torsdag 17 augusti 2017

Sex redigeringsmånader senare

Nu är manuset alltså skickat till lektör. Igen. Förra gången var ett halvår sedan och jag fick många kommentarer som hjälpte mig styra upp redigeringsprocessen. Om manuset är “bra” nu vet jag inte, men bättre är det definitivt.

Det jag fokuserat på i den här vändan har varit:

  • Inledningen. Efter läsningen av förra versionen fick jag rådet att göra om inledningen ganska rejält och konstigt nog visade det sig vara en lätt ändring att genomföra. Jag “såg” nya inledningen på en gång och behövde bara skriva ner den. Sedan var det förstås mycket pill för att få resten av manuset att hänga ihop med det nya, men på det hela taget var det enkel redigering.
  • Fördjupa antagonisten. Andra stora punkten från lektören och något jag fick jobba mer med. Halva problemet var att jag inte hade varit tillräckligt tydlig med det jag redan kände till, så det blev till att gå igenom samtliga relevanta scener och se till att informationen inte bara antyds, utan görs uppenbar. Andra halvan var att jag inte hade alla detaljer helt klara för mig när det gällde just den karaktären. Jag lade till en scen för att utforska detta mer och efter ett otal omskrivningar lyckades jag hitta fram till något jag tror på. På just den här punkten ser jag dock extra mycket fram emot nya lektörens kommentarer. Antagonister är kluriga överlag och de känns extra svåra i barnböcker eftersom deras egenskaper är avgörande för “graden av hemskhet”.
  • Fler trådar. Med det menar jag att t.ex. ett föremål som dyker upp i kapitel 3 också visas i förbigående i kapitel 10. Små och kanske oviktiga saker som ändå gör att texten hänger ihop. Eftersom jag själv är otroligt förtjust i sådana återkommande detaljer gav detta extra skjuts när jag gick igenom texten jag vet inte hur många varv. 
  •  Färre repetitioner. Detta kanske verkar som motsatsen till förra punkten, men jag menar det annorlunda. När jag själv läser tycker jag om när småsaker upprepas i olika sammanhang, men inte när hela textsjok gör det. Detta var problemet med rastplatssituationen jag gnällde över i ett tidigare inlägg. Allt som sades och gjordes i det kapitlet hade redan sagts och gjorts någon annanstans. Inte i exakt samma form kanske, men när jag analyserade kapitlet kom jag fram till att största delen inte tillförde något nytt alls. Lösningen för mig blev att klippa ut de olika delarna och infoga dem på andra ställen i texten (med vissa modifikationer förstås). T.ex. om två karaktärer pratade med varandra i rastplatskapitlet letade jag reda på en annan scen där de också pratade och utökade deras konversation där istället.

Det var det hela. Nu när jag skrivit ner det fattar jag inte hur det här kunde ta sex månader, men så är det med text. Allt tar tid.

Vad nya lektören tycker återstår att se. En del av mig vill att allt ska vara fantastiskt och en annan del vill få texten sliten i stycken, för att jag ska kunna pussla ihop den och göra den ännu bättre. Oavsett vilket är jag väldigt stolt över manuset så som det är nu. Jämfört med förra versionen är den här fylligare, mer logisk och även mer konsekvent i ton och tempo. Och om jag jämför med det första utkastet som bara var en grov idéskiss, då är det svårt att tro att det är samma person som skrivit. Karaktärerna har fått liv och miljöerna färg. Tycker jag nu i varje fall — vi får väl se om den åsikten håller för en lektörsbesiktning.

10 kommentarer:

  1. Vad roligt att läsa och så pedagogiskt uppspaltat i punkter. Det känns som om det tillförde mitt eget skrivande en hel del.
    Men visst tar det tid att skriva. Man behöver ju mellanrummen mellan sittningarna också.
    Spännande att gå och vänta på lektörens utlåtande. Själv ska jag strax skicka mina första tjugo sidor till den nya skrivargruppen. Få se om jag blir hyllad eller halshuggen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men tack, så roligt om det gav dig något nytt att tänka på.

      Precis, ibland är det i pauserna som saker och ting verkligen börjar hända. Mitt ideala skrivtempo är för närvarande 90 minuter om dagen. Där någonstans tycker jag det blir en bra balans mellan att föra berättelsen framåt och låta hjärnan vila. Att sedan få plats till de där 90 minuterna är ju en annan fråga. :)

      Roligt att skrivgruppen är igång igen! Hoppas ni får ett bra samarbete. För egen del blir det att vänta i någon månad nu, för jag avtalade med lektören att jag skulle skicka in i förtid (pga att jag flyttar nästa helg och inte ville ha en sak till att hålla ordning på) och så läser hon när hon är tillbaka från semestern.

      Radera
  2. Åh vad spännande! Håller tummarna för att "lektörsbesiktningen" går bra.
    Jag tycker det låter som om du gjort massor med manuset, för som du skriver: det tar en massa tid att fixa till det du nämner. Snabbt nerskrivet, långsamt gjort. Bra jobbat!

    SvaraRadera
    Svar
    1. I redigeringsfasen är det ju dessutom svårt att se allt som gjorts. Hundra ord ser ut som hundra ord oavsett hur många gånger de än skrivits om. Lite hjälper det att bläddra igenom skrivdagboken och läsa igenom något månadsgammalt inlägg. Ibland blir jag överraskad åt andra hållet då. Var det verkligen bara en månad sedan jag döpte om den här karaktären eller lade till den här nya miljön? Vissa förändringar känns så självklara när de väl gjorts att det är lätt att glömma bort den långa processen som ledde fram till dem.

      Radera
  3. Åh, jag känner igen mig i det där med att man själv sitter på en massa info som vid en närmare granskning inte kommer fram i texten. Det är alltid en avvägning det där, när man balanserar mellan att hålla det alltför subtilt och att skriva läsaren på näsan, men det man bara har i huvudet får ju aldrig en chans att nå ut, så det MÅSTE finnas med i någon form.

    Jag gillar också små planteringar här och där, men överdriven upprepning är något av en sjukdom hos mig, så jag måste ständigt vara på min vakt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hur mycket som ska med är ju också en fråga om målgrupp. Manuset jag skriver på nu har jag tänkt för 9-12 år, så det blir till att tänka bort väldigt mycket läserfarenhet. Inte lätt alls, tycker jag. Jag hoppas att lektören kommer kunna hjälpa mig att hitta fram till en bra balans där.

      Radera
  4. Vilket fint inlägg, det är en skön känsla att vara stolt över sitt manus! Och tänk vilka bra erfarenheter att bära med sig om du får för dig att skriva ett annat manus någon gång, listor likt den ovan blir lite som ett facit en sådan gång på hur man själv jobbar. Hoppas att lektörens utlåtande blir matnyttigt :)
    /Annika Nästa Sida

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, om jag nu skulle få för mig att skriva något annat manus. :D Vet du jag längtar verkligen efter att få skriva nytt och testa hur mitt arbetssätt funkar för en lite längre text. Det var ju egentligen därför jag bytte till det här manuset – jag körde fast med ett annat manus och kände att det inte var själva idén det var fel på, utan mer att jag aldrig fick upp styrfarten med det arbetssätt jag använde då. Så dubbel anledning till att vara stolt faktiskt, både vad gäller innehåll och att jag faktiskt skrivit och redigerat en hel text, även om den är av det kortare slaget. Bäst att hålla kvar i den känslan så länge det går för jag tror det kommer bli en del att arbeta med när lektörsutlåtandet väl kommer. Men det är ju det jag betalar för, så bara att bita ihop. :)

      Radera
  5. Som du säger, när det kommer till redigerandet tar det tid. Att skriva går rätt snabbt för mig, men sedan blir processen långsammare. Håller tummarna för fin feedback från lektören. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och det måste ju få ta tid också. Det är då det blir riktigt bra. Något av en balansgång det där kan jag tycka — att pusha sig själv i skrivandet så att det blir någonting gjort, men samtidigt luta sig tillbaka så att inte texten känns som att den stressats ihop.

      Radera