gör.

Ett intressant och ständigt angeläget tema alltså, men trots det får jag erkänna att Shirin inte tilltalade mig nämnvärt. Jag vill betona att detta är subjektivt, men jag tyckte helt enkelt att den var otroligt tråkigt skriven. Konflikterna fanns där, men gestaltningen var som bortblåst och scener radades på varandra utan att någon av dem utvecklades riktigt ordentligt.

Samtidigt kan just det jag tycker var bokens stora svaghet möjligen vara något av en styrka för den grupp av läsare som verkligen skulle kunna ta Shirin till sig. Jag tänker på relativt nyanlända barn som kämpar både med språket och att finna sin plats i det nya samhället. Min egen erfarenhet av språkinlärning är att det i början är svårt att ta till sig mer gestaltade texter eftersom så mycket faller bort. En text kan gestalta hur fint som helst att Anna är helt rasande, men om ordförståelsen inte finns där, är ett enkelt “Anna blir arg” mer effektivt. Vad tror ni?

Inget för mig, men kanske för andra, med andra ord. Och så har jag lärt mig min läxa när det gäller att välja lektyr enbart efter huvudpersonens förnamn, även om det råkar vara ett av de finaste namn jag känner till.

söndag 14 maj 2017

Aktiveringsenergi

Alla vi författaraspiranter (och även de som kommit längre på vägen) har väl våra styrkor och svagheter i skrivandet. Ett av mina egna problemområden är, som ni vet, att jag skriver väldigt korthugget och behöver flera omskrivningsvändor innan jag lyckas få med alla detaljer. Det ska jag inte orda mer om nu, men jag ville nämna det som ett exempel på hur nyttigt det varit för mig att analysera mina skrivvanor här på bloggen och experimentera mig fram till ett nytt arbetssätt.

Dagens ämne är istället det jag skulle vilja kalla min höga aktiveringsenergi, för att låna ett begrepp från kemins värld. Aktiveringsenergi är den extra energi som måste till för att en kemisk reaktion ska kunna äga rum, även om reaktionen är energimässigt gynnsam. Det är lite som när man halvsover på soffan och egentligen borde gå och lägga sig – aktiveringsenergin är den där extra skjutsen som behövs för att man ska orka masa sig ut och borsta tänderna, fastän man vet att det kommer vara skönare att ligga nedbäddad i sängen till slut.

I mitt fall rör det sig om energin som krävs för att gå från 0 timmar skrivtid i veckan till någon mer lämplig dos. Fastän jag vet att jag mår bra av regelbundet skrivande, så tar det verkligen emot i början. Och häromdagen insåg jag varför. Det har med självförtroendet att göra (Fig. 1).


Figur 1. En vetenskapligt framarbetad översikt av min skrivsituation.

När jag bara går runt och dagdrömmer om mitt manus framstår det som fantastiskt, men så sätter jag mig ner och börjar arbeta med det och genast framstår det som torftigt och ogenomtänkt. Detta är definitivt inte unikt för mig och är sannolikt grunden till att så många går runt och tänker att man skulle skriva en roman någon gång, men att så få verkligen gör det. MEN – det fina i kråksången är att när jag väl är igång och har uppnått en viss skrivtid per vecka (jag tror någonstans runt 5-10 timmar), så släpper tvivlet eftersom jag ser hur manuset utvecklas. Det blir en framåtrörelse som rycker mig med, istället för att jag ägnar en massa tid åt att tvivla.

Jag vet inte hur banbrytande denna tanke framstår för er, men för mig var det faktiskt ett genombrott att kunna rita upp den så här, och särskilt eftersom denna lilla teckning förde in mig på tankarna om aktiveringsenergi. Det är nämligen så att aktiveringsenergin inte är ett fast värde utan kan sänkas om man använder en så kallad katalysator. I soffexemplet skulle jag till exempel ha mycket högre aktiveringsenergi om jag var ensam hemma, än om jag på grund av grupptryck kände att jag borde skärpa mig.

Någon lösning har jag inte på problemet ännu, men nu vet jag åtminstone vad jag letar efter: en skrivkatalysator. Ett trick som får mig att hålla modet uppe under kritiska perioder när jag annars riskerar att ta den enklaste vägen och sluta skriva helt. Experimenterandet kan börja!

Vad kämpar ni med?

lördag 22 april 2017

In the Country of Men av Hisham Matar

Nämen, här gick jag och trodde att Abbas Khiders Presidentens apelsiner skulle bli den stora behållningen från årets läsutmaning (läs mer om den här), men jag tror det får bli en delad förstaplats. Efter Irak och Sudan har nämligen turen kommit till Libyen och den helt fantastiska In the Country of Men (Ingen i världen) av Hisham Matar, som jag hittade av en fullständig slump på Storytel, när jag bläddrade igenom deras kategori “Böcker med fina omslag”.

Sade jag att den är fantastisk? Det är den sortens roman som lyckas med det kanske svåraste som finns - att skapa fiktiva karaktärer som känns lika verkliga som du och jag. Romanens berättare, Suleiman, är nio år (eller rättare sagt är han vuxen och ser tillbaka på sin barndom, men perspektivet känns 95% barn med några vuxna reflektioner här och där) och bor med sina föräldrar i Tripoli. Pappan är med i motståndsrörelsen mot Gaddafi och ofta frånvarande. Mamman har inte återhämtat sig efter sitt livs trauma, att bli bortgift mot sin vilja vid 14 års ålder, och dövar sina känslor med alkohol. I mitten finns Suleiman, som aldrig riktigt blir sedd och som försöker förstå en värld där telefoner avlyssnas och människor kan “vanish like a grain of salt in water”. En pojke som är både modig och feg, så där som vi alla är.

Även föräldrarna har styrkor och svagheter på ett ytterst mänskligt sätt. Pappan försakar sin familj, men han gör det för att han tror på en annan framtid för Libyen. Samtidigt är han ingen hjälte, kanske till och med en svikare när det kommer till kritan. Mamman är ibland ingen bra mamma, men det är ändå hon som står upp för Suleiman. Och är det förresten så konstigt att hon är bitter, när hon aldrig fått styra över sitt eget liv? När hennes man sätter kampen framför familjen utan att hon själv tillfrågas?

I Gaddafis Libyen finns inga lätta val, ingen rätt väg att följa. Vi är nog många som gärna vill föreställa oss att vi skulle tillhöra de modiga, de som gör motstånd, men Matar visar så väl hur goda föresatser mals ner. En granne försvinner, på gatan utanför huset står en övervakningsbil parkerad. Att stå upp för friheten är inte ett enskilt hjältedåd, utan att se sitt liv begränsas dag efter dag tills inget återstår.

Det är outsägligt sorgligt, men samtidigt är detta en så vacker roman. Jag måste erkänna att jag blir lite tårögd bara av att skriva om den här. Matar lyckas också knyta ihop sin berättelse på ett vis som känns både trovärdigt och faktiskt lite hoppfullt.

En rekommendation utan förbehåll med andra ord.

Prioriteringar

Om mindre än ett halvår kommer jag att ha sagt tschüss till min tyska vardag och vara hemma i Skandinavien igen. Det känns underligt att tänka på, som om det är något som händer imorgon, fast också om hundra år. Min hjärna klarar inte riktigt av att hantera den här typen av omställningar. Nog gapar det tomt i min bokhylla efter att alla mina böcker redan fraktats iväg, men samtidigt lever jag mitt liv som om det alltid kommer att fortsätta vara så som det är idag. När jag ser annonser för evenemang som sker i höst får jag aktivt påminna mig själv, att nä, det där kan jag glömma för då har jag faktiskt lämnat landet.

Samma sak märker jag av när det gäller hur jag prioriterar mitt arbete. Jag fortsätter att ånga på med mina gamla arbetsuppgifter som om de faktiskt spelade roll för min framtid. Men kanske skulle det vara bättre att fokusera mer på mitt manus? Rent objektivt är skrivandet något jag vill syssla med långsiktigt, medan jag är helt klar över att jag vill lämna min nuvarande karriär bakom mig och skola om mig till något annat (uppdatering följer när detaljerna är spikade). Så då borde jag kanske skriva mer just nu, istället för den där ynkliga halvtimmen jag pressar ur mig per dag?

Samtidigt vill jag bli färdig med så mycket som möjligt innan jag lämnar jobbet för gott. Projekt inom mitt område ofta sträcker sig över flera år och kräver väldigt specifika kunskaper, vilket gör det svårt att lämpa över ofärdiga projekt på kvarvarande kollegor. Jag kommer försöka sätta gränser för hur mycket jag bidrar, men rent realistiskt kommer jag att vara involverad på olika sätt åtminstone fram till jul. Kanske längre. Åh, jag blir så trött bara jag tänker på det. Så då kanske det är bättre att köra på för fullt fram till flytten?

Jag tycker det är så svårt. Och jo, jag vet att det bara är några månader och att det nog inte spelar så stor roll i slutändan och att det definitivt finns värre val man kan tvingas göra, men jag funderar mycket kring det här ändå. Det handlar nog mer om identitet än någonting annat. Jag är mitt i metamorfosen, mellan min gamla yrkesroll och min nya, vad det nu blir till slut. En fjäril får jag väl hoppas på.

söndag 2 april 2017

Season of Migration to the North av Tayeb Salih

Andra boken i årets läsutmaning är utläst (läs gärna mer här), och jisses, utmaning var ordet. Tayeb Salihs roman Season of Migration to the North (eller Utvandringens tid som den heter på svenska) har så många lager att jag nog skulle behöva läsa den flera gånger för att fånga upp dem alla. Här följer några kanske naiva reflektioner, i vetskap om att jag säkert missat mycket. (Med vissa spoilers ska sägas, men det här är ändå inte den sortens bok där handlingen står i centrum).

Bokens inledning är enkel men effektfull. Berättaren, en ung sudanesisk man som förblir namnlös, återvänder på 60-talet till sin hemby vid Nilens kant efter studier i Europa. Väl där visar det sig att en främling vid namn Mustafa Sa’eed har flyttat till byn. Vem denne mystiske man egentligen är blir tråden som löper genom romanen, genom att berättaren nystar upp Mustafa Sa’eeds förflutna som student i England där han förförde kvinna efter kvinna i romanser med dödlig utgång. En ny kolonisering utförd av den koloniserade, tolkar jag det som, men om jag ska vara ärlig var Mustafa Sa’eeds tid som casanova den del av romanen som jag kände minst inför. Jag kom aldrig särskilt nära varken Sa’eed eller de förförda kvinnorna, som jag hela tiden lyckades blanda ihop med varandra.

Ett öde som däremot fängslade mig mer var det som väntade Mustafa Sa’eeds sudanesiska hustru och sedermera änka, Hosna. När Mustafa Sa’eed omkommer i en stor översvämning vägrar Hosna att gifta om sig Wad Rayyes som också bor i byn. Det hjälper inte. Genom familjens makt blir hon ändå bortgift med honom och när Wad Rayyes brutalt tvingar sig på henne dödar hon först honom och därefter sig själv, precis så som hon varnade att hon skulle göra om hon tvingades gifta sig. Ändå ställer sig omvärlden, förutom berättaren själv, helt frågande till hennes handlingar. De ser henne som galen och oförutsägbar, istället för desperat.

Tyvärr berättas Hosnas historia, även om den har en central del i romanen, till största delen utifrån. Hosna själv får bara komma till tals på några rader. Kanske är det detta – att jag nog hellre hade läst en roman om Hosna än om Mustafa Sa’eed – som gör att Salihs roman känslomässigt lämnar mig relativt kall, även om jag tyckte det var intressant läsning med en symbolik som jag funderat en hel del kring. Slutscenen där berättaren riskerar att drunkna mittemellan flodens södra och norra strand tyckte jag till exempel var en fin illustration av återvändarens upplevelse av att inte tillhöra den nya brittiska världen, men inte heller den gamla, sudanesiska.

Nu kanske detta låter som en rätt torr bok, men låt mig då avsluta med att säga något om sexskildringarna. Det dryper nämligen av sex i den här romanen på ett sätt som jag inte alls hade förväntat mig. Och den som, näst efter Mustafa Sa’eed, berättar allra utförligast om sina erfarenheter är kanske något oväntat Bint Mahzoud, en kvinna på nästan sjuttio som glatt strösslar explicita detaljer omkring sig. En typ av karaktär som inte porträtteras särskilt ofta. Där lyckades Salih överraska mig ordentligt.

Två länder i utmaningen - Irak och Sudan - är därmed avklarade, och det ser ut att bli Libyen härnäst, Där verkar jag dessutom ha fått tag på en riktig pärla till bok.

Ditt och datt och dutt

Jag tillbringade gårdagen med att ladda ner en sådan där app där man kan ändra sin hårfärg och lurade sedan i familj och vänner att jag numera har magenta-färgat hår. En av få fördelar med att bo långt från nära och kära är att det blir lättare att aprilskämta medelst bildmanipulering. Och faktiskt blev det förvånansvärt snyggt. Det är nästan så att jag önskar att jag vore den sortens människa som skulle trivas med den färgen på riktigt.

Förresten var det så himla skönt att sitta och dutta med mobilen ett tag på ett högst icke-produktivt sätt. Jag håller på att avsluta ett stort projekt på jobbet, samtidigt som studenten jag handleder behöver en massa kommentarer och därutöver har jag börjat organisera inför flytten. För att inte klappa ihop fullständigt har jag fått dra ner på skrivtiden till en halvtimme om dagen, men bara fram till påsk har jag bestämt. Jag känner mig som en liksom platt människa när jag inte ägnar tillräckligt med tid åt att skriva och läsa och fundera kring böcker. Tror jag ska åtgärda det nu genom att skriva klart ett inlägg om bok två i läsutmaningen.

Hur är er april så långt?

söndag 19 mars 2017

Förtydligande

De senaste veckorna har jag funderat väldigt mycket kring vad mitt manus EGENTLIGEN handlar om. Det känns verkligen som Författarskap 101 och som något jag kanske borde ha haft koll på från början, men jag hade helt enkelt så många andra manusproblem som behövde lösas att det fick vänta. När lektören nämnde att jag borde fokusera mer på att psykologisera (eller vad jag nu ska kalla det) var det faktiskt något av en lättnad. Okej, jag har lyckats tillräckligt bra med att överföra bilderna i min hjärna till någon annans hjärna att vi nu kan börja prata om vad de där bilderna betyder.

Lektören hade ett förslag på ett tema jag skulle kunna utforska mer, men efter att ha vridit och vänt på det hela kom jag fram till att det inte var huvudtemat i min berättelse trots allt. På ett sätt önskar jag nästan att jag hade föredragit lektörens tema för hon vet ju vad hon pratar om (och det är också något jag tycker är intressant att utforska), men samtidigt känner jag väldigt starkt att just den här berättelsen framför allt handlar om något annat, som kom bort lite i förra versionen.

Det är främst i dialogen jag kan se brister. De relevanta samtalen finns där, men viktiga saker nämns i förbigående istället för att göras tydliga och uppenbara för läsaren. Nu tycker jag visserligen inte om böcker där läsaren hela tiden skrivs på näsan, men om något är så subtilt att inte ens en professionell lektör med år av erfarenhet lyckas snappa upp det, kan jag nog utgå från att det kommer att gå en typisk tioåring förbi. Här kan jag faktiskt känna att lektören nästan var lite för snäll mot mig, för där hon på ett mycket trevligt sätt förklarade vad som skulle kunna göras bättre, är mitt eget omdöme betydligt brutalare. Stryk, stryk, stryk. Gör om, gör rätt.

Så hur har jag försökt åtgärda detta rent konkret? Den största förändringen är att jag arbetat fram en ny inledning. Den är inte klar ännu, men de grova dragen finns där och jag tror den kommer sätta tonen på ett bättre sätt än den förra. Själva händelserna är egentligen de samma som förut, men jag har ändrat om vad gäller ordning och fokus. Nästa steg blir att arbeta igenom resten av manuset så att det stämmer överens med min inledning och samtidigt fixa ett par andra saker där jag förstår från lektörens kommentarer att min mening inte gick fram. Det gäller framför allt slutet där svaret på en av lektörens direkta frågor redan finns med, men på ett så otydligt sätt att hon missade det. (I övrigt verkar slutet ha fungerat bra och jag kommer att behålla det ungefär som det är). Därutöver återstår några scener från ett annat berättarperspektiv som måste arbetas igenom från grunden, men det får bli en senare fråga, eftersom de inte påverkas av inledningen på samma sätt.

Det hela känns ganska hanterbart just nu och jag tror att det kommer resultera i ett mer enhetligt manus. Och sedan…? Jag har fem månader kvar till min flytt och det vore så skönt att bli klar med den nya versionen innan dess för att kunna ta en paus under den värsta flyttpaniken och sedan kunna återkomma under hösten. I nuläget har jag en relativt klar bild av vilka förändringar jag vill göra (förutom de där sista scenerna jag nämnde - där är det lite mer vagt och jag kommer behöva prova mig fram). Kanske att jag kan sikta på att bli klar någon gång i juni? Jag behöver känna efter lite till innan jag sätter ett datum, men jag tror att det skulle vara bra för mig att ha ett konkret skrivmål under de månader som kommer för att hålla kvar vid skrivrutinen, även i de stunder då mycket annat kräver min uppmärksamhet. För det här manuset SKA bli färdigt, så är det bara.

onsdag 8 mars 2017

Fem kvinnliga

Så här på internationella kvinnodagen vill jag tipsa om några riktigt bra fackböcker skrivna av kvinnor. Nej, stryk det. De är inte riktigt bra utan helt galet fantastiska. Den sortens böcker som gör att omgivningen börjar snegla misstänksamt på en för att man inte kan sluta babbla om obskyra detaljer som plötsligt framstår som de intressantaste i hela världen.

För att läsa mer om de tre första kan du klicka på titeln så kommer du till respektive inlägg. De två sista har jag inte skrivit om här på bloggen, men de är så bra att de fick vara med ändå.

Bea Uusma - Expeditionen

En lyckad bok om en misslyckad ballongflygning till Nordpolen. Jag har försökt intressera mig för ämnet förut (har bott granne med ett polarmuseum utan resultat) men det var inte förrän jag läste Uusmas bok som jag förstod polarisens fascination.

Arika Okrent - In the Land of Invented Languages

Få saker är mer bara hittepå än påhittade språk. Vissa har skapats i underhållningssyfte, andra som ett idealistiskt försök att skapa fred på jorden. Mötet med dansken som har esperanto som modersmål är guld.

Dava Sobel - Longitude (Longitud)

En skygg urmakare löser ett av 1700-talets viktigaste tekniska problem - att avgöra ett fartygs öst-västliga position ute på havet. Det är svårt att inte heja på den anspråkslöse John Harrison som kämpar på med sina precisionsklockor i ur och skur.

Barbara Demick - Nothing to Envy (Inget att avundas)

Demicks gripande intervjuer med nordkoreaner som flytt till Sydkorea åskådliggör både de omänskliga förhållanden de lämnat bakom sig och svårigheterna att anpassa sig till det nya livet. Fruktansvärd läsning, men samtidigt svår att lägga ifrån sig. 

Rebecca Skloot - The Immortal Life of Henrietta Lacks (Den odödliga Henrietta Lacks)
Världen över utförs försök på HeLa-celler, en sorts mänskliga celler som är tillräckligt stabila för att med lätthet odlas på laboratorium. Men de ursprungliga cellerna togs från den fattiga, svarta cancerpatienten Henrietta Lacks på 50-talet - utan att hon eller hennes familj informerades. Tankeväckande, sorgligt och ett ämne som är aktuellt även idag.




fredag 3 mars 2017

Kindred av Octavia E. Butler

Jag älskar tidsresor, särskilt de som går bakåt snarare än framåt. En välgjord tidsreseskildring säger något om både vår egen tid och den som blir besökt, och lyckas i bästa fall både underhålla och undervisa. Just romanen som format är ju dessutom särdeles lämpad för denna sorts berättelser, eftersom den tar oss med till vilka miljöer som helst utan de miljonbudgetar som krävs inom filmvärlden.

Romanen Kindred av Octavia E. Butler är utan tvekan bland det bästa och mest angelägna jag läst i tidsresegenren. Den nutida (nåja 70-talet) svarta kvinnan Dana reser ofrivilligt tillbaka till artonhundratalets Maryland där hennes förfäder lever: Rufus Weylin, son till en slavägare, och Alice, en av slavarna på gården. Hemma i vår tid är Dana författare. I dåtidens Maryland reduceras hon till en ägodel och borde enligt tidens uppfattning inte ens ha fått lära sig skriva, eftersom skrivkunniga slavar skulle kunna rymma och förfalska passersedlar åt sig själva. Ändå har Dana något av en särställning på Weylin-gården, speciellt efter att hennes vita make Kevin dras med på en av resorna och tvingas ta på sig rollen som Danas ägare.

Stommen i berättelsen utgörs av relationen mellan Dana och Rufus. Första gången hon besöker Maryland är Rufus bara en oskyldig pojke. Under följande besök blir han dock äldre och allt mer stöpt i sin kultur. En komplex karaktär som både Dana och läsaren kan känna sympati för, samtidigt som han gör de mest avskyvärda ting. Själv skulle han nog tycka att han är en god och missförstådd person, medan han aldrig verkar ta in det lidande, kroppsligt eller själsligt, som han utsätter slavarna för. Till exempel tvingar han sig, ur en kärlek som nog är uppriktigt menad, till ett mångårigt förhållande med Alice. Hon hatar honom, men har inget annat val. Att Danas eget äktenskap med Kevin är av det lyckliga slaget blir en välkommen påminnelse om att det går att förändra även de mest ondskefulla samhällssystem.

Att Butler infogade en tidsresa istället för att skriva en renodlad historisk roman har flera fördelar. Först och främst skulle karaktären Dana varit omöjlig annars. Hon hör till både den svarta världen, genom sin hud, och till den vita, genom den utbildning som hon fått men som hade varit omöjlig för en svart person vid den här tiden. Det finns också en mening med att låta en modern person utsättas för de vidrigheter som hörde tiden till. Medan dagens läsare kanske skulle haft svårare att relatera till en karaktär som blivit piskad och utsatt för annat våld sedan barnsben, blir det svårare att värja sig första gången Dana utsätts för detsamma utan att ha byggt upp några inre försvarsmekanismer. Vissa av scenerna är vidriga och då är det ändå värt att komma ihåg att Dana blir milt behandlad - det vill säga hon piskas bara “lite grann”.

Sammantaget är Kindred ett utmärkt exempel på att genrelitteratur inte med automatik är underhållning med lägre ambitionsnivå än så kallad Riktig Litteratur. Faktiskt önskar jag att jag hade läst den här romanen som del av en bokcirkel, för det finns så många trådar att dra i. Om jag trots allt ska ha någon liten invändning är det att vissa partier är väl dialogbaserade för min smak och att det blir rätt pratigt när de t.ex. försöker fundera ut vilka regler som gäller för Danas tidsresor. Men dessa små anmärkningar försvinner när jag ser på helheten och jag vill definitivt läsa mer av Butler. Förutsatt att jag får tag på ytterligare titlar ska sägas. Jag har beställt och beställt och beställt och varje gång har jag fått veta efter en månad eller två att boken inte går att få tag på. Kindred var faktiskt den fjärde romanen av Butler som jag försökt köpa, men skam den som ger sig. Om jag bara fortsätter att beställa måste väl förlagen till slut förstå att det fortfarande finns en marknad för Butler?

tisdag 28 februari 2017

Utlåtandet

Ja, så kom det då, mejlet från lektören. Som mental förberedelse hade jag gjort en egen liten lista på saker som jag trodde jag skulle behöva jobba mer med. Jag hade… noll rätt. På riktigt. Om jag tvivlade på att detta var rätt tillfälle att få synpunkter på texten kan jag med andra ord sluta med det nu.

Så vad fick jag för kommentarer? Överlag skulle jag säga att de var överraskande positiva, vilket så klart känns otroligt uppmuntrande. Språket och miljöerna fick bra betyg, och det verkar som att slutet funkar vilket är en alldeles speciell lättnad eftersom det är den delen av manuset som fått minst uppmärksamhet så långt.

Sedan finns det självfallet även åtskilliga punkter jag behöver jobba mer med, men faktiskt kändes inte heller de kritiska kommentarerna så farliga. Jag har ju liksom aldrig inbillat mig att det här är den slutgiltiga versionen av manuset, utan tvärtom skickade jag in det innan det kändes helt färdigt för att få hjälp inför nästa omarbetning. De kommentarer jag fick speglar just det — mycket handlade om att fördjupa en av karaktärerna och göra berättelsen mer psykologiskt intressant. Dessutom kommer jag följa rådet jag fick att rumstera om lite i inledningen (jag kommer nog välja en något annorlunda lösning än den som lektören föreslog, men grundprincipen är densamma) och göra ett par av vändpunkterna tydligare. Det låter som helt självklara saker för mig nu, men jag hade svårt att sätta fingret på exakt vad som fattades förut.

Sammantaget känns det som att jag just klarat av bana ett — att få ihop en text med början, mittparti och slut — och nu är jag redo för bana två. Det kommer självklart bli mycket jobb och jag kommer säkert bli less och frustrerad så småningom (det hör ju liksom till), men just nu känns det enbart roligt. När jag läste lektörens kommentarer kunde jag se en potential i mitt manus som jag själv inte lagt märke till, eftersom jag varit så upptagen med skrivrutinen och ordräknandet och så vidare. Jag vet så klart inte om jag klarar av att uppfylla den potentialen, och hur långt det i så fall räcker, men den finns där och den ger mig något att sträva emot.

Nästa måndag börjar jag skriva igen. Innan dess ska jag skriva ut hela manuset och gå igenom det med mina kära överstrykningspennor för att markera alla ställen som ska utvecklas i nästa version. Och så tänker jag ägna några minuter åt att bara beundra pappershögen och tänka att allt det där, det kom faktiskt ut ur min hjärna.

tisdag 21 februari 2017

Die Orangen des Präsidenten av Abbas Khider

Första boken i Läsutmaningen utan inreseförbud (där jag läser böcker från Syrien, Irak, Iran, Jemen, Somalia, Sudan och Libyen) är avklarad – och en sådan bok sedan! Abbas Khider har seglat upp som en ny favoritförfattare för mig.

I Die Orangen des Präsidenten (som kom ut på svenska under namnet Presidentens apelsiner förra året, hurra för det) skildrar Khider den unge Mahdis uppväxt och tid i ett irakiskt fängelse, där han hamnar av en olycklig slump utan att ha begått något brott. Khider använder sig av en uppbruten tidslinje, med hopp mellan fängelsevistelsen och barndomen, vilket också ger en effektfull kontrast mellan det klaustrofobiska fängelset och de fritt flygande duvor som Mahdi födde upp innan han arresterades. Även om romanen inte är självbiografisk finns vissa likheter med Khiders eget liv — han är liksom Mahdi född i Irak under första hälften av 70-talet och satt fängslad i två år under Saddam Hussein.

En roman som skildrar fängelsetortyr är av naturen ingen behaglig läsning. Men Khider har samtidigt lyckats skriva en varm bok med en sympatisk huvudperson som jag bryr mig om från första sidan. Varje dag har jag längtat efter att åka till jobbet för att kunna läsa vidare om Mahdi, trots att jag flera gånger varit farligt nära att börja gråta på bussen. Khider har dessutom skrivit med en västerländsk läsare i åtanke (han skriver alltså på tyska, trots att han kom till Tyskland först som 27-åring — hur imponerande är inte det?) och har arbetat in den bakgrundsinformation som behövs för att förstå vad som händer. Sammantaget rör det sig alltså om en lättillgänglig roman även om temat är tungt.

Faktiskt tyckte jag att Die Orangen des Präsidenten var så bra och angelägen att jag googlade fram Abbas Khiders nästa författarframträdande och tog tåget dit i söndags. Det var fantastiskt. Khider läste ur sin senaste roman Ohrfeige om en irakisk asylsökande i Tyskland i början på 2000-talet och var så avväpnande charmig att publiken skrattade sig igenom hela framträdandet, samtidigt som han var otroligt intressant att lyssna på och inte alls spexade bort sina poänger.

Jag är så glad att jag satte igång med den här läsutmaningen och därmed fick möjlighet att upptäcka Abbas Khider, som jag definitivt kommer läsa mer av. Nu funderar jag på vilket nästa land ska bli. Kanske Sudan och Tayeb Salih?

lördag 18 februari 2017

En väktares bekännelser av Elin Säfström

Jag har funderat ett tag på om jag borde skriva någonting om En väktares bekännelser. Det känns ju lite underligt att diskutera en bok av någon jag faktiskt interagerat med upprepade gånger här i cyberspace (förresten används det här ordet över huvud taget längre? Känns väldigt nittiotal). Nåväl, efter att ha sovit på saken i cirka två månader kom jag fram till att det är klart jag borde. En väktares bekännelser är nämligen en riktigt trevlig bok som förtjänar all uppmärksamhet den kan få.

Huvudpersonen Tilda bor i Stockholm och är en så kallad “vanlig tonåring” (mer om detta nedan), med den enda skillnaden att hon och hennes mormor är ansvariga för att diverse sagoväsen håller sig på mattan. Och det är ingen liten uppgift för på Stockholms gator trängs tomtar, vättar, älvor och andra så kallade rådare, som ställer till med både det ena och det andra. När mormor åker iväg på uppdrag till Norrland blir det Tilda som får försöka hålla ordning i en allt mer kaotisk stad, där människor dessutom plötsligt börjar försvinna.

Jag har, som jag nämnt här på bloggen ett otal gånger, alltid haft lite svårt för uttalade tonårsböcker (medan jag däremot älskar böcker för en något yngre målgrupp). Kanske är det för att typiska “unga” teman som uppror och uppslukande förälskelse inte är mina favoriter, vem vet. Jag nämner det här eftersom ett av de vanligaste omdömena om karaktären Tilda är att hon är en sådan verklighetstrogen tonåring och jag var därför tveksam till om detta skulle vara något för mig. Men jag måste säga – jag gillar Tilda. Hon är sympatisk när hon försöker ordna upp situationen efter bästa förmåga och är samtidigt trovärdig i sin frustration när allt börjar gå åt pipan. Och hon har humor. Faktiskt en hel massa av den varan, utan att det för den sakens skull går överstyr och blir flamsigt.

Den största behållningen för mig blir dock språket. Jag skulle klassificera En väktares bekännelser som lättsam underhållning (jag sträckläste den på två dagar), men det är underhållning med finess, med ett språkbruk som lyckas vara både ungdomligt och ganska avancerat. Det var med varm hand som jag rekommenderade boken till en svensklärare i min närhet, just för språkets skull.

Och ingen press nu Elin, men det är nog fler än jag som väntar på tvåan.