torsdag 18 maj 2017

Shirin av Nasrin Siege

Läsutmaningen går vidare! För att styra upp det hela litegrann har jag lagt till en flik högst upp på sidan där jag samlar inläggen.

Efter Irak, Sudan och Libyen har det nu blivit dags för Iran, eller kanske snarare kulturkrocken mellan Iran och Tyskland. Boken jag valt är nämligen skriven av den iransk-tyska barnboksförfattaren Nasrin Siege och handlar om elvaåriga Shirin som flyttar från Teheran till Hamburg. Det är 60-tal och pappan har fått anställning som gästarbetare. På de tyska gatorna är få lika mörka som Shirin och hennes familj, och vart de än går blir de utstirrade.

I grunden är berättelsen om Shirin en ganska gripande redogörelse om längtan efter tillhörighet. Till en början har Shirin svårt att anpassa sig till sitt nya liv. Hon har inga vänner och är arg på sina föräldrar som tvingade henne att följa med. Snart blir dock situationen den omvända. På barns vis lär hon sig språket och kommer in i samhället medan hennes föräldrar blir en bromskloss åt andra hållet. Nu tycker de att Shirin börjar bli för tysk. Hon glömmer sitt hemspråk och vill kunna umgås med pojkar så som hennes tyska vänner gör.

Ett intressant och ständigt angeläget tema alltså, men trots det får jag erkänna att Shirin inte tilltalade mig nämnvärt. Jag vill betona att detta är subjektivt, men jag tyckte helt enkelt att den var otroligt tråkigt skriven. Konflikterna fanns där, men gestaltningen var som bortblåst och scener radades på varandra utan att någon av dem utvecklades riktigt ordentligt.

Samtidigt kan just det jag tycker var bokens stora svaghet möjligen vara något av en styrka för den grupp av läsare som verkligen skulle kunna ta Shirin till sig. Jag tänker på relativt nyanlända barn som kämpar både med språket och att finna sin plats i det nya samhället. Min egen erfarenhet av språkinlärning är att det i början är svårt att ta till sig mer gestaltade texter eftersom så mycket faller bort. En text kan gestalta hur fint som helst att Anna är helt rasande, men om ordförståelsen inte finns där, är ett enkelt “Anna blir arg” mer effektivt. Vad tror ni?

Inget för mig, men kanske för andra, med andra ord. Och så har jag lärt mig min läxa när det gäller att välja lektyr enbart efter huvudpersonens förnamn, även om det råkar vara ett av de finaste namn jag känner till.

6 kommentarer:

  1. De här inläggen är bland det mest intressanta jag läser just nu - på allvar! Otroligt schysst att få en sorts digest av böcker som intresserar mig, men som jag rimligen aldrig kommer att läsa (p.g.a. begränsning i rumtiden).

    Och javisst! Själv kan jag inte läsa "lättlästa" böcker, eftersom det raka språket stör mig för mycket, men jag pratade faktiskt med en tjej häromveckan som jobbade på ett förlag där man specialiserat sig på sådana och jag insåg när jag pratade med henne hur himla viktigt det är att det finns även sådana - för ganska vitt skilda läsarkategorier, varav en självklart är människor som läser på ett språk som inte är deras modersmål. (Jag förstår att detta inte är en bok som klassas som lättläst i formell bemärkelse, men i praktiken tycks det alltså röra sig om en sådan.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så glad jag blir av att höra det! :) :)

      Den lättlästa litteraturen hamnar ju gärna lite i skymundan, men som du säger är det verkligen viktigt att den finns, och att det finns en bredd och kvalitet även i det utbudet. Jag blev förresten väldigt entusiastisk när jag kollade upp Abbas Khiders böcker på nätet (jag skrev ju om Presidentens apelsiner här för ett tag sedan) och såg att hans senaste bok, som handlar om en asylsökande man, även hade kommit ut i lättläst version parallellt med den “vanliga”. Så himla smart drag. Jag hoppas verkligen att den kan hitta en större läsekrets på det viset.

      Radera
  2. Ännu ett intressant inlägg från din läsutmaning! Kan tycka att till redan undertiteln "Wo gehöre ich hin?" skriver en lite på näsan i övertydlighet, liksom ingen tvekan om temat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det har du rätt i. Kanske borde jag anat oråd redan där.

      Radera
  3. Låter intressant. Kanske ska jag ge den en chans ändå :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, ämnet var intressant och berättelsen kändes autentisk. Siege kom till Tyskland från Iran i ungefär samma ålder som huvudpersonen Shirin, så jag anar att det finns självbiografiska inslag. Den finns dock bara på tyska vad jag vet (men lättläst tyska, som sagt).

      Radera