söndag 14 maj 2017

Aktiveringsenergi

Alla vi författaraspiranter (och även de som kommit längre på vägen) har väl våra styrkor och svagheter i skrivandet. Ett av mina egna problemområden är, som ni vet, att jag skriver väldigt korthugget och behöver flera omskrivningsvändor innan jag lyckas få med alla detaljer. Det ska jag inte orda mer om nu, men jag ville nämna det som ett exempel på hur nyttigt det varit för mig att analysera mina skrivvanor här på bloggen och experimentera mig fram till ett nytt arbetssätt.

Dagens ämne är istället det jag skulle vilja kalla min höga aktiveringsenergi, för att låna ett begrepp från kemins värld. Aktiveringsenergi är den extra energi som måste till för att en kemisk reaktion ska kunna äga rum, även om reaktionen är energimässigt gynnsam. Det är lite som när man halvsover på soffan och egentligen borde gå och lägga sig – aktiveringsenergin är den där extra skjutsen som behövs för att man ska orka masa sig ut och borsta tänderna, fastän man vet att det kommer vara skönare att ligga nedbäddad i sängen till slut.

I mitt fall rör det sig om energin som krävs för att gå från 0 timmar skrivtid i veckan till någon mer lämplig dos. Fastän jag vet att jag mår bra av regelbundet skrivande, så tar det verkligen emot i början. Och häromdagen insåg jag varför. Det har med självförtroendet att göra (Fig. 1).


Figur 1. En vetenskapligt framarbetad översikt av min skrivsituation.

När jag bara går runt och dagdrömmer om mitt manus framstår det som fantastiskt, men så sätter jag mig ner och börjar arbeta med det och genast framstår det som torftigt och ogenomtänkt. Detta är definitivt inte unikt för mig och är sannolikt grunden till att så många går runt och tänker att man skulle skriva en roman någon gång, men att så få verkligen gör det. MEN – det fina i kråksången är att när jag väl är igång och har uppnått en viss skrivtid per vecka (jag tror någonstans runt 5-10 timmar), så släpper tvivlet eftersom jag ser hur manuset utvecklas. Det blir en framåtrörelse som rycker mig med, istället för att jag ägnar en massa tid åt att tvivla.

Jag vet inte hur banbrytande denna tanke framstår för er, men för mig var det faktiskt ett genombrott att kunna rita upp den så här, och särskilt eftersom denna lilla teckning förde in mig på tankarna om aktiveringsenergi. Det är nämligen så att aktiveringsenergin inte är ett fast värde utan kan sänkas om man använder en så kallad katalysator. I soffexemplet skulle jag till exempel ha mycket högre aktiveringsenergi om jag var ensam hemma, än om jag på grund av grupptryck kände att jag borde skärpa mig.

Någon lösning har jag inte på problemet ännu, men nu vet jag åtminstone vad jag letar efter: en skrivkatalysator. Ett trick som får mig att hålla modet uppe under kritiska perioder när jag annars riskerar att ta den enklaste vägen och sluta skriva helt. Experimenterandet kan börja!

Vad kämpar ni med?

16 kommentarer:

  1. Aktivering ger energi tycker jag, så det är en intressant tanke. Att behålla kontakten med manuset tycker jag är avgörande, så det inte antar mytiska former i huvudet på en, oavsett onda eller goda. Jag kämpar med redigeringen nu, utmaningen är okej men det tar hemskt mycket tid.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, att redigera tar verkligen otroligt mycket tid. Kanske en av de största skillnaderna mellan hur författande framställs i populärkulturen och hur det går till i verkligheten?

      Jag har också tänkt att det bästa är att hålla kontakten med manuset i alla lägen, men jag börjar undra om det inte skulle vara bättre för mig att pausa helt om jag ändå inte kan få tid att skriva åtminstone varannan dag. Fast det kan så klart ha sina risker det också.

      Radera
  2. Wow! Det här var verkligen jätteintressant. För så är det ju. Det här med aktiveringsenergi och att sänka den m.h.a. en katalysator ... Vilken bra parallell. Här ska experimenteras!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh så roligt om det gav dig något. För mig hjälper det något enormt att ha ett namn på mina skrivproblem. De blir mer hanterbara då – kanske för att problemlösardelen av min hjärna aktiveras istället för bara delen för dåligt skrivsamvete. Dåligt samvete är ju bara tråkigt, men att lösa problem är faktiskt kul. :)

      Radera
  3. Älskar diagrammet, och önskar verkligen att lektorn som undervisade oss i kemi använt liknelser som den om soffan :-D
    Kämpar också med självförtroendet, och det är en av huvudanledningarna till att jag tar skrivpaus då och då. När jag vilat från texten tycker jag oftast att den är något bättre än innan (när jag petar och ändrar och är allmänt kritisk mot mina ord). Värst är det under redigeringen, när ALLT nagelfars och den där inre kritikern får fritt spelrum. Konstigt nog tycker jag ändå om att redigera.
    Måste bara säga det igen; jag gillar verkligen den här naturvetenskapliga approachen på skrivandet, känns välbekant för en naturvetare som försöker skriva :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Roligt att du gillade! Jag har länge känt att jag haft två sidor av mig själv - den naturvetenskapliga och den humanistiska - som varit i konflikt. Att jag liksom var tvungen att välja mellan humorlös räknenisse och flummig estet fastän jag inte kände mig hemma på endera sidan. Nu äntligen tycker jag att det börjar bli lättare att sammanfoga dem till en helhet, och det här får väl sägas vara ett steg i den riktningen.

      Redigeringen är tuff. Jag håller med. Det svåraste tycker jag är när jag inte riktigt vet vad jag är ute efter. Om jag har en tydlig målbild (eller snarare målmagkänsla, för det är en ganska svårbeskriven och diffus föreställning om hur texten ska kännas) är det liksom bara att mata på tills det blir rätt.

      Radera
    2. Känner igen det där med att ha två sidor av sig själv och att de inte riktigt kommer överens alltid. Det lossnade lite för mig när jag skrev dystopierna och insåg att jag har mycket gratis tack vare en naturvetenskaplig bakgrund, tex vad gäller teknisk utveckling, klimatfrågor, etc, och arbetet blev inte så researchtungt som kunde ha blivit i annat fall. De två förenades äntligen lite :-)
      Målmagkänsla får nog bli dagens ord, då det är precis så det känns med den där diffusa uppfattningen om hur texten borde bli :-)

      Radera
    3. De senaste åren har jag haft sådan övervikt mot det naturvetenskapliga att jag värjt mig mot att skriva i den riktningen på fritiden, men det kan nog komma att förändras så småningom. Gärna något element av 1800-talets forskning, eftersom jag älskar gamla vetenskapliga instrument, fina mikroskop osv. Vet du vad, jag måste fundera vidare kring detta känner jag nu. :)

      Radera
    4. Åh, gamla vetenskapliga instrument är väldigt fascinerande, och så snygga! Skulle samla om det inte var så svårt att fa tag på, har bara lyckats hitta mig några gamla glasflaskor som innehållit syra en gång i tiden :) På min arbetsplats finns mätinstrument från femtio- och sextiotalet, alltså inte SÅ himla gamla men fortfarande snygga, särskilt lådorna de ligger i som är mycket välarbetade. De försökte rensa bort dem häromåret och jag betedde mig plötsligt som draken i The Hobbit :-D (instrumenten är fortfarande kvar).
      Tror verkligen på idén med att skriva något med drag från 1800-talets forskning, känns som om det skulle kunna bli sjukt intressant.

      Radera
    5. Det gjorde du helt rätt i!

      Ett av mina lyckligaste stunder i livet var när jag hade möjlighet att besöka det helt fantastiska Museo Galileo i Florens. Det går att titta på deras grejer på nätet också: http://catalogue.museogalileo.it/index.html

      Radera
  4. Åh, vilket underbart inlägg! Extrem hög igenkänningsfaktor, både i soffexemplet och i Figur 1. :-) Grafen ser nästan exakt likadan ut för mig, om än med lite annorlunda siffror. Jag vet inte exakt än (men har börjat föra skrivdagbok, så snart vet jag), men jag tror att min minimigräns, dvs punkten när det vänder är minst 4 pass i veckan om minst 30 minuter vardera. Dvs hög regelbundenhet.

    Annars kämpar jag nog mest med min projekthjärna, dvs att jag spontant går in för någonting helhjärtat, kör superintensivt några dagar (eller kanske veckor, men inte mer) och sedan byter min hjärna projektfokus. Jag har alltså lite svårt att skriva fokuserat långa perioder i taget, och dessutom har jag svårt att hålla mig till ett projekt. Alltså har jag en drös halvfärdiga manus och noll publicerade böcker. Men jag jobbar på det. Och det var nyttigt för mig att se att jag kunde skriva färdigt min avhandling, även om det var en helt annan typ av bok.

    Katalysator för mig: att prata med andra skrivande människor. Gärna om mitt eget projekt. Just nu är mitt huvudprojekt (eh, de flesta dagar) ett gemensamt skrivprojekt med Linda från bloggen Skriviver, och för mig är verkligen den största fördelen med att skriva tillsammans att vi har ökad tillgång till den katalysatorn. När någon av oss trillar ur fokus kan vi bara ringa till varandra och prata om projektet. Det hjälper enormt mycket.

    Ha det fint, och tack för ett spännande inlägg! :-)
    /Liv

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju faktiskt en färdighet i sig, det där att kunna skriva färdigt. Och därmed också något som går att öva upp, tänker jag. Jag har två övergivna manus bakom mig där luften gick ur mig halvvägs, plus ett antal ganska välutvecklade idéer som inte ens kom så långt. För ganska exakt ett år sedan valde jag att byta till barnmanuset jag jobbar med nu, bara för att jag behövde få arbeta med något mindre omfattande (det är ungefär 30000 ord) och bli bättre på redigering och finslipning. För mig har det hjälpt något oerhört måste jag säga. Jag har fortfarande en bit kvar tills jag skickar till förlag, men tror att jag kommer hinna ända fram innan året är slut (hurra!), och jag känner också att jag ändrat synen på mina tidigare manus och hur de kan utvecklas. Dvs jag tror att den här erfarenheten av att arbeta med ett nästan färdigt manus har mångdubblat chansen att jag kan skriva klart även mina större projekt.

      Ditt och Lindas samarbete låter verkligen jätteroligt. Att kunna prata med någon som är helt insatt i projektet måste vara speciellt. Riktigt så hundraprocentig koll tror jag det är svårt för även den mest ambitiösa testläsare att uppnå, för mycket av tänkandet kring texten uppstår åtminstone för mig i själva skrivögonblicket.

      Radera
  5. Jag känner igen mig så väl. Att vara i kontakt med manuset, om så bara en knapp halvtimma om dagen, så upplever jag att det blir en mycket bättre relation mellan oss. Den där aktiveringsenergin tycker jag dock det är svårt att få till. Men ibland tar jag en titt fastän jag är trött och ögonen går i kors och jag blir liksom oftast så himla glad över att jag gjorde det. Fastän jag kanske bara justerade någon liten mening och ändrade något kommatecken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, så är det nog för mig också oftast. Att det är tungt att sätta sig ner men så blir det bra till slut. Fast vissa dagar blir jag mest sur på texten och stänger av datorn efter bara tio minuter. I de fallen tror jag det är bättre (för mig) att inte pressa för hårt, eftersom det oftast beror på att jag behöver fatta ett större beslut (kanske stryka en hel karaktär, något av den kalibern), men att jag inte riktigt är redo för det ännu, eller att jag har arbetat för hårt med annat och hjärnan behöver återhämtning. Det är inte alltid så lätt att veta när man ska fortsätta jobba trots trötthet, i motsats till när tröttheten är en signal att man ska ta en paus. Prova en kort stund och se hur det går är nog det närmaste en lösning jag har hittat.

      Radera