söndag 19 mars 2017

Förtydligande

De senaste veckorna har jag funderat väldigt mycket kring vad mitt manus EGENTLIGEN handlar om. Det känns verkligen som Författarskap 101 och som något jag kanske borde ha haft koll på från början, men jag hade helt enkelt så många andra manusproblem som behövde lösas att det fick vänta. När lektören nämnde att jag borde fokusera mer på att psykologisera (eller vad jag nu ska kalla det) var det faktiskt något av en lättnad. Okej, jag har lyckats tillräckligt bra med att överföra bilderna i min hjärna till någon annans hjärna att vi nu kan börja prata om vad de där bilderna betyder.

Lektören hade ett förslag på ett tema jag skulle kunna utforska mer, men efter att ha vridit och vänt på det hela kom jag fram till att det inte var huvudtemat i min berättelse trots allt. På ett sätt önskar jag nästan att jag hade föredragit lektörens tema för hon vet ju vad hon pratar om (och det är också något jag tycker är intressant att utforska), men samtidigt känner jag väldigt starkt att just den här berättelsen framför allt handlar om något annat, som kom bort lite i förra versionen.

Det är främst i dialogen jag kan se brister. De relevanta samtalen finns där, men viktiga saker nämns i förbigående istället för att göras tydliga och uppenbara för läsaren. Nu tycker jag visserligen inte om böcker där läsaren hela tiden skrivs på näsan, men om något är så subtilt att inte ens en professionell lektör med år av erfarenhet lyckas snappa upp det, kan jag nog utgå från att det kommer att gå en typisk tioåring förbi. Här kan jag faktiskt känna att lektören nästan var lite för snäll mot mig, för där hon på ett mycket trevligt sätt förklarade vad som skulle kunna göras bättre, är mitt eget omdöme betydligt brutalare. Stryk, stryk, stryk. Gör om, gör rätt.

Så hur har jag försökt åtgärda detta rent konkret? Den största förändringen är att jag arbetat fram en ny inledning. Den är inte klar ännu, men de grova dragen finns där och jag tror den kommer sätta tonen på ett bättre sätt än den förra. Själva händelserna är egentligen de samma som förut, men jag har ändrat om vad gäller ordning och fokus. Nästa steg blir att arbeta igenom resten av manuset så att det stämmer överens med min inledning och samtidigt fixa ett par andra saker där jag förstår från lektörens kommentarer att min mening inte gick fram. Det gäller framför allt slutet där svaret på en av lektörens direkta frågor redan finns med, men på ett så otydligt sätt att hon missade det. (I övrigt verkar slutet ha fungerat bra och jag kommer att behålla det ungefär som det är). Därutöver återstår några scener från ett annat berättarperspektiv som måste arbetas igenom från grunden, men det får bli en senare fråga, eftersom de inte påverkas av inledningen på samma sätt.

Det hela känns ganska hanterbart just nu och jag tror att det kommer resultera i ett mer enhetligt manus. Och sedan…? Jag har fem månader kvar till min flytt och det vore så skönt att bli klar med den nya versionen innan dess för att kunna ta en paus under den värsta flyttpaniken och sedan kunna återkomma under hösten. I nuläget har jag en relativt klar bild av vilka förändringar jag vill göra (förutom de där sista scenerna jag nämnde - där är det lite mer vagt och jag kommer behöva prova mig fram). Kanske att jag kan sikta på att bli klar någon gång i juni? Jag behöver känna efter lite till innan jag sätter ett datum, men jag tror att det skulle vara bra för mig att ha ett konkret skrivmål under de månader som kommer för att hålla kvar vid skrivrutinen, även i de stunder då mycket annat kräver min uppmärksamhet. För det här manuset SKA bli färdigt, så är det bara.

12 kommentarer:

  1. Först och främst: Ditt manus kommer att bli färdigt. Du är ju som en ångvält i din intention!

    Vad intressant att lektören uppfattade en annan "mening" med manuset än du själv. Det är verkligen lätt att tro att alla hänger med i svängarna bara för att "det står ju i texten", men så självklart är det dessvärre inte. Det behövs lite redundans helt enkelt. Min redaktör undrar ofta vad jag menar/tänker och ber mig att (som jag brukar se det i ett första läge) just skriva läsaren på näsan. Till slut brukar jag dock förstå varför hon tycker som hon gör och inse att läsaren inte kan magiskt uppfatta de tankar som ackompanjerar texten ur mitt perspektiv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, jag vet inte om ångvälten är det mest kreativa och sofistikerade fordonet, men jag köper det. :D :D

      Jag har som ledord i skrivandet (framför allt när jag skriver i jobbet, men det passar bra annars också) det där som Esaias Tegnér skrev om att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Att det blev så otydligt berodde nog framför allt på att jag själv inte riktigt hade bestämt mig och förhoppningsvis blir det bättre nu när jag vet vad jag vill ska vara det bärande budskapet. Sedan finns ju det som lektören lade märke till också kvar och jag kommer arbeta mer medvetet även med detta.

      Och absolut, redundans. :) Man kan ju inte heller räkna med att läsaren är 100% fokuserad hela tiden och sitter där och för anteckningar vid sidan av. Det händer mig ofta när jag läser om en bok att jag plötsligt ser en massa hintar i första kapitlet som jag inte alls hängde med på i första vändan, för att jag då hade fullt sjå med att komma ihåg vem som var vem.

      Radera
    2. Jag gillar ångvältar.

      Jag kan vara den mest ofokuserade läsaren i hela landet, så jag har en tendens att vara lite övertydlig när jag skriver (ja, host, när jag inte är helt obegriplig då - det är lite dubbelt det där), just eftersom jag själv aldrig kommer ihåg vem någon är i böcker.

      Radera
    3. Vissa författare löser ju det hela så snyggt ändå - supertydligt, utan att vara övertydligt. Nu blev jag inspirerad att fokusera på detta i min läsning framöver, alltså hur karaktärerna hålls isär. Kanske framför allt i böcker med ganska likartade karaktärer, typ släkter med femton fastrar, eller en skolklass där alla per automatik är i samma ålder.

      Radera
  2. Åh, jag känner igen det där; dels att få fram vad boken EGENTLIGEN handlar om först när första utkastet är färdigt, och dels att vara lite för otydlig. När jag skriver drar jag iväg ett första utkast där jag har handlingen klar för mig, men temat upptäcker jag alltid efteråt och får förtydliga det väldigt mycket under redigeringen. Men hur mycket jag än förtydligar är det alltid någon som inte ser vad det är jag försöker säga :) En av mina provläsare tyckte att det var en fördel; att hon hittade ett tema vid första läsning och ett annat när hon läste om. Jag kan känna att det kanske vore en fördel dock, om det tema jag själv ser var det starkaste. Kan tänka mig att det är lite trixigare att skriva för unga, det där att skriva på näsan lagom mycket. Det skiljer nog en del i mognadsgrad och läsvana mellan barnen, att någon kommer att uppfatta det som går någon annan förbi.
    Spännande med flytt förresten, byter du ort eller ”bara” boende?

    SvaraRadera
    Svar
    1. På sätt och vis tror jag att det är bra att inte ha precis allt klart för sig från början. Åtminstone i mitt fall tycker jag att den historia jag arbetat med nu är mycket intressantare än min grundidé. Men en del av att växa som författare tror jag handlar om medvetenhet om hur orden uppfattas av andra. Det går ju aldrig att styra helt över hur läsarna uppfattar texten (och det är ju en del av tjusningen med att läsa, att man faktiskt själv är med och skapar upplevelsen genom att läsa utifrån sitt eget perspektiv och erfarenheter), men däremot tror jag att man kan träna upp sin förmåga att bli medveten om de signaler man sänder ut.

      När det gäller att skriva för en yngre målgrupp så tror jag att detta kommer bli nästa sak för mig att arbeta med. Jag har valt att skriva ett barnmanus för att jag själv älskar den sortens böcker, men tyvärr är de barn jag har i min närhet inte i samma ålder som min målgrupp (och de talar dessutom fel språk), så min tillgång på testläsare i rätt ålder är begränsad. Jag funderar faktiskt på att i ett senare skede, när jag väl fått ordning på dramaturgi och budskap, ta kontakt med en lektör som fokuserar specifikt på barnböcker för att arbeta just med tydlighet och relevans för målgruppen. Fördelen med att skriva kort är ju att det bara kostar hälften så mycket att anlita lektör. :) Men det är bara en lös tanke i nuläget, för jag har så mycket att lära på samtliga områden att det blir till att ta en sak i taget.

      Jag kommer för övrigt inte bara byta ort, utan LAND. Danmark, nästa! :)

      Radera
    2. Så spännande att byta land! Danmark verkar vara ett gött land, kommer du att bo i stan eller på landet?
      Intressant tanke att man aldrig kan styra över hur texten uppfattas av andra, och det är väl det som är en del av att gestalta väl; att man lämnar en del öppet till att tolkas av läsaren som bildar sig en egen uppfattning av berättelsen innan den till slut går i mål.
      //Annika

      Radera
  3. Ah, det där med tema är nog ändå högst upp på min ångestlista avseende bägge manus. Jag har själv aldrig läst böcker och försökt vaska fram något sorts huvudtema utan brukar hitta lite olika teman utan inbördes rangordning som jag gärna funderar vidare kring.

    Har läst på så mycket jag kan för att försöka få någon sorts ingång till detta utan att lyckas. Även nu efter att jag själv börjat skriva verkar jag inte kunna identifiera det där övergripande och djupaste huvudtemat/syftet/meningen med böcker jag läser. Det här är min Akilleshäl känner jag. Vill inte ha några huvudteman men verkar ju som att man nära på måste?!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är ju långt ifrån någon expert, men som jag ser det är det inget ändamål i sig att rangordna teman utan det är mer en hjälp för att aktivt välja vilken av alla möjliga varianter av min berättelse som jag vill skriva. Jag tänker att det är lite likadant som med karaktärer. Det går att ha en eller flera viktiga karaktärer, men om man försöker klämma in tio huvudpersoner blir det lätt rörigt för läsaren. Och precis som med bifigurer som lyfter en hel bok går det att ha budskap eller teman som skiner igenom men som kanske inte är fokus för berättelsen i stort.

      Radera
  4. Jo det är sant, lätt att det blir spretigt om man inte verkligen försöker fokusera. Vad bra att du hittat ditt tillbaks till ditt spår!

    SvaraRadera
  5. Heja heja! Vi har ungefär samma tidsplan för vår redigering just nu, jag siktar på att skicka till lektör i juni vilket betyder att jag måste vara klar då. Sedan återstår såklart jobb efter det men jag hoppas kunna ha ett absolut färdigt manus till hösten.

    Usch, jag tycker att dialoger är svårt. Mina låter så stolpiga och onaturliga, men när jag försöker lägga in lite mer "talspråk" så känns det så slarvigt. Men här gissar jag att det är öva, öva, öva som gäller. Hitta en gyllene medelväg som fungerar och samtidigt se till att all viktig information inte bara svischar förbi. Men vem har sagt att det är enkelt att skriva en bok haha? :)

    Förresten, klart att du kommer att bli färdig. Det låter som att du ha en tydlig plan och ett driv i ditt skrivande. Kör hårt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så trevligt att vi följs åt. :) Och jätteroligt att du bestämde dig för att skicka till lektör. Jag tror det kommer bli ett bra schema för oss båda - kämpa på under vårterminen och sedan vila upp sig under sommaren. Jag vill så klart skriva då också, men det kommer bli svårt att få tiden och energin att räcka till målmedvetet arbete. Bättre då att sitta i solen med en glass och slöfundera på kommande projekt, tänker jag. :)

      Och jo men absolut, dialoger ÄR svårt. Det gäller ju att skapa illusionen av verkligt tal, utan att skriva som folk egentligen pratar. Vem vill läsa ett typiskt kafferastssamtal ord för ord, liksom.

      Radera