lördag 22 juli 2017

The Handmaid’s Tale av Margaret Atwood

Det här bokvalet bygger på ett missförstånd. När jag såg att det skulle bli en filmatisering av The Handmaid’s Tale tänkte jag nämligen att jag ville skaffa mig en egen uppfattning innan den gick på bio. Någonstans halvvägs igenom Joanna David’s uppläsning förstod jag till slut att det inte alls var en biofilm, utan en serie via en betaltjänst jag inte har tillgång till. Men då hade jag ju redan satt igång.

Nåja, nu har jag å andra sidan haft förmånen att läsa (eller snarare lyssna på) en bok samtidigt som alla andra i Bok-Sverige. Har sett recensioner av Atwoods roman poppa upp både här och där på sistone. Av denna anledning behövs kanske ingen närmare beskrivning: Offred lever i vad som en gång var USA, men som efter en militärkupp förvandlats till en kristen diktatur. Befolkningen är numera strikt indelad i grupper med olika funktioner. Offred har tilldelats rollen som handmaid (tjänarinna i den svenska översättningen) med huvuduppgift att föda barn åt sin commander (anförare), och bär även hans namn, of Fred. I samhällets ögon är hon alltså en livmoder, inget mer. Efter en eventuell födsel ska barnet, om det är friskt, lämnas över till anförarens hustru.

Det som förvånade mig mest med Atwoods roman var inte handlingen, för den kände jag till i grova drag, utan snarare vilka tankar den väckte hos mig. Jag hade förväntat mig en bok om surrogatmödraskap, hur det känns att bära ett barn som i lagens mening inte är ens eget. Kanske en bok som skulle vara mer färgad av biologiska instinkter, de riktigt grundläggande delarna av människans natur. Istället upplevde jag att Atwoods anslag var mycket bredare och mer politiskt. Det handlar om kvinnors rättigheter och hur snabbt de rycks bort när samhället hårdnar. Som när alla kvinnor över en natt förlorar makten över sina liv när de förbjuds att ha ett eget bankkonto.

Det kanske allra obehagligaste är Offreds isolering, hur hon inte vet vem hon kan lita på, hur hon alltid måste vara på sin vakt. Jag vet att jag tjatar och tjatar om min läsutmaning, men faktum är att den nästlar sig in överallt i min icke-relaterade läsning och lägger till ett extra perspektiv. Utan att nyligen ha läst om Libyen och Irak skulle jag nog haft mer avstånd till den värld Atwood målar upp. Nu känns den oroväckande bekant. Atwood skildrar också Offreds tankar på ett mycket övertygande sätt, även om det blir aningen utdraget på sina ställen. Hon börjar glömma gamla uttryck och företeelser, famlar efter orden, rättar sig själv, så som den gör som bara har sina egna minnesfragment att gå efter. För vem kan hon fråga utan att röja sig som en person som inte är trogen regimen?

Så kommer vi till slutet. Jag visste redan hur romanen slutade och tyckte inte att det förstörde min upplevelse, men den som inte vill veta kan med fördel hoppa resten. Alla införstådda med det? Okej, romanen slutar med en redogörelse från en akademisk konferens där de diskuterar det historiska dokument (alltså själva romanen) som Offred lämnat efter sig. Och jag tycker det är genialt. Kontrasten mellan hur det är att leva sig igenom en viss tidsålder och att studera den efteråt. Och också alla dessa förändringar som världen går igenom. Hur det som verkar evigt idag kan vara borta imorgon. Det hade kunnat bli en enda stor infodumpning för att förklara vad som egentligen hände, men jag tyckte tvärtom att det lyfte hela romanen.

Får väl se om jag tittar på TV-serien också så småningom. Någon som sett?

6 kommentarer:

Elin Säfström sa...

Läste alldeles nyss ut denna och SHIT vilken bra bok!! Jag tycker att ALLT var strålande: story, berättarperspektiv, språket, you name it. Jag har medvetet undvikit denna bok och även serien i det längsta, just eftersom jag tycker att ämnet känns alltför "nära" och direkt hotfullt. Men ojojojoj, vad glad jag är att jag läste. Nu ska jag läsa allt denna geniala kvinna har skrivit.

Bara hittepå sa...

Ja men se där, ännu en deltagare i den kollektiva läsupplevelsen. :) Och ja, visst var den bra! Möjligen tyckte jag som sagt att den kunde kortats ner på några ställen, men det kan bero på att jag tog mig an ljudboksversionen och att det tar mycket längre tid för mig att lyssna på en bok än att läsa den. Om (snarare när) jag läser något mer av Atwood ska jag satsa på papper.

MissMagic sa...

Ska läsa denna så snart jag kan. Den verkar fantastisk! har velat läsa den länge men så har annat kommit i vägen men nu ska det bli av :) Vill få tag i tv serien sen med :)

Bara hittepå sa...

Hoppas att du också kommer fångas av berättelsen. Jag är väldigt glad att jag kom mig för att läsa den, även om det berodde på bristande koll. Skulle nog gärna se TV-serien också, känner jag nu.

Anonym sa...

Låter som något extra. Får lägga till den på sådant som en borde läsa... ;) Så tack för tipset!

Bara hittepå sa...

Ja, mycket läsvärd och tankeväckande. Den kommer förresten ut i ny översättning i höst har jag sett.