söndag 10 september 2017

Och nu då?

Nu har jag snart haft manuspaus i en månad och jag märker att jag vill sätta igång igen - men med vad? Tja, jag kan ju börja med att sammanfatta lektörens kommentarer lite grann.

1. Förtydliga, förtydliga, förtydliga. Uppenbarligen är jag kass på det här för jag fick samma kommentar från förra lektören och tyckte att jag hade jobbat med det mycket redan. Det rör sig alltså om vissa partier där det är svårt att veta varför en viss karaktär handlar på ett visst sätt, varför den hamnade där den är, varför den tycker si eller så om någon annan karaktär och så vidare. Helt hopplös tycker jag nu inte att jag är, för lektör två hade faktiskt inget dåligt alls att säga om scenen som lektör ett tyckte var otydligast och som jag skrivit om helt och hållet. En hel del arbete återstår med andra ord, men samtidigt känns det ändå genomförbart, särskilt eftersom jag fått detaljerade anvisningar om var i texten det brister.

2. Korta ner manuset och stryk minst en scen. Här kan jag inte annat än att hålla med och är till och med lite lättad. Förra lektören tyckte nämligen att manuset var lite kort, vilket gjorde att jag tog i ordentligt och ökade omfånget med 10000 ord, fastän jag själv tyckte det blev i överkant. Så bort med 5000 kanske? Den där scenen som nya lektören ville stryka var jag förresten själv på väg att ta bort, men jag fegade ur. Att putsa text är för övrigt en av mina styrkor, så det här blir inga problem, nu när jag fått hjälp att ställa in rätt nivå.

3. Utöka scenerna med antagonisten. Min reaktion här blev: JAAA! För jag älskar alla scenerna där antagonisten finns med på ett hörn. Helt klart de roligaste att skriva i hela manuset. Så roliga att jag faktiskt valde en annan väg än den förra lektören föreslog, eftersom jag inte kunde förmå mig att stryka dessa scener. Och nu får jag utvidga dem ännu mer! Detta känns som en belöning mer än kritik.

4. Gör huvudpersonen mer aktiv.
Jäpp, jag håller med. På några ställen är min huvudperson onödigt passiv/feg/korkad ser jag nu. Tyvärr kommer jag nog få stuva om lite i handlingen, alternativt lägga in nya hinder, men även om det blir mycket jobb att få allt på plats, tror jag att det kommer resultera i en berättelse med mer schvung och framåtdriv.

Sådär, det var huvuddragen när det gäller de förändringar som måste till och jag håller i princip med om allt. Segt, men nödvändigt. Det jag dock ser som positivt är att kommentarerna främst handlar om själva romanbygget, det vill säga den del av hantverket där jag är som mest oerfaren. Om skrivandet i allmänhet kommenterade lektören istället så här: “Det är lätt att följa med i berättelsen och du skriver levande och målande utan att texten blir nedtyngd av beskrivningar. Även dialogerna flyter på bra och känns som de kommer naturligt i texten.” Skönt. Det samlade intrycket jag får är att jag fortfarande har en rejäl bit kvar, men samtidigt att det kan bli riktigt bra när jag fått ordning på samtliga delar. Här behövs bara mer träning.

Så… Dags att påbörja en ny redigeringsrunda? Nja, det vet jag nu inte. Visserligen är jag motiverad till att arbeta vidare med manuset, men samtidigt började jag bli rätt less under förra vändan. Nog har jag tillräckligt med självdisciplin för att tvinga mig igenom en runda till, men jag tror inte att texten skulle vinna på det. Jag har jobbat med just det här manuset nästan dagligen sedan juni förra året och känner att jag befinner mig för nära för att kunna stryka och putsa på bästa sätt. Nä, hellre pyssla med något annat en tid, åtminstone en månad eller två, tänker jag. Jag har dessutom två bokidéer som jag skulle vilja ägna lite tid. Kanske skriver jag ett miniutkast, kanske funderar jag bara lite på karaktärer, miljöer och nyckelscener. Det är så mycket som händer just nu i mitt utomskrivliga liv att jag inte vill köra igång med ett superdisciplinerat jätteprojekt. Lite duttande däremot, det mår jag bara bra av. Och förhoppningsvis kommer även det lektörslästa manuset må bra av att jag småplockar med annat ett tag.

14 kommentarer:

  1. Oj vad förvirrad jag skulle vara efter dessa två lektörsläsningar! Den ena säger si och den andra så. Som tur är verkar du ha en god magkänsla och det imponerar.
    Jag vilar mitt manus nu för att om några veckor själv gå igenom det och sedan få det testläst. Min oro är verkligen det du skriver om, att få diametralt motsatta råd. Några tips hur jag ska tänka?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vet du, jag uppfattade det inte alls så, faktiskt. Tvärtom var de grova dragen ganska lika i de två läsningarna: byggstenarna (grundidén, berättartonen, dialogerna, miljöbeskrivningarna osv) har jag ordning på, men på berättelsens högre nivåer har det blivit luddigt på vissa ställen och tomgång på andra.

      Sedan är det så klart tydligare för mig eftersom jag vet exakt hur de två manusversionerna skilde sig åt. Första versionen var verkligen lite väl korthuggen och nya versionen blev aningen pratig på ett par ställen – båda lektörerna hade med andra ord rätt, tycker jag.

      När det gäller antagonisten fick jag i och för sig ganska motstridiga budskap, men jag tolkar det bara som att det fanns ett tydligt problem, men flera möjliga lösningar. Lektör ett föreslog en lösning, jag valde en annan, och så kom lektör två in på slutet och tyckte att min lösning funkade, men att jag måste löpa hela linan ut i så fall och ge de scenerna mer plats. Inga halvmesyrer, liksom.

      Jag tror att det ofta är så förresten, att läsare är bra på att identifiera ställen i texten som inte funkar, men att de sedan antingen inte har tillräcklig träning för att säga exakt vad som fattas, eller att de ger motsatta råd för att texten ligger i något slags ingenmansland mellan två möjliga lösningar.

      Radera
  2. Låter som ett matnyttigt lektörsutlåtande, som det går att ha väldig nytta av. Måste vara skönt ändå att manuset kräver förtydliganden, snarare än att man som författare skrivit läsarna på näsan och förklarat för mycket. Låter trevligt, tycker jag, att få lägga till lagom mycket info på väl definierad ställen i boken. Kul att få ta del av lektörsutlåtandet på det här sättet :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo men absolut, ska det nu vara något fel på mitt stackars manus, så känns detta ändå överkomligt. Och otydligheten gäller dessutom ganska specifika områden där backstoryn behöver skina igenom mer. Förhoppningsvis betyder det att jag kan arbeta fokuserat med redigeringen under ett par månader och fixa till det mesta på en gång. Punkt fyra kommer bli lite klurig möjligen, men det är ändå en ganska konkret grej att jobba med. En bra bieffekt av att ha en mer aktiv huvudperson är ju dessutom att denna kan få ställa fler frågor som hjälper till att förklara bakgrunden för läsaren.

      Radera
    2. Tycker det var som ett litet smörgåsbord; mer aktiv hp samt mer antagonist, vilka högvinster. Så konkret! Och så slipper du otydligheter som att manuset behöver gestaltas tydligare (ja men hur då ?!) etc. Alltså, jag minns inte om du skrivit om det tidigare, men jag blir så nyfiken på ditt manus, alltså stil och genre (utöver att det är för unga).

      Radera
    3. Precis, det är svårt att förbättra texten om man inte vet exakt var det gått snett, och helst också på vilket sätt. Utan åtminstone ett par exempel är det ju näst intill omöjligt att veta vad som menas. Just tydlig gestaltning kan ju vara så mycket också. Är det svårt att hänga med i vad som händer? Är det svårt att föreställa sig miljöerna? Är det för lite dialog? Är det för mycket infodumpning?

      Manuset är fantasy för 9-12 år. (Med vilket jag egentligen menar 9-120 för jag fattar inte varför vi envisas med att sätta övre åldersgränser på böcker - vi gör ju inte det på filmer??)

      Radera
  3. Vad bra du är på att använda dig av lektörer på ett konstruktivt sätt! Och de verkar ju i stort sett vara inne på samma linje, vilket ju är en trygghet faktiskt. Låt manuset ligga och jäsa du. Jag önskar att jag kunde göra detsamma:)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har ju haft tur också att båda lektörerna har förstått vad jag vill uppnå med mitt manus och gett förslag som passat ihop med det. Även i de (få) fall där jag inte har hållit med fullt ut, har det ändå känts som vettiga tankar.

      Jäsning var ett bra ord förresten. Ett aktivt sätt att vara passiv. Och sedan ska det banne mig knådas rejält. :D

      Radera
  4. Hej! Spännande läsning. Jag har länge varit nyfiken på det här med lektörer och i ditt och många andra fall verkar det fungera så himla bra. Jag menar, konstruktiv kritik är ju värt sin vikt i guld =)
    Jag blir så nyfiken på ditt manus.
    Trevlig dag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är otroligt glad att jag hade möjlighet att anlita lektör. Utöver själva kommentarerna passade även upplägget mig väldigt bra med en deadline att jobba emot. Om du funderar på att prova så är min åsikt att det visserligen kostar en del, men definitivt är värt pengarna (förutsatt att det är en duktig lektör, så klart).

      Roligt att du blev nyfiken - det är ett fantasymanus för barn.

      Radera
  5. Jag tror också att både du och texten vinner på att få vila lite. Kul med kommentarer som att "du skriver levande och målande utan att texten blir nedtyngd av beskrivningar", det är ju fantastiskt fint beröm!
    Rådet att förtydliga har jag också fått. "Försök att vara övertydlig", sa min lärare i våras. Sedan, om det blir för mycket, kan man alltid backa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hur var det för dig när du började skriva reportage? Behövde du också skriva övertydligt i början? Jag kom nämligen att tänka på att jag gått igenom samma process i mitt vetenskapliga skrivande, och att jag sett detta också hos personer jag själv handlett. Det är kanske ganska universellt att man som nybörjare är rädd för det banalt övertydliga, och därmed gör texten mer svårgenomtränglig än den hade behövt vara?

      Och ja, absolut! Jag blev väldigt glad för den där kommentaren, särskilt eftersom jag själv kände att jag hade hittat rätt berättarstil för det här projektet. Det är ju så mycket jobbigare att behöva ändra på sådant man själv är förtjust i.

      Radera
    2. Tror du har rätt, att man som nybörjare inte vill verka banal. Jag minns inte riktigt hur jag tänkte när jag började skriva reportage. Det var svårare men det var hela tiden svårt – för jag gjorde det svårare för mig, det vill säga jag ville hela tiden skriva bättre. Jag minns att vi hade en jättebra skrivcoach som läste två av mina texter och som hjälpte mig att se mitt eget hantverk. Efter hennes insatser skrev jag mycket mer drivet.

      Radera
    3. Så bra att du kunde arbeta med en skrivcoach. Det skulle nog vara en bra idé inom många arbetsfält tror jag. Problemet inom forskningen är väl ofta att det krävs både djupa ämneskunskaper och god stilistisk förmåga för att kunna kommentera på en text, vilket gör det svårare att ta in någon utifrån. Jag har haft tur och arbetat för chefer som skrev bra och som tog sig tid att diskutera skrivande med mig, men jag vet andra som vill att publicerandet ska gå så snabbt som möjligt och därför hellre skriver allt själv, istället för att arbeta sig igenom utkast efter utkast med en oerfaren doktorand. Och så funkar det ju inte. Det går inte att lära sig att skriva genom att se någon annan göra det, utan man måste sitta där och gneta med sin hopplösa text.

      Radera