torsdag 16 november 2017

Är jag rädd för att bli klar?

Den frågan har jag ställt mig ofta på sistone och det kanske är att överanalysera situationen, men om vi inte gillade att överanalysera oss själva och vårt skrivande skulle vi väl inte ha några bloggar över huvud taget?

Så här ligger det alltså till: Jag har ett manus, som blivit läst av hela två lektörer. Det har vissa brister, men i kategorin “halvfärdigt manus” är det rätt okej. Jag är till och med stolt över vissa delar.

Men varför arbetar jag då inte med det? Varför tar jag mig inte samman och skriver klart, så att jag kan skicka in till förlag? Det borde inte vara så himla svårt. Jag har ju en lista på saker som behöver fixas och den är visserligen omfattande, men inte enorm. Varför har jag fegat ur och börjat arbeta på ett helt annat manus?

Ett svar är så klart att jag behövde få göra något annat ett slag. Att få nöjesskriva på mitt nya manus har varit ett välkommet avbrott och jag ångrar det inte alls. Tvärtom har det varit riktigt bra för mig. Men jag tror att pausen handlar om något annat också — det börjar bli allvar med gamla manuset. Snart är det inte ett okej halvfärdigt manus längre, utan ett kanske aningen mindre okej Färdigt Manus. Och det är ju något helt annat. Ett Färdigt Manus kan inte ursäktas med att jag fortfarande lär mig eller att det var ett roligt experiment. Den dagen jag skickar in till förlag kan jag inte längre låtsas att jag bara skriver för skojs skull.

Kanske är det lite därför det bär emot att påbörja en ny redigeringsvända? För att den på något sätt markerar början till slutet på den här oskyldiga perioden?

Och kanske är det också för att jag snart kommer att tvingas inse mina brister? Jag börjar närma mig toppen av min förmåga. Det här manuset blir nog inte mycket bättre än så här. Och om det inte är gott nog, vad gör jag då?

Jag kanske ska förtydliga här att jag inte menar “gott nog” = “blir antaget”. Det är inte refuseringar jag går runt och tänker på just nu, utan det handlar mer om hur jag själv förhåller mig till det jag skrivit. Att våga stå för det och säga att “hej redaktör/medmänniska, det här tycker jag är så bra att du borde publicera/läsa det”. Det är jag inte riktigt redo för ännu och borde väl heller inte vara, för manuset är som sagt bara halvfärdigt. Men någon gång under nästa år kommer det vara så dags och jag har liksom en oro i kroppen, inte helt olik den jag hade månaderna innan jag för många år sedan flyttade hemifrån.

Jag står inför en vändpunkt i mitt skrivliv alltså. Det är vad mitt inre motstånd handlar om, inser jag nu när jag svamlat mig igenom nästan ett helt inlägg. Och det känns ju nästan lite… fint? Att jag tagit mig igenom en hel nivå och nu är på väg till nästa. Och då är det kanske heller inte så konstigt om det känns en aning underligt och liksom allvarligt och svårt, för vad vore alternativet? Att vänta med att ta språnget tills jag är 100 % redo? Då skulle ju ingenting hända någonsin. Till att börja med skulle jag fortfarande bo hemma.

14 kommentarer:

Annika sa...

Tänkvärt inlägg. Om jag får vara nördig och applicera klimathot-termer på det, så är det tröga system vi pratar om här, och man vet ju också att när man passerat en tipping point och övergår till ett annat tillstånd, då är det i princip omöjligt att vända åter till det som var innan. Klart det känns när man går in i ett annat stadium :)

Elin Säfström sa...

Ack ja, den trögheten. Många är de gånger jag suttit där och inte kunnat förmå mig själv att pusha den där sista biten. Men till slut gör jag det, och det kommer du också att göra. Och visst fan gör det ont när knoppar brister, men, som sagt, du flyttade hemifrån och du kommer också att skriva färdigt ditt manus.

Marie: Mitt skrivliv sa...

Underbart slut på inlägget! Precis som Elin skriver så Boyerskt, det gör ont när knoppar brister. Jag har skickat in flera manus och sett det som att jag är i ständig utveckling. Det kommer aldrig bli så att vi är färdiga till hundra procent ändå. Så det är bara att våga kasta sig ut om och om igen, och du kommer att komma dit.

Bara hittepå sa...

Hahaha, jag är definitivt ett trögt system! Får väl hoppas att slutresultatet blir lite mer positivt än klimatförändringarna bara.

Och for the record så är nördighet inte bara tillåten utan i högsta grad uppmuntrad här på bloggen. :)

Bara hittepå sa...

Ja för fasen, visst kommer jag göra det. Och det känns som att tankearbetet som skedde medan jag skrev det här inlägget hjälpte mig en bit framåt. Min strategi för att hantera egen ängslighet är ofta att försöka komma fram till exakt vad det är jag oroar mig för. Så sätter jag en liten etikett på känslan och lägger den åt sidan. Och knoppar-som-brister-grejen är också bra att tänka på. Det är skillnad på skrivångest (eller nja, det är nog väl starkt, men ett skrivrelaterat obehag kanske) som beror på “att jag aldrig kommer någonstans” eller “att jag faktiskt är på väg”.

Bara hittepå sa...

Så sant, så sant. Och det får mig att vilja modifiera det jag skrev om att just det här manuset inte kommer bli så mycket bättre. Nej, kanske inte, men genom att skriva färdigt det och skicka in kommer jag lära mig saker som hjälper mig med nästa manus. Och sedan nästa och nästa - ständig utveckling som du skriver. Jag tror att det är bra att tänka så. På det sättet har det faktiskt hjälpt att ta manuspaus och jobba på ett sidoprojekt. Jag har blivit mindre fokuserad på just detta enda manus som något slags slutpunkt och börjat se det mer som en länk i en lång kedja av mer eller mindre lyckade manus som jag tänker påtvinga min omvärld. :)

Annika sa...

Skulle tro att ditt slutresultat blir väldigt mycket mer positivt :)
Skönt att få ge utlopp för sin inre nörd här :-D

Eva sa...

Åh, jag skrev en lång kommentar och så tryckte jag på fel knapp. Borta. Gillar din slutkläm, ha ha, ja, du flyttade faktiskt hemifrån :-)
Känner igen "är jag rädd för att bli klar?", den har drabbat mig många gånger. Att lirka med sig själv eller slå på sig själv kan fungera ibland. Men bäst är ju när lusten återvänder av sig själv. Den kommer snart till dig.

Anonym sa...

Jag förstår! Jag hade kunnat skrivit inlägget. :) Trögt och fundersamt, så blir det alltid för mig när det närmar sig att bli klart. Att jag ska släppa iväg något och liksom behöva stå för det. Inte för att jag tycker det är "dåligt" utan bara för att det är jag som skrivit. Usch. Hoppas nästan på refuseringar fullt ut också denna gång, fast jag är lite mer redo nu, jämfört med förra skicket. Ändå. Kanske tredje gången gillt innebär mindre av denna tvekan. Bara att vänta och se. ;)

Bara hittepå sa...

Äsch vad segt att kommentaren försvann.

För mig hjälper det att förstå varför jag känner på ett visst sätt. Då vet jag bättre om det är värt att lirka (för ibland är jag bara lat och kan mutas med choklad) eller om det gäller att vänta. Jag tror inte att choklad hjälper i det här fallet, men de senaste dagarna har jag börjat känna ett sug efter att börja redigera, så det ska nog ordna sig till slut. Efter jul kanske blir lagom, så hinner jag komma lite längre med nya manuset först. :)

Bara hittepå sa...

Förstår om känslan intensifieras ännu mer när det är dags att skicka in. Håller tummarna för att det går vägen för dig denna gång, även om det innebär läskigheter av nya slag. :)

Skriviver sa...

Har skrivit en lång kommentar här två gånger, men båda gångerna hände något konstigt så att kommentaren inte "kom fram" :( Så nu prövar jag bara för att se om det funkar den här gången!

Skriviver sa...

Det gjorde det! Undrar vad som hände de förra gångerna... Hur som helst: Det är så otroligt intressant att fundera över hur man själv fungerar och vad det är som får en att göra det ena eller andra eller låta bli att göra det ena eller andra. Och just som du säger att få syn på oron lite mer exakt, brukar hjälpa mig också jättemycket. När jag väl lyckas verbalisera en oro, är det ganska ofta som jag kan se att det inte alls är så farligt som det känns, och hela processen hjälper verkligen väldigt mycket - precis som du säger.

Bara hittepå sa...

Så irriterande att det krånglar! Det har blivit så för mig också någon gång, dvs att jag inte ens lyckats kommentera på min egen blogg. Försökte lösa det genom att ändra olika inställningar, men inget hjälpte. Och sedan funkade det igen några timmar senare, så det måste varit någon större grej i systemet tänker jag. Säg gärna till igen om du får problem (när det till slut går att komma fram, vill säga), för om det ska vara så här i någon större utsträckning får jag väl flytta bloggen eller något.

Men för att återgå till huvudämnet, så är det alltid trevligt när någon annan fungerar likadant! :) Och för mig har nog detta med att verbalisera varit den absolut största nyttan av att blogga, inte minst när jag kunnat gå tillbaka till tidigare inlägg och se hur jag tänkte och hur jag kom vidare den gången. Ofta är det ju samma problem som dyker upp gång på gång i lite olika former.