lördag 9 december 2017

Mio, min Mio av Astrid Lindgren

Jag har länge tänkt att jag borde läsa mer Astrid Lindgren – hon är ju ändå vår främsta barnboksförfattare. Och ändå har jag inte riktigt vågat. Jag sitter ju själv här och filar på ett par barnboksmanus i hennes skugga, och inte vill jag att mina texter ska kännas som bleka kopior av böcker som redan finns och som är älskade av alla. Det där med att det finns dominerande författare som alla måste förhålla sig (och möjligen undvika att inspireras alltför mycket av) är kanske något som gäller allmänt, men jag undrar om det inte kan vara extra sant när det gäller just barnböcker. Vi blir ofta så otroligt präglade av det vi läst som små, och när böckerna dessutom blir film eller teve har de en tendens att fylla rutorna år efter år efter år. Det gäller ju inte bara Astrid Lindgren utan också t.ex. J.K. Rowling. Går det ens att idag skriva en bok om en pojke med magiska krafter utan att så gott som samtliga läsare medvetet eller omedvetet jämför huvudpersonen med Harry Potter?

Men nu har jag alltså trots allt läst klassikern Mio, min Mio. Och den är bra! Surprise! Jag grät en skvätt kan jag meddela.

Jag tror faktiskt aldrig att jag läste berättelsen om Mio när jag var liten, men huvuddragen har jag fått i mig ändå genom någon sorts kulturell osmos. Det handlar alltså om den föräldralöse och olycklige Bo Vilhelm Olsson som hux flux hamnar i sagoriket Landet i Fjärran, upptäcker att han är kungasonen Mio och får i uppdrag att bekämpa den fruktansvärda riddar Kato som har ett hjärta av sten. Det är en vemodig och tidvis obehaglig berättelse, som jag inte är helt säker hör hemma på hyllan “upp till nio år”. Framför allt är det den sortens bok som förtjänar att läsas om som vuxen, för även om jag nu gör tolkningen att Bo Vilhelm dör innan han kommer till Landet i Fjärran (vilket förklarar varför så många i den nya världen har fysiska likheter med personer han kände i den gamla), tror jag inte alls att jag hade funderat i de banorna som nioåring.

En sak jag tänkte mycket på medan jag läste är hur stilistiskt genomtänkt texten är. Jag skulle säga att detta är en i högsta grad litterär text, även om den så klart är lättläst och skriven i sagoton. Framför allt arbetar Lindgren väldigt mycket med upprepningar, både vad gäller ord och innehåll. Här är ett exempel från när Mio kommit in i riddar Katos borg som visar just ordupprepningar:

Han hade ett rum i sin borg, och luften var tjock av ondska där. För det var det rum där riddar Kato satt natt och dag och tänkte ut ont. Natt och dag, natt och dag satt han där och tänkte ut ont, och luften var så full av ont att man inte kunde andas i hans rum. Och det onda flöt ut i strömmar därifrån och dödade allt som var vackert och levande där utanför och frätte bort alla gröna blad och alla blommor och allt lent gräs och la sig som en ond slöja för solen, så att där aldrig var riktigt dag utan bara natt och något annat som var nästan natt. Det var inte underligt att fönstret i hans rum lyste som ett ont öga ut över Döda sjöns vatten. Det var riddar Katos ondska som lyste genom fönstret, när han satt i sitt rum och tänkte ut ont. Natt och dag, natt och dag satt han där och tänkte ut ont.

När det gäller upprepningar i innehåll tänker jag bland annat på hur riddar Katos ondska visas för läsaren genom att naturen reagerar varje gång Mio nämner hans namn. Någon gång är det blommor som dör, en annan gång trillar klippblock ner från berget. Det blir otroligt effektfullt, tycker jag, och visar mycket tydligare än ingående beskrivningar av grymheter (som kanske hade blivit för grafiska för en barnbok) hur fruktad riddar Kato är.

Sammantaget tycker jag att Mio, min Mio representerar allt det som jag tycker allra bäst om med barnlitteratur: Det finns en spännande historia som är lätt att hänga med i. Det är en vacker och fantasifull text som är en njutning rent språkligt (och så många vackra namn! Miramis liksom, vem drömmer inte om att ha en häst som heter så). Och under allt detta finns tankar om de stora frågorna i livet, om ont och gott, om att vara modig, om att vara ensam, som känns uppriktiga och inte det minsta pretentiösa. Tack för det, Astrid.

13 kommentarer:

Marie: Mitt skrivliv sa...

Astrids böcker har så många kvalitéer, jag älskar dem i all sin sorg och hoppingivelse. Det är stora ämnen hon omfamnar och väldigt långt ifrån många av dagens mer lättsamma barnberättelser.

Eva sa...

Jag läste Mio som ung och minns mest att jag grät från djupet inom mig. Därför är den bland det bästa jag läst.
Har inte läst om men blir glad när du skriver att den är en "njutning rent språkligt".

Elin Säfström sa...

Har inte läst denna sedan jag var barn! Åh, vad intressant att se ett utdrag så här. Himla poetiskt och suggestivt. Upp till nio, säger du? Shit:| Nå, den här måste läsas om nu när jag blivit tant:)

Bara hittepå sa...

Hm, upplever du att barnböcker är lättsammare nu än förr? Eller är det bara Astrid jämfört med resten? Ska fundera lite över detta tror jag. Jag håller ju med om att det saknas en känslomässig tyngd ibland, men jag har nog mer tänkt att det är skillnaden mellan en bra författare och en riktigt, riktigt bra författare. Detta tål att analyseras känner jag. Intressant tanke.

Bara hittepå sa...

Fördelen med barnböcker är ju att de går snabbt att läsa om, när lusten infinner sig. :) Och ja, mycket intressant och säkert språk. Nästan lite folkvisekaraktär kan jag tycka, just med alla upprepningar och motiv som återkommer flera gånger. Och samtidigt är hennes stil ganska sparsmakad och inte alls tjatig. Hon målar upp berättelsen väldigt färgstarkt utan att egentligen ge så många detaljer, t.ex. när hon skriver att det var ett riktigt “sagohus” som någon bodde i. Det är ju egentligen ett ganska oprecist uttryck, som ändå ger en mycket tydlig bild.

Bara hittepå sa...

Jo, så stod det på bibliotekshyllan. Men här tycker jag att bokvärlden faktiskt har något att lära av biograferna. Vore det inte SÅ mycket bättre om hyllan hette “från sju år”? Varför sätta en övre åldersgräns på böcker, jag fattar verkligen inte det.

Elin Säfström sa...

Verkligen sant. Jag har alltid gillat och kommer alltid att gilla barnböcker. Och ungdomsböcker. Och vuxenböcker.

Bara hittepå sa...

Samma här!

Idag fick jag faktiskt syn på en tidningsannons för en dansk bokhandel där de vid varje bok angav 1+, 7+, 10+ osv som lämplig ålder. Ett föregångsland. :)

Elin Säfström sa...

Om de ändå kunde vara lika stora föregångare vad gäller människosyn ...

Bara hittepå sa...

Tyvärr är det väl knappt något land där 2017 har varit en höjdpunkt på det området.

Anonym sa...

Jag inser att jag nog faktiskt aldrig läste denna som barn (trots att jag tycker jag läste allt!). Alltså, något att ta tag i nästa år då. ;)

Elin Säfström sa...

True dat.

Bara hittepå sa...

Just med så här jättekända barnböcker kan jag tycka att det nästan är svårt att minnas om jag läst dem eller sett en filmatisering eller faktiskt bara hört talas om dem. I det här fallet är jag säker på att jag inte läste, men för en del av Lindgrens andra böcker är det mer oklart. Men oavsett vilket går de ju med fördel att läsa som vuxen. :)