onsdag 22 november 2017

The Translator av Daoud Hari

Årets mest fruktansvärda bok, utan någon som helst tvekan. Det finns så mycket vidrigt i sudanesen Daoud Haris redogörelse för sitt arbete som tolk i den krigshärjade Darfurregionen att det enda som räddar mig är att jag inte har några egna erfarenheter därifrån. Min hjärna klarar inte riktigt av att omsätta allt det som berättas i tydliga bilder och det är jag outsägligt tacksam för. Kvinnor som rutinmässigt våldtas när de går ut för att samla ved, fjortonåriga soldater med kalashnikovs, otaliga människor på flykt och därtill ett par scener som är så grymma att jag inte vill beskriva dem här.

Men det är också en bok som rymmer hjältemod och en otrolig medmänsklighet mitt bland all ondska. Haris omtyckte bror Ahmed som offrar sitt liv för att hans familj och grannar ska hinna fly när deras by attackeras. Haris eget beslut att med fara för sitt eget liv börja arbeta som tolk. De utländska journalisterna reser in i konfliktzoner för att omvärlden ska få veta vad som pågår. Hjälparbetarna från en mängd olika organisationer.

Något Hari gör bra är att knyta an till läsarens egna erfarenheter. Han beskriver en person och lägger till att du som läsare säkert själv har någon likadan i din egen bekantskapskrets. Han nämner en resa och säger att den motsvarar en bilfärd mellan Aten och Berlin. Under andra förutsättningar skulle det kunna kännas tillgjort, men just här gör det att han utnyttjar de små, små beröringspunkter som ändå finns mellan våra diametralt olika erfarenheter och för mig ett steg närmare Darfur.

Av uppenbara skäl är detta inte en njutbar bok, men den är heller inte en bok jag behövde tvinga mig igenom. Tvärtom sträckläste jag den tack vare Haris generösa personlighet och hans förmåga att gestalta Darfurregionens människor. Och till jul blir det en gåva till en lämplig hjälporganisation.

4 kommentarer:

  1. En oerhört viktig bok, tack för att du delar med dig av dina tankar kring den. Sitter just nu på jobbet och läser om klimatförändringar, förvisso om Sydsudan i första hand, men som om det inte var nog med att leva i ett inferno av våld och umbäranden så slår naturen med full kraft mot de allra svagaste när dricksvattnet inte fungerar längre och koleran sprids allt mer. Lite snöstorm känns plötsligt välkommet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är sannerligen ingen rättvis värld vi lever i. Och det kanske allra värsta är att barn växer upp och blir vuxna mitt i kaoset. Tänk att ha detta som den enda verklighet man känner till (Hari själv fick åtminstone en lycklig barndom). Och alla traditioner och kunskaper som måste försvinna på vägen. Hur bygger man upp ett stabilt samhälle ur dessa spillror? Det är så himla sorgligt alltihop.

      Radera
    2. Och vilka referenser får barnen med sig, hur blir man hel efter en sådan barndom?

      Radera
    3. Precis. Det är hjärtskärande.

      Radera