söndag 19 mars 2017

Förtydligande

De senaste veckorna har jag funderat väldigt mycket kring vad mitt manus EGENTLIGEN handlar om. Det känns verkligen som Författarskap 101 och som något jag kanske borde ha haft koll på från början, men jag hade helt enkelt så många andra manusproblem som behövde lösas att det fick vänta. När lektören nämnde att jag borde fokusera mer på att psykologisera (eller vad jag nu ska kalla det) var det faktiskt något av en lättnad. Okej, jag har lyckats tillräckligt bra med att överföra bilderna i min hjärna till någon annans hjärna att vi nu kan börja prata om vad de där bilderna betyder.

Lektören hade ett förslag på ett tema jag skulle kunna utforska mer, men efter att ha vridit och vänt på det hela kom jag fram till att det inte var huvudtemat i min berättelse trots allt. På ett sätt önskar jag nästan att jag hade föredragit lektörens tema för hon vet ju vad hon pratar om (och det är också något jag tycker är intressant att utforska), men samtidigt känner jag väldigt starkt att just den här berättelsen framför allt handlar om något annat, som kom bort lite i förra versionen.

Det är främst i dialogen jag kan se brister. De relevanta samtalen finns där, men viktiga saker nämns i förbigående istället för att göras tydliga och uppenbara för läsaren. Nu tycker jag visserligen inte om böcker där läsaren hela tiden skrivs på näsan, men om något är så subtilt att inte ens en professionell lektör med år av erfarenhet lyckas snappa upp det, kan jag nog utgå från att det kommer att gå en typisk tioåring förbi. Här kan jag faktiskt känna att lektören nästan var lite för snäll mot mig, för där hon på ett mycket trevligt sätt förklarade vad som skulle kunna göras bättre, är mitt eget omdöme betydligt brutalare. Stryk, stryk, stryk. Gör om, gör rätt.

Så hur har jag försökt åtgärda detta rent konkret? Den största förändringen är att jag arbetat fram en ny inledning. Den är inte klar ännu, men de grova dragen finns där och jag tror den kommer sätta tonen på ett bättre sätt än den förra. Själva händelserna är egentligen de samma som förut, men jag har ändrat om vad gäller ordning och fokus. Nästa steg blir att arbeta igenom resten av manuset så att det stämmer överens med min inledning och samtidigt fixa ett par andra saker där jag förstår från lektörens kommentarer att min mening inte gick fram. Det gäller framför allt slutet där svaret på en av lektörens direkta frågor redan finns med, men på ett så otydligt sätt att hon missade det. (I övrigt verkar slutet ha fungerat bra och jag kommer att behålla det ungefär som det är). Därutöver återstår några scener från ett annat berättarperspektiv som måste arbetas igenom från grunden, men det får bli en senare fråga, eftersom de inte påverkas av inledningen på samma sätt.

Det hela känns ganska hanterbart just nu och jag tror att det kommer resultera i ett mer enhetligt manus. Och sedan…? Jag har fem månader kvar till min flytt och det vore så skönt att bli klar med den nya versionen innan dess för att kunna ta en paus under den värsta flyttpaniken och sedan kunna återkomma under hösten. I nuläget har jag en relativt klar bild av vilka förändringar jag vill göra (förutom de där sista scenerna jag nämnde - där är det lite mer vagt och jag kommer behöva prova mig fram). Kanske att jag kan sikta på att bli klar någon gång i juni? Jag behöver känna efter lite till innan jag sätter ett datum, men jag tror att det skulle vara bra för mig att ha ett konkret skrivmål under de månader som kommer för att hålla kvar vid skrivrutinen, även i de stunder då mycket annat kräver min uppmärksamhet. För det här manuset SKA bli färdigt, så är det bara.

onsdag 8 mars 2017

Fem kvinnliga

Så här på internationella kvinnodagen vill jag tipsa om några riktigt bra fackböcker skrivna av kvinnor. Nej, stryk det. De är inte riktigt bra utan helt galet fantastiska. Den sortens böcker som gör att omgivningen börjar snegla misstänksamt på en för att man inte kan sluta babbla om obskyra detaljer som plötsligt framstår som de intressantaste i hela världen.

För att läsa mer om de tre första kan du klicka på titeln så kommer du till respektive inlägg. De två sista har jag inte skrivit om här på bloggen, men de är så bra att de fick vara med ändå.

Bea Uusma - Expeditionen

En lyckad bok om en misslyckad ballongflygning till Nordpolen. Jag har försökt intressera mig för ämnet förut (har bott granne med ett polarmuseum utan resultat) men det var inte förrän jag läste Uusmas bok som jag förstod polarisens fascination.

Arika Okrent - In the Land of Invented Languages

Få saker är mer bara hittepå än påhittade språk. Vissa har skapats i underhållningssyfte, andra som ett idealistiskt försök att skapa fred på jorden. Mötet med dansken som har esperanto som modersmål är guld.

Dava Sobel - Longitude (Longitud)

En skygg urmakare löser ett av 1700-talets viktigaste tekniska problem - att avgöra ett fartygs öst-västliga position ute på havet. Det är svårt att inte heja på den anspråkslöse John Harrison som kämpar på med sina precisionsklockor i ur och skur.

Barbara Demick - Nothing to Envy (Inget att avundas)

Demicks gripande intervjuer med nordkoreaner som flytt till Sydkorea åskådliggör både de omänskliga förhållanden de lämnat bakom sig och svårigheterna att anpassa sig till det nya livet. Fruktansvärd läsning, men samtidigt svår att lägga ifrån sig. 

Rebecca Skloot - The Immortal Life of Henrietta Lacks (Den odödliga Henrietta Lacks)
Världen över utförs försök på HeLa-celler, en sorts mänskliga celler som är tillräckligt stabila för att med lätthet odlas på laboratorium. Men de ursprungliga cellerna togs från den fattiga, svarta cancerpatienten Henrietta Lacks på 50-talet - utan att hon eller hennes familj informerades. Tankeväckande, sorgligt och ett ämne som är aktuellt även idag.




fredag 3 mars 2017

Kindred av Octavia E. Butler

Jag älskar tidsresor, särskilt de som går bakåt snarare än framåt. En välgjord tidsreseskildring säger något om både vår egen tid och den som blir besökt, och lyckas i bästa fall både underhålla och undervisa. Just romanen som format är ju dessutom särdeles lämpad för denna sorts berättelser, eftersom den tar oss med till vilka miljöer som helst utan de miljonbudgetar som krävs inom filmvärlden.

Romanen Kindred av Octavia E. Butler är utan tvekan bland det bästa och mest angelägna jag läst i tidsresegenren. Den nutida (nåja 70-talet) svarta kvinnan Dana reser ofrivilligt tillbaka till artonhundratalets Maryland där hennes förfäder lever: Rufus Weylin, son till en slavägare, och Alice, en av slavarna på gården. Hemma i vår tid är Dana författare. I dåtidens Maryland reduceras hon till en ägodel och borde enligt tidens uppfattning inte ens ha fått lära sig skriva, eftersom skrivkunniga slavar skulle kunna rymma och förfalska passersedlar åt sig själva. Ändå har Dana något av en särställning på Weylin-gården, speciellt efter att hennes vita make Kevin dras med på en av resorna och tvingas ta på sig rollen som Danas ägare.

Stommen i berättelsen utgörs av relationen mellan Dana och Rufus. Första gången hon besöker Maryland är Rufus bara en oskyldig pojke. Under följande besök blir han dock äldre och allt mer stöpt i sin kultur. En komplex karaktär som både Dana och läsaren kan känna sympati för, samtidigt som han gör de mest avskyvärda ting. Själv skulle han nog tycka att han är en god och missförstådd person, medan han aldrig verkar ta in det lidande, kroppsligt eller själsligt, som han utsätter slavarna för. Till exempel tvingar han sig, ur en kärlek som nog är uppriktigt menad, till ett mångårigt förhållande med Alice. Hon hatar honom, men har inget annat val. Att Danas eget äktenskap med Kevin är av det lyckliga slaget blir en välkommen påminnelse om att det går att förändra även de mest ondskefulla samhällssystem.

Att Butler infogade en tidsresa istället för att skriva en renodlad historisk roman har flera fördelar. Först och främst skulle karaktären Dana varit omöjlig annars. Hon hör till både den svarta världen, genom sin hud, och till den vita, genom den utbildning som hon fått men som hade varit omöjlig för en svart person vid den här tiden. Det finns också en mening med att låta en modern person utsättas för de vidrigheter som hörde tiden till. Medan dagens läsare kanske skulle haft svårare att relatera till en karaktär som blivit piskad och utsatt för annat våld sedan barnsben, blir det svårare att värja sig första gången Dana utsätts för detsamma utan att ha byggt upp några inre försvarsmekanismer. Vissa av scenerna är vidriga och då är det ändå värt att komma ihåg att Dana blir milt behandlad - det vill säga hon piskas bara “lite grann”.

Sammantaget är Kindred ett utmärkt exempel på att genrelitteratur inte med automatik är underhållning med lägre ambitionsnivå än så kallad Riktig Litteratur. Faktiskt önskar jag att jag hade läst den här romanen som del av en bokcirkel, för det finns så många trådar att dra i. Om jag trots allt ska ha någon liten invändning är det att vissa partier är väl dialogbaserade för min smak och att det blir rätt pratigt när de t.ex. försöker fundera ut vilka regler som gäller för Danas tidsresor. Men dessa små anmärkningar försvinner när jag ser på helheten och jag vill definitivt läsa mer av Butler. Förutsatt att jag får tag på ytterligare titlar ska sägas. Jag har beställt och beställt och beställt och varje gång har jag fått veta efter en månad eller två att boken inte går att få tag på. Kindred var faktiskt den fjärde romanen av Butler som jag försökt köpa, men skam den som ger sig. Om jag bara fortsätter att beställa måste väl förlagen till slut förstå att det fortfarande finns en marknad för Butler?

tisdag 28 februari 2017

Utlåtandet

Ja, så kom det då, mejlet från lektören. Som mental förberedelse hade jag gjort en egen liten lista på saker som jag trodde jag skulle behöva jobba mer med. Jag hade… noll rätt. På riktigt. Om jag tvivlade på att detta var rätt tillfälle att få synpunkter på texten kan jag med andra ord sluta med det nu.

Så vad fick jag för kommentarer? Överlag skulle jag säga att de var överraskande positiva, vilket så klart känns otroligt uppmuntrande. Språket och miljöerna fick bra betyg, och det verkar som att slutet funkar vilket är en alldeles speciell lättnad eftersom det är den delen av manuset som fått minst uppmärksamhet så långt.

Sedan finns det självfallet även åtskilliga punkter jag behöver jobba mer med, men faktiskt kändes inte heller de kritiska kommentarerna så farliga. Jag har ju liksom aldrig inbillat mig att det här är den slutgiltiga versionen av manuset, utan tvärtom skickade jag in det innan det kändes helt färdigt för att få hjälp inför nästa omarbetning. De kommentarer jag fick speglar just det — mycket handlade om att fördjupa en av karaktärerna och göra berättelsen mer psykologiskt intressant. Dessutom kommer jag följa rådet jag fick att rumstera om lite i inledningen (jag kommer nog välja en något annorlunda lösning än den som lektören föreslog, men grundprincipen är densamma) och göra ett par av vändpunkterna tydligare. Det låter som helt självklara saker för mig nu, men jag hade svårt att sätta fingret på exakt vad som fattades förut.

Sammantaget känns det som att jag just klarat av bana ett — att få ihop en text med början, mittparti och slut — och nu är jag redo för bana två. Det kommer självklart bli mycket jobb och jag kommer säkert bli less och frustrerad så småningom (det hör ju liksom till), men just nu känns det enbart roligt. När jag läste lektörens kommentarer kunde jag se en potential i mitt manus som jag själv inte lagt märke till, eftersom jag varit så upptagen med skrivrutinen och ordräknandet och så vidare. Jag vet så klart inte om jag klarar av att uppfylla den potentialen, och hur långt det i så fall räcker, men den finns där och den ger mig något att sträva emot.

Nästa måndag börjar jag skriva igen. Innan dess ska jag skriva ut hela manuset och gå igenom det med mina kära överstrykningspennor för att markera alla ställen som ska utvecklas i nästa version. Och så tänker jag ägna några minuter åt att bara beundra pappershögen och tänka att allt det där, det kom faktiskt ut ur min hjärna.

tisdag 21 februari 2017

Die Orangen des Präsidenten av Abbas Khider

Första boken i Läsutmaningen utan inreseförbud (där jag läser böcker från Syrien, Irak, Iran, Jemen, Somalia, Sudan och Libyen) är avklarad – och en sådan bok sedan! Abbas Khider har seglat upp som en ny favoritförfattare för mig.

I Die Orangen des Präsidenten (som kom ut på svenska under namnet Presidentens apelsiner förra året, hurra för det) skildrar Khider den unge Mahdis uppväxt och tid i ett irakiskt fängelse, där han hamnar av en olycklig slump utan att ha begått något brott. Khider använder sig av en uppbruten tidslinje, med hopp mellan fängelsevistelsen och barndomen, vilket också ger en effektfull kontrast mellan det klaustrofobiska fängelset och de fritt flygande duvor som Mahdi födde upp innan han arresterades. Även om romanen inte är självbiografisk finns vissa likheter med Khiders eget liv — han är liksom Mahdi född i Irak under första hälften av 70-talet och satt fängslad i två år under Saddam Hussein.

En roman som skildrar fängelsetortyr är av naturen ingen behaglig läsning. Men Khider har samtidigt lyckats skriva en varm bok med en sympatisk huvudperson som jag bryr mig om från första sidan. Varje dag har jag längtat efter att åka till jobbet för att kunna läsa vidare om Mahdi, trots att jag flera gånger varit farligt nära att börja gråta på bussen. Khider har dessutom skrivit med en västerländsk läsare i åtanke (han skriver alltså på tyska, trots att han kom till Tyskland först som 27-åring — hur imponerande är inte det?) och har arbetat in den bakgrundsinformation som behövs för att förstå vad som händer. Sammantaget rör det sig alltså om en lättillgänglig roman även om temat är tungt.

Faktiskt tyckte jag att Die Orangen des Präsidenten var så bra och angelägen att jag googlade fram Abbas Khiders nästa författarframträdande och tog tåget dit i söndags. Det var fantastiskt. Khider läste ur sin senaste roman Ohrfeige om en irakisk asylsökande i Tyskland i början på 2000-talet och var så avväpnande charmig att publiken skrattade sig igenom hela framträdandet, samtidigt som han var otroligt intressant att lyssna på och inte alls spexade bort sina poänger.

Jag är så glad att jag satte igång med den här läsutmaningen och därmed fick möjlighet att upptäcka Abbas Khider, som jag definitivt kommer läsa mer av. Nu funderar jag på vilket nästa land ska bli. Kanske Sudan och Tayeb Salih?

lördag 18 februari 2017

En väktares bekännelser av Elin Säfström

Jag har funderat ett tag på om jag borde skriva någonting om En väktares bekännelser. Det känns ju lite underligt att diskutera en bok av någon jag faktiskt interagerat med upprepade gånger här i cyberspace (förresten används det här ordet över huvud taget längre? Känns väldigt nittiotal). Nåväl, efter att ha sovit på saken i cirka två månader kom jag fram till att det är klart jag borde. En väktares bekännelser är nämligen en riktigt trevlig bok som förtjänar all uppmärksamhet den kan få.

Huvudpersonen Tilda bor i Stockholm och är en så kallad “vanlig tonåring” (mer om detta nedan), med den enda skillnaden att hon och hennes mormor är ansvariga för att diverse sagoväsen håller sig på mattan. Och det är ingen liten uppgift för på Stockholms gator trängs tomtar, vättar, älvor och andra så kallade rådare, som ställer till med både det ena och det andra. När mormor åker iväg på uppdrag till Norrland blir det Tilda som får försöka hålla ordning i en allt mer kaotisk stad, där människor dessutom plötsligt börjar försvinna.

Jag har, som jag nämnt här på bloggen ett otal gånger, alltid haft lite svårt för uttalade tonårsböcker (medan jag däremot älskar böcker för en något yngre målgrupp). Kanske är det för att typiska “unga” teman som uppror och uppslukande förälskelse inte är mina favoriter, vem vet. Jag nämner det här eftersom ett av de vanligaste omdömena om karaktären Tilda är att hon är en sådan verklighetstrogen tonåring och jag var därför tveksam till om detta skulle vara något för mig. Men jag måste säga – jag gillar Tilda. Hon är sympatisk när hon försöker ordna upp situationen efter bästa förmåga och är samtidigt trovärdig i sin frustration när allt börjar gå åt pipan. Och hon har humor. Faktiskt en hel massa av den varan, utan att det för den sakens skull går överstyr och blir flamsigt.

Den största behållningen för mig blir dock språket. Jag skulle klassificera En väktares bekännelser som lättsam underhållning (jag sträckläste den på två dagar), men det är underhållning med finess, med ett språkbruk som lyckas vara både ungdomligt och ganska avancerat. Det var med varm hand som jag rekommenderade boken till en svensklärare i min närhet, just för språkets skull.

Och ingen press nu Elin, men det är nog fler än jag som väntar på tvåan.

fredag 17 februari 2017

Låtsas att tiden finns

Jag minns inte längre var och vem, men någonstans på det världsomspännande nätet ger någon rådet “Låtsas att du har tid, fastän du inte har det”.

Anledningen till att jag inte minns detaljerna är nog att jag fnös lite när jag läste det första gången. Jag är lätt överkänslig för stresshanteringsråd, särskilt när de innebär att man ska göra precis lika mycket som förut, men utan att känna sig lika stressad. (“Vi tänker inte göra något åt din arbetssituation, men vi erbjuder en kurs i mindfulness”). Rådet ovan känns som en uppmaning som kan förvandlas från en ganska sund inställning (deadlinepanik är tidskrävande, så lägg hellre tiden på att faktiskt arbeta) till en rätt fruktansvärd sådan (våga inte säga nej när någon ber dig göra mer än du klarar av) i händerna på fel person. Det är därför med ett stort antal reservationer som jag ändå konstaterar att det där tankesättet hjälpte mig något enormt när jag försökte bli klar med nya manusversionen i tid för inlämning.

Jag har nämligen en tendens att hatta runt bland olika kapitel när jag börjar känna av tidspressen. De är ju så dåliga allihop! Alla behöver fixas! Nu! Och då hjälper det faktiskt att låtsas som att jag har tid att fixa dem alla. För om det fanns obegränsat med tid… Hm, då skulle jag nog börja med den där scenen i kapitel 12 där jag redan vet vad problemet är och vad jag kan göra åt det. Inte för att just det stället är det objektivt sett viktigaste, utan för att det är något jag har lust att ta mig an just idag.

Bit för bit lyckades jag på det sättet göra allt det jag föresatt mig att göra och blev faktiskt färdig i tid. Nu menar jag så klart inte färdig som i att själva manuset är färdigt. Om jag trodde det skulle jag skicka till förlag och inte till lektör. Jag vet att det finns en mängd problem med texten — vissa av dem anar jag redan och därtill kommer en drös med nya som lektören kommer att göra mig medveten om (och om jag verkar lugn och oberörd när jag skriver det är det inte nödvändigtvis en korrekt bild av verkligheten). Men jag blev färdig i betydelsen att det här är den bästa och mest genomarbetade skönlitterära text jag någonsin åstadkommit och att de problem som finns där inte beror på bristande arbetsinsats utan på bristande erfarenhet och/eller förstånd.

Och nu när jag skrivit ett helt inlägg om den här strategin vore det ju väldigt trevligt om jag kunde komma ihåg den nästa jag gång jag börjar stressa upp mig.