fredag 31 augusti 2018

Ett inlägg som mynnar ut i ett beslut

Skrivandet går INTE bra just nu. Jag har funderat och funderat och funderat och det jag har kommit fram till är att jag är rädd för att bli refuserad.

Just nu redigerar jag Schrödingers manus. Det kan vara världens nästa bestseller eller så dåligt att det kommer bli ett stående skämt bland Sveriges förläggare. Jag vet inte och enda sättet att få reda på hur det ligger till är att redigera klart åbäket och skicka in det. Men när jag väl vet kan jag aldrig gå tillbaka till det här egentligen ganska angenäma tillståndet av att icke-veta. Rent statistiskt kommer jag ju bli refuserad, så är det bara, och därför är ju den säkraste vägen framåt ett totalt stillastående. Det är i varje fall vad min skrivhjärna tycker. Den säger det så klart inte rent ut för då skulle ju resten av mig kunna protestera. Nej, nej, istället lindar den in det hela i många lager av att “kanske behöver manuset arbetas om från grunden” och “det måste nog till minst en vända hos lektören innan det här är redo att läsas av någon utomstående”. Och plötsligt känns allt så himla överväldigande att drar mig för att ens öppna manusfilen.

Nu är ju grejen att skrivhjärnan kanske har rätt på sitt sätt. I en värld med obegränsat med tid skulle jag kunna ägna tjugo år åt det här manuset och göra det hundra procent fantastiskt. Men då skulle jag ju aldrig ha tid att skriva något annat och det skulle fortfarande inte vara en garanti för att bli antagen. Just det här manuset skulle kanske glänsa som en nypolerad mässingsljusstake, men mina andra manusidéer skulle fortfarande vara oskrivna. Och då är det kanske inte värt det ändå? Jag vet att det främsta skrivrådet bland dem alla är att låta det ta tid och att putsa-putsa-putsa och så vidare und so weiter. Men jag kanske faktiskt har nått gränsen nu för vad jag vill ge just det här manuset. Den här redigeringsrundan kanske faktiskt får bli den sista?

För om jag ser på helhetsbilden av mig själv som skrivande människa är det tydligt att jag snart behöver skriva något nytt. Jag har utvecklats extremt mycket av att arbeta med det här manuset och jag kommer aldrig ångra att jag lagt ner så mycket tid på det – men för att komma vidare i mitt skrivande krävs att jag någon gång lämnar det här invanda och ger mig ut i något nytt. Och i det perspektivet så vore det kanske inte hela världen om just det här manuset blev refuserat? Att jag kanske skickar in det tidigare än jag “borde”.

Så nu säger jag det:

EFTER DEN HÄR REDIGERINGSVÄNDAN TÄNKER JAG SKICKA TILL FÖRLAG!

Ha! Jag tänker inte hasta igenom processen och med mitt nuvarande tempo snackar vi minimum ett halvår, yada yada yada… men sedan smäller det! Faktiskt! Take that, veliga skrivhjärna!

torsdag 23 augusti 2018

Resa med lätt bagage av Tove Jansson

Hur är det egentligen med “sympatisk” som omdöme om en bok? Är det positivt? Eller är det lite som “snäll” om en person – ibland uppriktigt menat men minst lika ofta en omskrivning av “lite tråkig”? Jag vet inte, men det ord jag vill använda för att beskriva Tove Janssons novellsamling Resa med lätt bagage är just “sympatisk”, så ni får helt enkelt ta mig på mitt ord att jag menar det på allra finaste vis. Samlingen är från 1987 och får därmed representera 80-talet i min läsutmaning om nordiskt nittonhundratal.

Jag är egentligen inte överdrivet förtjust i novellformatet, av två anledningar. Den första är att jag ogillar alltför hårt mallade texter. I noveller ska det ju gärna komma någon dramatisk twist på slutet som gör att hela berättelsen framstår i ett nytt ljus, och jag kan känna att det blir tröttsamt om det inte görs extremt bra. Kanske även om det görs extremt bra, faktiskt. Det är bara inte min grej. Tur då att Tove Jansson inte alls skriver på det sättet. Jag upplever att jag glider fram mellan olika stillsamma berättelser som inte stressar fram mot någon punchline. Det är väldigt behagligt och – ja sympatiskt då.

Mitt andra problem med noveller är att de (om de är bra) alltid tar slut för fort. Här är Tove Jansson i högsta grad skyldig. Den inledande brevnovellen med beundrarbrev till Jansson från en japansk flicka känns alldeles lagom lång och avslutad, men de andra … Jo visst, avslutade känns de kanske, men jag skulle vilja läsa en hel roman om den lillgamla pojken Elis som inte riktigt passar in i skärgårdsfamiljen dit han skickas på semester. Och kanske ännu hellre en roman baserad på den avslutande novellen “Trädgården” om rivalitet och vänskap mellan två buttra gubbar som vill sitta på samma bänk vid näckrosdammen i Botaniska trädgården.

Som titeln antyder är novellsamlingens tema att resa, eller kanske ännu mer hur varje människa bär sin egen värld med sig och hur dessa världar ibland snuddar vid varandra för att sedan återigen glida isär. Ett fascinerande ämne som fick en extra skjuts av att jag själv befann mig på resande fot under läsningen (fast med tungt bagage istället för lätt – jisses vad det släpades och stånkades). Och just som reseläsning är kanske novellformatet inte helt dumt ändå. Ganska lagom med femton sidor melankolisk betraktelse över livet och sedan en stunds reflektion medan landskapet susar förbi utanför tågfönstret.

måndag 6 augusti 2018

Ett radiotips i sommarvärmen

Jag har upptäckt P3 Historia. Någon mer som lyssnar på det? Är det inte ett helt otroligt inspirerande radioprogram – särskilt för oss som skriver?

Varje avsnitt är uppbyggt kring en historisk person och är under en timme (varierar lite i längd). Och vilka personer de har valt. Senaste avsnittet var om Marco Polo och jag var hundra procent fångad av hans äventyr i mongolriket. Avsnittet före det handlade om Harriet Tubman och det var samma sak där. Vilket jäkla mod den kvinnan uppvisade. Det går knappt att förstå.

Om detta nu låter tungt så är det verkligen inte det. Programmet görs alltså för P3 och det märks att det är inriktat på yngre lyssnare. Den röda tråden är alltid tydlig, dramatiken är på topp och stilen är väldigt informell (kanske snudd på för mycket svengelska ibland, men jag köper det). Kunskap som underhållning kan man kanske kalla det.

Och som sagt, så inspirerande! Efter i stort sett varje program har det varit någon detalj som jag har funderat vidare på och som jag skulle vilja utforska mer i mitt skrivande.

Rekommenderar varmt.