lördag 22 april 2017

In the Country of Men av Hisham Matar

Nämen, här gick jag och trodde att Abbas Khiders Presidentens apelsiner skulle bli den stora behållningen från årets läsutmaning (läs mer om den här), men jag tror det får bli en delad förstaplats. Efter Irak och Sudan har nämligen turen kommit till Libyen och den helt fantastiska In the Country of Men (Ingen i världen) av Hisham Matar, som jag hittade av en fullständig slump på Storytel, när jag bläddrade igenom deras kategori “Böcker med fina omslag”.

Sade jag att den är fantastisk? Det är den sortens roman som lyckas med det kanske svåraste som finns - att skapa fiktiva karaktärer som känns lika verkliga som du och jag. Romanens berättare, Suleiman, är nio år (eller rättare sagt är han vuxen och ser tillbaka på sin barndom, men perspektivet känns 95% barn med några vuxna reflektioner här och där) och bor med sina föräldrar i Tripoli. Pappan är med i motståndsrörelsen mot Gaddafi och ofta frånvarande. Mamman har inte återhämtat sig efter sitt livs trauma, att bli bortgift mot sin vilja vid 14 års ålder, och dövar sina känslor med alkohol. I mitten finns Suleiman, som aldrig riktigt blir sedd och som försöker förstå en värld där telefoner avlyssnas och människor kan “vanish like a grain of salt in water”. En pojke som är både modig och feg, så där som vi alla är.

Även föräldrarna har styrkor och svagheter på ett ytterst mänskligt sätt. Pappan försakar sin familj, men han gör det för att han tror på en annan framtid för Libyen. Samtidigt är han ingen hjälte, kanske till och med en svikare när det kommer till kritan. Mamman är ibland ingen bra mamma, men det är ändå hon som står upp för Suleiman. Och är det förresten så konstigt att hon är bitter, när hon aldrig fått styra över sitt eget liv? När hennes man sätter kampen framför familjen utan att hon själv tillfrågas?

I Gaddafis Libyen finns inga lätta val, ingen rätt väg att följa. Vi är nog många som gärna vill föreställa oss att vi skulle tillhöra de modiga, de som gör motstånd, men Matar visar så väl hur goda föresatser mals ner. En granne försvinner, på gatan utanför huset står en övervakningsbil parkerad. Att stå upp för friheten är inte ett enskilt hjältedåd, utan att se sitt liv begränsas dag efter dag tills inget återstår.

Det är outsägligt sorgligt, men samtidigt är detta en så vacker roman. Jag måste erkänna att jag blir lite tårögd bara av att skriva om den här. Matar lyckas också knyta ihop sin berättelse på ett vis som känns både trovärdigt och faktiskt lite hoppfullt.

En rekommendation utan förbehåll med andra ord.

Prioriteringar

Om mindre än ett halvår kommer jag att ha sagt tschüss till min tyska vardag och vara hemma i Skandinavien igen. Det känns underligt att tänka på, som om det är något som händer imorgon, fast också om hundra år. Min hjärna klarar inte riktigt av att hantera den här typen av omställningar. Nog gapar det tomt i min bokhylla efter att alla mina böcker redan fraktats iväg, men samtidigt lever jag mitt liv som om det alltid kommer att fortsätta vara så som det är idag. När jag ser annonser för evenemang som sker i höst får jag aktivt påminna mig själv, att nä, det där kan jag glömma för då har jag faktiskt lämnat landet.

Samma sak märker jag av när det gäller hur jag prioriterar mitt arbete. Jag fortsätter att ånga på med mina gamla arbetsuppgifter som om de faktiskt spelade roll för min framtid. Men kanske skulle det vara bättre att fokusera mer på mitt manus? Rent objektivt är skrivandet något jag vill syssla med långsiktigt, medan jag är helt klar över att jag vill lämna min nuvarande karriär bakom mig och skola om mig till något annat (uppdatering följer när detaljerna är spikade). Så då borde jag kanske skriva mer just nu, istället för den där ynkliga halvtimmen jag pressar ur mig per dag?

Samtidigt vill jag bli färdig med så mycket som möjligt innan jag lämnar jobbet för gott. Projekt inom mitt område ofta sträcker sig över flera år och kräver väldigt specifika kunskaper, vilket gör det svårt att lämpa över ofärdiga projekt på kvarvarande kollegor. Jag kommer försöka sätta gränser för hur mycket jag bidrar, men rent realistiskt kommer jag att vara involverad på olika sätt åtminstone fram till jul. Kanske längre. Åh, jag blir så trött bara jag tänker på det. Så då kanske det är bättre att köra på för fullt fram till flytten?

Jag tycker det är så svårt. Och jo, jag vet att det bara är några månader och att det nog inte spelar så stor roll i slutändan och att det definitivt finns värre val man kan tvingas göra, men jag funderar mycket kring det här ändå. Det handlar nog mer om identitet än någonting annat. Jag är mitt i metamorfosen, mellan min gamla yrkesroll och min nya, vad det nu blir till slut. En fjäril får jag väl hoppas på.

söndag 2 april 2017

Season of Migration to the North av Tayeb Salih

Andra boken i årets läsutmaning är utläst (läs gärna mer här), och jisses, utmaning var ordet. Tayeb Salihs roman Season of Migration to the North (eller Utvandringens tid som den heter på svenska) har så många lager att jag nog skulle behöva läsa den flera gånger för att fånga upp dem alla. Här följer några kanske naiva reflektioner, i vetskap om att jag säkert missat mycket. (Med vissa spoilers ska sägas, men det här är ändå inte den sortens bok där handlingen står i centrum).

Bokens inledning är enkel men effektfull. Berättaren, en ung sudanesisk man som förblir namnlös, återvänder på 60-talet till sin hemby vid Nilens kant efter studier i Europa. Väl där visar det sig att en främling vid namn Mustafa Sa’eed har flyttat till byn. Vem denne mystiske man egentligen är blir tråden som löper genom romanen, genom att berättaren nystar upp Mustafa Sa’eeds förflutna som student i England där han förförde kvinna efter kvinna i romanser med dödlig utgång. En ny kolonisering utförd av den koloniserade, tolkar jag det som, men om jag ska vara ärlig var Mustafa Sa’eeds tid som casanova den del av romanen som jag kände minst inför. Jag kom aldrig särskilt nära varken Sa’eed eller de förförda kvinnorna, som jag hela tiden lyckades blanda ihop med varandra.

Ett öde som däremot fängslade mig mer var det som väntade Mustafa Sa’eeds sudanesiska hustru och sedermera änka, Hosna. När Mustafa Sa’eed omkommer i en stor översvämning vägrar Hosna att gifta om sig Wad Rayyes som också bor i byn. Det hjälper inte. Genom familjens makt blir hon ändå bortgift med honom och när Wad Rayyes brutalt tvingar sig på henne dödar hon först honom och därefter sig själv, precis så som hon varnade att hon skulle göra om hon tvingades gifta sig. Ändå ställer sig omvärlden, förutom berättaren själv, helt frågande till hennes handlingar. De ser henne som galen och oförutsägbar, istället för desperat.

Tyvärr berättas Hosnas historia, även om den har en central del i romanen, till största delen utifrån. Hosna själv får bara komma till tals på några rader. Kanske är det detta – att jag nog hellre hade läst en roman om Hosna än om Mustafa Sa’eed – som gör att Salihs roman känslomässigt lämnar mig relativt kall, även om jag tyckte det var intressant läsning med en symbolik som jag funderat en hel del kring. Slutscenen där berättaren riskerar att drunkna mittemellan flodens södra och norra strand tyckte jag till exempel var en fin illustration av återvändarens upplevelse av att inte tillhöra den nya brittiska världen, men inte heller den gamla, sudanesiska.

Nu kanske detta låter som en rätt torr bok, men låt mig då avsluta med att säga något om sexskildringarna. Det dryper nämligen av sex i den här romanen på ett sätt som jag inte alls hade förväntat mig. Och den som, näst efter Mustafa Sa’eed, berättar allra utförligast om sina erfarenheter är kanske något oväntat Bint Mahzoud, en kvinna på nästan sjuttio som glatt strösslar explicita detaljer omkring sig. En typ av karaktär som inte porträtteras särskilt ofta. Där lyckades Salih överraska mig ordentligt.

Två länder i utmaningen - Irak och Sudan - är därmed avklarade, och det ser ut att bli Libyen härnäst, Där verkar jag dessutom ha fått tag på en riktig pärla till bok.

Ditt och datt och dutt

Jag tillbringade gårdagen med att ladda ner en sådan där app där man kan ändra sin hårfärg och lurade sedan i familj och vänner att jag numera har magenta-färgat hår. En av få fördelar med att bo långt från nära och kära är att det blir lättare att aprilskämta medelst bildmanipulering. Och faktiskt blev det förvånansvärt snyggt. Det är nästan så att jag önskar att jag vore den sortens människa som skulle trivas med den färgen på riktigt.

Förresten var det så himla skönt att sitta och dutta med mobilen ett tag på ett högst icke-produktivt sätt. Jag håller på att avsluta ett stort projekt på jobbet, samtidigt som studenten jag handleder behöver en massa kommentarer och därutöver har jag börjat organisera inför flytten. För att inte klappa ihop fullständigt har jag fått dra ner på skrivtiden till en halvtimme om dagen, men bara fram till påsk har jag bestämt. Jag känner mig som en liksom platt människa när jag inte ägnar tillräckligt med tid åt att skriva och läsa och fundera kring böcker. Tror jag ska åtgärda det nu genom att skriva klart ett inlägg om bok två i läsutmaningen.

Hur är er april så långt?

söndag 19 mars 2017

Förtydligande

De senaste veckorna har jag funderat väldigt mycket kring vad mitt manus EGENTLIGEN handlar om. Det känns verkligen som Författarskap 101 och som något jag kanske borde ha haft koll på från början, men jag hade helt enkelt så många andra manusproblem som behövde lösas att det fick vänta. När lektören nämnde att jag borde fokusera mer på att psykologisera (eller vad jag nu ska kalla det) var det faktiskt något av en lättnad. Okej, jag har lyckats tillräckligt bra med att överföra bilderna i min hjärna till någon annans hjärna att vi nu kan börja prata om vad de där bilderna betyder.

Lektören hade ett förslag på ett tema jag skulle kunna utforska mer, men efter att ha vridit och vänt på det hela kom jag fram till att det inte var huvudtemat i min berättelse trots allt. På ett sätt önskar jag nästan att jag hade föredragit lektörens tema för hon vet ju vad hon pratar om (och det är också något jag tycker är intressant att utforska), men samtidigt känner jag väldigt starkt att just den här berättelsen framför allt handlar om något annat, som kom bort lite i förra versionen.

Det är främst i dialogen jag kan se brister. De relevanta samtalen finns där, men viktiga saker nämns i förbigående istället för att göras tydliga och uppenbara för läsaren. Nu tycker jag visserligen inte om böcker där läsaren hela tiden skrivs på näsan, men om något är så subtilt att inte ens en professionell lektör med år av erfarenhet lyckas snappa upp det, kan jag nog utgå från att det kommer att gå en typisk tioåring förbi. Här kan jag faktiskt känna att lektören nästan var lite för snäll mot mig, för där hon på ett mycket trevligt sätt förklarade vad som skulle kunna göras bättre, är mitt eget omdöme betydligt brutalare. Stryk, stryk, stryk. Gör om, gör rätt.

Så hur har jag försökt åtgärda detta rent konkret? Den största förändringen är att jag arbetat fram en ny inledning. Den är inte klar ännu, men de grova dragen finns där och jag tror den kommer sätta tonen på ett bättre sätt än den förra. Själva händelserna är egentligen de samma som förut, men jag har ändrat om vad gäller ordning och fokus. Nästa steg blir att arbeta igenom resten av manuset så att det stämmer överens med min inledning och samtidigt fixa ett par andra saker där jag förstår från lektörens kommentarer att min mening inte gick fram. Det gäller framför allt slutet där svaret på en av lektörens direkta frågor redan finns med, men på ett så otydligt sätt att hon missade det. (I övrigt verkar slutet ha fungerat bra och jag kommer att behålla det ungefär som det är). Därutöver återstår några scener från ett annat berättarperspektiv som måste arbetas igenom från grunden, men det får bli en senare fråga, eftersom de inte påverkas av inledningen på samma sätt.

Det hela känns ganska hanterbart just nu och jag tror att det kommer resultera i ett mer enhetligt manus. Och sedan…? Jag har fem månader kvar till min flytt och det vore så skönt att bli klar med den nya versionen innan dess för att kunna ta en paus under den värsta flyttpaniken och sedan kunna återkomma under hösten. I nuläget har jag en relativt klar bild av vilka förändringar jag vill göra (förutom de där sista scenerna jag nämnde - där är det lite mer vagt och jag kommer behöva prova mig fram). Kanske att jag kan sikta på att bli klar någon gång i juni? Jag behöver känna efter lite till innan jag sätter ett datum, men jag tror att det skulle vara bra för mig att ha ett konkret skrivmål under de månader som kommer för att hålla kvar vid skrivrutinen, även i de stunder då mycket annat kräver min uppmärksamhet. För det här manuset SKA bli färdigt, så är det bara.

onsdag 8 mars 2017

Fem kvinnliga

Så här på internationella kvinnodagen vill jag tipsa om några riktigt bra fackböcker skrivna av kvinnor. Nej, stryk det. De är inte riktigt bra utan helt galet fantastiska. Den sortens böcker som gör att omgivningen börjar snegla misstänksamt på en för att man inte kan sluta babbla om obskyra detaljer som plötsligt framstår som de intressantaste i hela världen.

För att läsa mer om de tre första kan du klicka på titeln så kommer du till respektive inlägg. De två sista har jag inte skrivit om här på bloggen, men de är så bra att de fick vara med ändå.

Bea Uusma - Expeditionen

En lyckad bok om en misslyckad ballongflygning till Nordpolen. Jag har försökt intressera mig för ämnet förut (har bott granne med ett polarmuseum utan resultat) men det var inte förrän jag läste Uusmas bok som jag förstod polarisens fascination.

Arika Okrent - In the Land of Invented Languages

Få saker är mer bara hittepå än påhittade språk. Vissa har skapats i underhållningssyfte, andra som ett idealistiskt försök att skapa fred på jorden. Mötet med dansken som har esperanto som modersmål är guld.

Dava Sobel - Longitude (Longitud)

En skygg urmakare löser ett av 1700-talets viktigaste tekniska problem - att avgöra ett fartygs öst-västliga position ute på havet. Det är svårt att inte heja på den anspråkslöse John Harrison som kämpar på med sina precisionsklockor i ur och skur.

Barbara Demick - Nothing to Envy (Inget att avundas)

Demicks gripande intervjuer med nordkoreaner som flytt till Sydkorea åskådliggör både de omänskliga förhållanden de lämnat bakom sig och svårigheterna att anpassa sig till det nya livet. Fruktansvärd läsning, men samtidigt svår att lägga ifrån sig. 

Rebecca Skloot - The Immortal Life of Henrietta Lacks (Den odödliga Henrietta Lacks)
Världen över utförs försök på HeLa-celler, en sorts mänskliga celler som är tillräckligt stabila för att med lätthet odlas på laboratorium. Men de ursprungliga cellerna togs från den fattiga, svarta cancerpatienten Henrietta Lacks på 50-talet - utan att hon eller hennes familj informerades. Tankeväckande, sorgligt och ett ämne som är aktuellt även idag.




fredag 3 mars 2017

Kindred av Octavia E. Butler

Jag älskar tidsresor, särskilt de som går bakåt snarare än framåt. En välgjord tidsreseskildring säger något om både vår egen tid och den som blir besökt, och lyckas i bästa fall både underhålla och undervisa. Just romanen som format är ju dessutom särdeles lämpad för denna sorts berättelser, eftersom den tar oss med till vilka miljöer som helst utan de miljonbudgetar som krävs inom filmvärlden.

Romanen Kindred av Octavia E. Butler är utan tvekan bland det bästa och mest angelägna jag läst i tidsresegenren. Den nutida (nåja 70-talet) svarta kvinnan Dana reser ofrivilligt tillbaka till artonhundratalets Maryland där hennes förfäder lever: Rufus Weylin, son till en slavägare, och Alice, en av slavarna på gården. Hemma i vår tid är Dana författare. I dåtidens Maryland reduceras hon till en ägodel och borde enligt tidens uppfattning inte ens ha fått lära sig skriva, eftersom skrivkunniga slavar skulle kunna rymma och förfalska passersedlar åt sig själva. Ändå har Dana något av en särställning på Weylin-gården, speciellt efter att hennes vita make Kevin dras med på en av resorna och tvingas ta på sig rollen som Danas ägare.

Stommen i berättelsen utgörs av relationen mellan Dana och Rufus. Första gången hon besöker Maryland är Rufus bara en oskyldig pojke. Under följande besök blir han dock äldre och allt mer stöpt i sin kultur. En komplex karaktär som både Dana och läsaren kan känna sympati för, samtidigt som han gör de mest avskyvärda ting. Själv skulle han nog tycka att han är en god och missförstådd person, medan han aldrig verkar ta in det lidande, kroppsligt eller själsligt, som han utsätter slavarna för. Till exempel tvingar han sig, ur en kärlek som nog är uppriktigt menad, till ett mångårigt förhållande med Alice. Hon hatar honom, men har inget annat val. Att Danas eget äktenskap med Kevin är av det lyckliga slaget blir en välkommen påminnelse om att det går att förändra även de mest ondskefulla samhällssystem.

Att Butler infogade en tidsresa istället för att skriva en renodlad historisk roman har flera fördelar. Först och främst skulle karaktären Dana varit omöjlig annars. Hon hör till både den svarta världen, genom sin hud, och till den vita, genom den utbildning som hon fått men som hade varit omöjlig för en svart person vid den här tiden. Det finns också en mening med att låta en modern person utsättas för de vidrigheter som hörde tiden till. Medan dagens läsare kanske skulle haft svårare att relatera till en karaktär som blivit piskad och utsatt för annat våld sedan barnsben, blir det svårare att värja sig första gången Dana utsätts för detsamma utan att ha byggt upp några inre försvarsmekanismer. Vissa av scenerna är vidriga och då är det ändå värt att komma ihåg att Dana blir milt behandlad - det vill säga hon piskas bara “lite grann”.

Sammantaget är Kindred ett utmärkt exempel på att genrelitteratur inte med automatik är underhållning med lägre ambitionsnivå än så kallad Riktig Litteratur. Faktiskt önskar jag att jag hade läst den här romanen som del av en bokcirkel, för det finns så många trådar att dra i. Om jag trots allt ska ha någon liten invändning är det att vissa partier är väl dialogbaserade för min smak och att det blir rätt pratigt när de t.ex. försöker fundera ut vilka regler som gäller för Danas tidsresor. Men dessa små anmärkningar försvinner när jag ser på helheten och jag vill definitivt läsa mer av Butler. Förutsatt att jag får tag på ytterligare titlar ska sägas. Jag har beställt och beställt och beställt och varje gång har jag fått veta efter en månad eller två att boken inte går att få tag på. Kindred var faktiskt den fjärde romanen av Butler som jag försökt köpa, men skam den som ger sig. Om jag bara fortsätter att beställa måste väl förlagen till slut förstå att det fortfarande finns en marknad för Butler?