fredag 3 november 2017

Min nya syn på frustration

Så mycket av min skrivutveckling handlar inte om skrivandet i sig, utan om det psykologiska däromkring. Nu i veckan har jag gått runt och känt mig FRUSTRERAD. Ungefär så här känns det: “Varför har jag inte skrivit klart något - vad som helst? Varför har jag inte skickat till förlag? Varför tar allt så lång tiiid?” Och det är ju inte ett särskilt produktivt mentalt tillstånd, kan jag tycka. Inte blir jag mer sugen på att skriva för att jag känner så där, och dessutom är känslorna inte ens en särskilt bra återspegling av verkligheten. Okej okej liksom, jag har rent faktiskt inte skickat till förlag, men det beror ju på att jag vill få lite distans till mitt gamla manus för att kunna ge det en sista omarbetning innan jag släpper iväg det. Och även om jag inte skrivit fokuserat sedan augusti så har jag gjort en hel massa annat. Flyttat till ett nytt land och dessutom blivit sambo, knutit ihop de sista trådarna från mitt gamla jobb och publicerat en artikel, påbörjat en ny utbildning… Och därutöver filat på en helt ny manusidé som jag tror kan bli riktigt fin. Om jag tar ett steg tillbaka är jag nöjd med vad jag klarat av det senaste året. Otroligt nöjd till och med. Det var faktiskt bara i februari som jag fick mitt första lektörsutlåtande och himmel vad mycket som hänt sedan dess.

Men frustrerad är jag ändå.

Det viktiga som jag äntligen börjat inse är att frustrationen inte handlar om min egentliga prestation. Den handlar om skrivfaser, eller mer specifikt om att jag befinner mig i skarven mellan två av dem. Min nya idé börjar ta form. Så här långt har det räckt att dutta med den mellan varven, men för att ta mig vidare behöver den en ordentlig genomskrivning. Hjärnan vet det och den står och stampar nu och vill iväg, men eftersom jag inte släppt den lös i en ny riktning förvandlas all energin till frustration istället.

Så hur kan jag lägga om riktningen? Det jag gjort hitintills har varit att fundera, fundera, fundera och sedan skriva ner scenfragment och översikter på datorn. Några gånger har jag också försökt börja med en genomskrivning, men jag har inte lyckats styra upp det. Det är alldeles för lätt att växla mellan scener i Scrivener nämligen. Så fort jag känner minsta motstånd hoppar jag till någon annan del och putsar på den istället, fastän det jag egentligen behöver är full fart framåt över stock och sten. Lite Nanowrimo-känsla med andra ord, vilket ju passar bra så här i november. Och ett mini-nano kommer det alltså att bli. Visserligen kommer jag välja en mer måttlig skrivtakt, men det jag tar med mig från åren då jag deltog på riktigt är vikten av att skriva för hand. Det är magiskt. Vetskapen om att jag inte kan gå tillbaka och ändra gör att jag inte har något annat val än att fortsätta, och just det är vad jag behöver just nu.

En nytt skrivhäfte är inköpt. Pennorna är uppradade på bordet. Släpp hjärncellerne loss - det är höst!

18 kommentarer:

Annika sa...

Känner igen det här, frustrationen är ens värsta fiende när det kommer till att skriva. Den får mig att hafsa igenom saker, att aldrig vara nöjd, och har även i tidernas begynnelse stått bakom ett alldeles för tidigt manusinskick till förlag. Och ironiskt nog kommer jag LÄNGRE BORT från slutmålet varje gång jag ger efter för frustrationsdjä-ulen. Håller med om att det psykologiska är en stor del av skrivutvecklingen!
Tycker det låter som om du i princip har utfört stordåd under det senaste året, och imponeras av att du över huvud taget hittar fokus för att tänka/skriva på det skönlitterära :)

Bara hittepå sa...

Jo men verkligen, så är det. Ju mer frustration desto längre bort från målet hamnar även jag. Bäst går skrivandet för mig när jag bara arbetar på i maklig takt, utan att tänka för mycket på om det blir bra eller inte. Håller jag på med samma text tillräckligt länge så blir den liksom bättre och bättre av sig själv, tycker jag. Men det måste vara koncentrerat och avslappnat arbete, inte hetsskrivande och panikstrykningar, och det är ju där problemet uppstår, för det är inte alltid så lätt att försätta sig i rätt mentala tillstånd. Dock fick jag till ett riktigt fint skrivpass idag. Att byta till penna och papper var helt rätt beslut tror jag.

Eva sa...

Intressant och klokt hur frustrationen ändå inte gjorde dig handlingsförlamad, utan att du i stället bytte till penna och papper. Kul att gårdagen också bjöd på ett fint skrivpass.
Om man bara kunde tänka på själva innehållet i skrivandet och inte allt som omger det skulle det onekligen gå snabbare framåt. Men ibland behöver man de där tänka omkring-stunderna också. Att snabbare komma fram får ju aldrig bli det som är viktigast, försöker jag säga till mig själv i stunder av frustration. Jag har väl typ en sådan situation nu (har precis bloggat om det) ...

Bara hittepå sa...

Jo, visst önskar även jag att skrivandet gick snabbt och lätt och friktionsfritt. Men samtidigt tror jag att om det går FÖR lätt är det ett tecken på att man skriver något som redan skrivits. Att det blir för klyschigt och platt. All frustration är definitivt inte bra frustration (särskilt om den leder till att man ger upp), men i lagom doser hör den till alla skapande verksamheter tror jag. Och åtminstone för mig gäller det då som sagt att inte försöka arbeta MOT frustrationen utan prova nya metoder tills något lossnar och jag kan fortsätta. Nu ska jag inte ropa hej förrän jag är över bäcken, men det blev ett ganska hyfsat skrivpass till idag, så jag tror att jag är något på spåren.

Anonym sa...

Stor igenkänning. Gäller verkligen att inte rusa på, men visst, jag önskar jag var klar igår eller förrgår. ;)

Bara hittepå sa...

Det är ju ändå en lättnad på något sätt att vi är många som kämpar med samma sak. :) Ska försöka skynda lagom framöver. Än så länge hjälper det verkligen att arbeta med penna och papper. Det blir så konkret vad jag har arbetat på under passet och just nu behöver jag detta konkreta för att fokusera på att jag tar mig framåt istället för att bli distraherad av alla små och stora undermåligheter som kantar vägen.

Marie: Mitt skrivliv sa...

Jag tycker det låter som du får en massa gjort mitt i frustrationen! Allt är inte ord på papper, mycket är ju att tänka också och det verkar du göra för fullt.
Instämmer i det Annika skriver, jag har också skickat till förlag för tidigt. Att vilja vara klar är inte detsamma som att vara det och den medvetenheten kommer att höja ditt manus över mängden när det blir dags.
Fortsätt frustreras för du är på väg åt rätt håll tycker jag ��

Jenny sa...

Jag känner igen mig i det du skriver. Om det "psykologiska däromkring". Jag känner igen mig i frustrationen och känslan av att man inte kommer någonstans, att man inte hinner åstadkomma något och ibland måste påminna sig om att så visst är fallet.
Själv pendlar jag dessutom ofta mellan hopp och förtvivlan inom något så basalt som om det ens är någon idé att skriva vidare. MYCKET psykologi i skrivandet, för min egen del.

Det är så jäkla (ursäkta) svårt att läsa sitt eget, tycker du inte? Jag kan förundras över hur bra vissa delar i det jag skrivit är, och hur rent ut sagt dåliga, andra delar är. Men det är jag det, jag tror jag fortfarande är fasligt ojämn i mitt skrivande, eller nåt.

Jag tycker hur som helst att du har åstadkommit mycket. "Bara" det där med flytt till nytt land, och att bli sambo är rejäla heltidsprojekt. *Klapp på axeln.

Bara hittepå sa...

Jag kan ju åtminstone hoppas att det beror på god självinsikt snarare än att mitt manus är så otroligt ofärdigt att det inte går att missa. :D

Tack för uppmuntrande och välbehövliga ord. :)

Bara hittepå sa...

Absolut, jag tycker också ofta att det är svårt att läsa egenproducerad text. Både det som är bra och det som är dåligt drabbar mig mycket mer än om texten kom från någon annan, vilket bidrar till bergochdalbanan. Och så undrar jag om inte känslosvallen ändå hör ihop lite med behovet att skriva. Att tankarna lätt sticker iväg kan ju leda både till kreativitet och hybris alternativt dess motsats, vad den nu kallas. Att ta ut förlusten i förskott kanske?

Men jag hoppas att du fortsätter skriva. Tycker du verkar vara igång med ett superspännande projekt! :)

Annika Lindberg sa...

Roligt att du fick till ett fint skrivpass :) Jag tror verkligen på det analoga arbetssättet som omväxling.
Kör också penna och papper nu (och post-its, jag älskar post-its) och känner hur jag kommer ner i varv, fast jag nog är lite stressad över situationen nu. Planerar att inte plocka fram datorn igen på flera veckor.

Bara hittepå sa...

Ja, vi är lyckligt lottade som lever nu och kan få skriva både på dator och för hand. För hur mycket jag än gillar att skriva ett eller två inledande utkast för hand så vågar jag knappt tänka på hur mycket jobb det skulle vara att renskriva alltihop – även utan själva redigeringsprocessen är det ju ett jättearbete. Hur orkade folk!? Det var ju inte som att de skrev några kortromaner på artonhundratalet heller…

Annika sa...

Nej, det är faktiskt helt obegripligt. Men så var det inte så många som skrev för utgivning heller, mycket agnar som sållades från vetet :)

Bara hittepå sa...

Och idag sållas agnarna från vetet genom sociala medier, dvs vem som lyckas skriva trots allt som plingar och plongar i mobilen. :D

Skriviver sa...

Å vad jag känner igen frustrationen i att jag vill redan vara klar för länge sedan! Och jag är nog som du just på det där sättet, att jag mår bäst när jag bara skriver på i lugn och ro, men jag har hittills haft svårt att göra det längre perioder. Jag tycker att du verkar ha uppnått helt enormt imponerande saker, både var gäller skrivandet och livet i övrigt! Ska bli så roligt att höra hur det går med allting :)

Bara hittepå sa...

Linda! Så kul att du är tillbaka i bloggvärlden! :)

Och jo, det har ju faktiskt skett en del på diverse områden, men frustrationen är så sällan logisk. Om jag inte har avslutat minst tre romanserier och vunnit Augustpriset och fått en hel litterär tradition uppkallad efter mig, så har jag inte åstadkommit någonting och borde skämmas. Typ så. :D

Men den här veckan har det faktiskt gått riktigt bra! Sex lugna skrivpass på sex dagar, och ro i kroppen precis så som jag hoppades. :)

Jenny sa...

Exakt, exakt, exakt!

Ja jag älskar mitt nuvarande projekt. Även om jag just nu hatar det något enormt. Men skam den som ger sig :)

Bara hittepå sa...

Ja alltså denna hatkärlek till manuset, den tär på krafterna ibland. :D