Så skriver Hisham Matar i sin självbiografi The Return (Att återvända), som jag blev intresserad av efter att ha läst Matars första roman, In the Country of Men, som en del av årets läsutmaning. För Matar är den största frågan vad som hände med hans far, den libyska frihetskämpen som fängslades i Egypten 1990. Lever han? Är han död? Var han kanske en av de 1200 fångarna som dog i massakern på det ökända fängelset Abu Salim i Tripoli 1996?
Något svar får Matar aldrig, trots sitt oupphörliga sökande. Han har kontakt med människorättsorganisationer, driver kampanjer, försöker övertala Gaddafis son att hjälpa honom. Efter ett liv i exil återvänder han till Libyen under den korta hoppfulla perioden mellan att Gaddafi störtades 2011 och ett nytt kaos utbröt. Men allt är förgäves.
Flera gånger fick jag ta en paus från lyssningen. Matar är inte de stora känsloyttringarnas man och förhåller sig till största delen analytiskt distanserad (vilket understryks ytterligare av hans lågmälda, nästan överdrivet korrekta uppläsning), men det förstärker bara intrycket av att han aldrig kommer kunna läka de sår som faderns försvinnande lämnade efter sig. Genom hela boken finns ett stråk av molande smärta, som är svårt att värja sig emot.
Den utdragna lyssningen gjorde också att ett märkligt samtal uppstod mellan två vitt skilda böcker. I The Return skildrar Hisham Matar hur hans bror i unga år skickas till en internatskola i de schweiziska Alperna, men är tvungen att fly därifrån hals över huvud efter att han spårats upp av Gaddafis män. Parallellt läste jag i romanen Beerholms Vorstellung om hur huvudpersonen skickas till en — just det, internatskola i schweiziska Alperna. Han behöver dock inte oroa sig för mystiska män i bil som håller skolan under uppsikt, utan ägnar sin tid åt att öva sig på kortkonster. Och så är det ju – även i de fall vi delar samma fysiska omgivningar med andra människor är det sällan vi delar samma verklighet.
Det är länge sedan en bok gjorde mig så här nedstämd. Den är bra, den är viktig, men den är inte lätt att ta sig igenom. För den som första gången stiftar bekantskap med Hisham Matar är In the Country of Men ett aningen mera skonsamt val.
2 kommentarer:
Ojojojoj, det räckte (som vanligt) att läsa dina tankar om boken. Det låter verkligen inte som någon läsfest. Himla lustigt det där med internatskolorna i schweiziska Alperna, dock.
Det var en bok som gav mig mycket (speciellt som bakgrund till romanen jag läste förut - temat med en pappa som fängslas fick verkligen ännu mer kraft efter att jag lärde mig mer om Matars egna upplevelser), men tung som sagt.
Kanske spelar författarens egen personlighet också in. Jag läste ju en roman av Abbas Khider tidigare i våras där huvudpersonen sitter i ett irakiskt fängelse och den var på många sätt mer brutal, men samtidigt mer hoppfull. Där fanns också en svart humor som helt saknas hos Matar. Med det vill jag inte säga att det ena eller det andra sättet är bättre eller mer lämpligt, utan bara att det är två författare som har mycket gemensamt (ursprung i ett sargat land, skriver influerat av egna upplevelser för en västerländsk publik, har valt att inte skriva på arabiska utan istället på engelska/tyska), men som ändå framstår som helt olika.
Skicka en kommentar