torsdag 11 januari 2018

Tårtor och texter

Det hände mycket under 2017 för min del. Jag sade upp mig på mitt gamla jobb, flyttade till Danmark och började på en språkutbildning (tror inte jag har nämnt detta sista här förut, men det har jag alltså och det är en dröm som går i uppfyllelse - så himla roligt alltihop). Även i skrivandet rörde det på sig ordentligt. Två lektörsutlåtanden hann jag med och däremellan en intensiv omskrivningsperiod. Ett helt fantastiskt, produktivt och omtumlande år med andra ord.

Så 2018, hur ska vi kunna toppa det här? En jordenruntresa följt av sex månader instängd i en skrivskrubb?

Nja.

Svaret är nog att jag vill göra otroligt mycket mindre under året som kommer. Framför allt vill jag inte alltid vara på väg någon annanstans. För mig var 2017 kanske det bästa året i mitt liv så långt, men också en ganska rotlös tid. Nu vill jag befinna mig på en enda plats ett tag och riktigt lägga märke till allt det fina som jag har runt omkring mig. I vardagslivet betyder det att jag vill göra mer av de där småsakerna jag vet att jag mår bra av. Dricka riktigt gott te, ligga i soffan och läsa, umgås med de människor i mitt liv som jag tycker allra bäst om.

Men vad betyder det här för mitt skrivande? Hur kan jag stanna upp utan att sluta skriva? Att 2018 ska bli ett skrivår råder det nämligen inga tvivel om för min del.

Här ger sig rubrikens tårtor in i leken: Det bakas ju en hel massa på teve nuförtiden, och medan jag under hösten virat in mig i filtar, intagit en deginspirerad position på soffan och sett på den danska Bagedysten, så har jag tänkt på hur många av domarnas kommentarer som lika gärna skulle kunna gälla skrivande. För precis så som den glada amatörbagaren försöker skapa ett oförglömligt mästerverk genom att kombinera fem färgglada mousser med tre sorters tårtbottnar, spritsad grädde, marsipanrosor, chokladfigurer, baconsmulor och en liten krona av isomalt, så märker jag att jag ibland vill för mycket med mina manus. De är på väg åt för många håll samtidigt.

Och det där är ju inget dåligt egentligen. Det finns något livsbejakande i knasiga tårtor/texter/år som är på väg att kollapsa under sin egen tyngd. Men de verkliga mästarna behärskar också konsten att rensa upp bland sina idéer, och ett alldeles ypperligt exempel på detta är Mio, min Mio. Jag trodde att jag hade sagt allt jag ville säga om den i mitt tidigare inlägg, men ju mer jag tänker på Astrid Lindgrens dramaturgi och språkbehandling, desto mer slår det mig att allt är så RENT. Det känns genomtänkt, medvetet, balanserat, som en stram och enkel tårta med några få beståndsdelar som valts ut med omsorg för att de förstärker varandra. En sådan där tårta som är så ofattbart precist utförd att det är svårt att förstå hur den kan vara skapad av en människa. Den bara finns där på ett alldeles självklart sätt.

Det kanske vanligaste skrivrådet av dem alla är ju “show, don’t tell”, och jag har väl inga invändningar mot det. Men jag tror att ett ännu bättre råd är “less is more”. Gör som Astrid, välj ut det bästa i manuset och ge det plats.

Så istället för att tänka att 2018 helst ska bli året då jag slutredigerar mitt pausade manus och skickar in det till förlag, vill jag fokusera mindre på vart jag är på väg med mitt skrivande och istället undersöka manuset som jag har framför mig. Vad handlar det egentligen om? Vad vill jag med det? Frågor som jag nu tänker kontemplera medan jag går och sätter på vattnet till dagens tredje kopp te.

fredag 5 januari 2018

The Buried Giant av Kazuo Ishiguro

Inför min tredje Ishiguro-roman hade jag strategin klar för mig: pärm till pärm i ett enda svep. Grejen är nämligen att jag tokälskade The Remains of the Day, men hade lite svårt för Never Let Me Go (skrev om den här), som annars verkar vara mångas favorit. Efter att ha analyserat och kontrasterat mina två läsupplevelser kom jag fram till att det var läshastigheten som var boven i dramat. Medan jag läste ut The Remains of the Day på en vecka blev Never Let Me Go däremot en sådan där bok som snuttlästes då och då under flera månader och det funkar helt enkelt inte att läsa Ishiguro på det viset. Den gemensamma nämnaren för hans sinsemellan mycket olika romaner är ju hans lugna berättarstil, där även dramatiska händelser är så nedtonade att de lätt går en ofokuserad läsare förbi.

Under julledigheten satte jag därför i mig hela The Buried Giant på tre dagar, och det fungerade! Även om The Remains of the Day är ohotad etta för mig, var detta perfekt julläsning – en både mysig och mångbottnad roman. Berättelsen är förlagd till tiden strax efter kung Arturs död, då England befolkades av britanner och saxare, men också  jättar, troll (eller vad nu ogres ska kallas på svenska) och drakar. Dessutom har en mystisk minnesdimma lagt sig över landet. Berättelsens huvudpersoner, det äldre paret Axl och Beatrice, minns inte längre särskilt mycket av sitt äktenskap. Hur var det nu, visst hade de en son? Som försvann? Men varför? De ger sig ut på en resa för att hitta honom.

Det finns mycket jag tycker om i The Buried Giant. Hur fina Axl och Beatrice är mot varandra, och hur deras liv är ett samtal som sträcker sig över många år. Den kollektiva minnesförlusten som går att läsa på så många sätt (Vad händer med ett liv när ingen, inte ens en själv, minns det? Innebär glömskan att brott i det förgångna bara stryks?). Och slutligen gillar jag själva miljön, en fantasyvärld som inte bara är pynt utan helt avgörande för att romanen skulle kunna berättas. Jag såg en intervju med Ishiguro där han berättade att miljön var något han bestämde sent i sin process, vilket jag tyckte var intressant. Han tänker alltså först ut vilken bok han vill skriva och sedan får han arbeta sig fram till rätt inramning. Och då blev det fantasy den här gången. En otroligt sund inställning tycker jag, som kan tröttna på att allt som snuddar vid magi med automatik ses som icke-litterär underhållning. Varför skulle gränsdragningen mellan tidsfördriv och Litteratur med stort L gå längs med genregränserna liksom? Och varför behöver vi ens sätta genre-etiketter på böckerna vi läser? Men det är en diskussion vi kan ta en annan gång. Idag räcker det med att säga att The Buried Giant är en fin och annorlunda bok som förtjänar att läsas – och helst då i ett sträck.

fredag 29 december 2017

Och där, helt oförhappandes, kom julen

Jag hade tänkt hinna en hel massa före jul. Gå igenom mitt gamla manus, knyta ihop läsutmaningen, göra julgodis… Jag har oceaner av tid, tänkte jag, men sedan hade jag på något sätt så fullt upp att jag inte hann göra någonting av det där. Jag vaknade upp en dag och så var det redan jul. Så jag lät bli att försöka hinna med allt och drack lite julte istället. Löste några korsord. Umgicks med familjen. Läste en Ishiguro. Och lät manuset och bloggen och godisrecepten ligga, för just i år upptäckte jag att den julklapp jag önskade mest av allt var att bara få existera ett litet slag utan måsten.

Hoppas ni har haft en fin jul. Allt gott inför 2018!

lördag 9 december 2017

Mio, min Mio av Astrid Lindgren

Jag har länge tänkt att jag borde läsa mer Astrid Lindgren – hon är ju ändå vår främsta barnboksförfattare. Och ändå har jag inte riktigt vågat. Jag sitter ju själv här och filar på ett par barnboksmanus i hennes skugga, och inte vill jag att mina texter ska kännas som bleka kopior av böcker som redan finns och som är älskade av alla. Det där med att det finns dominerande författare som alla måste förhålla sig (och möjligen undvika att inspireras alltför mycket av) är kanske något som gäller allmänt, men jag undrar om det inte kan vara extra sant när det gäller just barnböcker. Vi blir ofta så otroligt präglade av det vi läst som små, och när böckerna dessutom blir film eller teve har de en tendens att fylla rutorna år efter år efter år. Det gäller ju inte bara Astrid Lindgren utan också t.ex. J.K. Rowling. Går det ens att idag skriva en bok om en pojke med magiska krafter utan att så gott som samtliga läsare medvetet eller omedvetet jämför huvudpersonen med Harry Potter?

Men nu har jag alltså trots allt läst klassikern Mio, min Mio. Och den är bra! Surprise! Jag grät en skvätt kan jag meddela.

Jag tror faktiskt aldrig att jag läste berättelsen om Mio när jag var liten, men huvuddragen har jag fått i mig ändå genom någon sorts kulturell osmos. Det handlar alltså om den föräldralöse och olycklige Bo Vilhelm Olsson som hux flux hamnar i sagoriket Landet i Fjärran, upptäcker att han är kungasonen Mio och får i uppdrag att bekämpa den fruktansvärda riddar Kato som har ett hjärta av sten. Det är en vemodig och tidvis obehaglig berättelse, som jag inte är helt säker hör hemma på hyllan “upp till nio år”. Framför allt är det den sortens bok som förtjänar att läsas om som vuxen, för även om jag nu gör tolkningen att Bo Vilhelm dör innan han kommer till Landet i Fjärran (vilket förklarar varför så många i den nya världen har fysiska likheter med personer han kände i den gamla), tror jag inte alls att jag hade funderat i de banorna som nioåring.

En sak jag tänkte mycket på medan jag läste är hur stilistiskt genomtänkt texten är. Jag skulle säga att detta är en i högsta grad litterär text, även om den så klart är lättläst och skriven i sagoton. Framför allt arbetar Lindgren väldigt mycket med upprepningar, både vad gäller ord och innehåll. Här är ett exempel från när Mio kommit in i riddar Katos borg som visar just ordupprepningar:

Han hade ett rum i sin borg, och luften var tjock av ondska där. För det var det rum där riddar Kato satt natt och dag och tänkte ut ont. Natt och dag, natt och dag satt han där och tänkte ut ont, och luften var så full av ont att man inte kunde andas i hans rum. Och det onda flöt ut i strömmar därifrån och dödade allt som var vackert och levande där utanför och frätte bort alla gröna blad och alla blommor och allt lent gräs och la sig som en ond slöja för solen, så att där aldrig var riktigt dag utan bara natt och något annat som var nästan natt. Det var inte underligt att fönstret i hans rum lyste som ett ont öga ut över Döda sjöns vatten. Det var riddar Katos ondska som lyste genom fönstret, när han satt i sitt rum och tänkte ut ont. Natt och dag, natt och dag satt han där och tänkte ut ont.

När det gäller upprepningar i innehåll tänker jag bland annat på hur riddar Katos ondska visas för läsaren genom att naturen reagerar varje gång Mio nämner hans namn. Någon gång är det blommor som dör, en annan gång trillar klippblock ner från berget. Det blir otroligt effektfullt, tycker jag, och visar mycket tydligare än ingående beskrivningar av grymheter (som kanske hade blivit för grafiska för en barnbok) hur fruktad riddar Kato är.

Sammantaget tycker jag att Mio, min Mio representerar allt det som jag tycker allra bäst om med barnlitteratur: Det finns en spännande historia som är lätt att hänga med i. Det är en vacker och fantasifull text som är en njutning rent språkligt (och så många vackra namn! Miramis liksom, vem drömmer inte om att ha en häst som heter så). Och under allt detta finns tankar om de stora frågorna i livet, om ont och gott, om att vara modig, om att vara ensam, som känns uppriktiga och inte det minsta pretentiösa. Tack för det, Astrid.

lördag 25 november 2017

Erzähler der Nacht av Rafik Schami

Det är svårt att komma tillbaka efter en bok som The Translator som jag skrev om i förra inlägget, men nu gör jag ett försök. Och då kan det väl få vara dags för en riktigt varm och mänsklig bok? Den tysk-syriske författaren Rafik Schamis ungdomsroman Erzähler der Nacht (finns i svensk översättning och heter då Nattens berättare) är en sådan. Schamis hyllning till berättarkonsten är dessutom en påminnelse om allt en ungdomsbok kan vara, för hur konstigt det än låter kan även unga läsare få ut mycket av att läsa om en samling äldre herrar i 50-talets Damaskus. Jag är själv ett bevis på det: som tolvåring slukade jag Schamis bok och gjorde till och med några tafatta försök att författa i samma stil, så tagen var jag.

I centrum står kusken Salim, som förgyller sina passagerares restimmar med att berätta de mest fantastiska historier — ända tills han förlorar rösten. Hans berättarfe orkar nämligen inte mer och vill gå i pension. I sann sagostil får Salim dock en sista chans: sju gåvor kan rädda honom. Att det är berättelser som ska utgöra gåvorna kan väl knappast ses som en spoiler.

Så vännerna börjar berätta, en efter en, kväll efter kväll. Vissa berättar sagor, andra mer eller mindre sanna historier ur livet. Romanen andas Tusen och en natt, men jag associerar också till vår egen Selma Lagerlöf. Med ett ändrat namn här och där hade många av berättelserna varit lika övertygande som värmländska sägner. En god berättelse vet inte av några nationsgränser.

Detta kära återseende med en favoritbok från min barndom innebär att även Syrien kan kryssas av på läsutmaningen i år. Jemen och Somalia återstår, men jag har böcker på gång från båda, så det ska nog gå att knyta ihop det hela innan året är slut.

onsdag 22 november 2017

The Translator av Daoud Hari

Årets mest fruktansvärda bok, utan någon som helst tvekan. Det finns så mycket vidrigt i sudanesen Daoud Haris redogörelse för sitt arbete som tolk i den krigshärjade Darfurregionen att det enda som räddar mig är att jag inte har några egna erfarenheter därifrån. Min hjärna klarar inte riktigt av att omsätta allt det som berättas i tydliga bilder och det är jag outsägligt tacksam för. Kvinnor som rutinmässigt våldtas när de går ut för att samla ved, fjortonåriga soldater med kalashnikovs, otaliga människor på flykt och därtill ett par scener som är så grymma att jag inte vill beskriva dem här.

Men det är också en bok som rymmer hjältemod och en otrolig medmänsklighet mitt bland all ondska. Haris omtyckte bror Ahmed som offrar sitt liv för att hans familj och grannar ska hinna fly när deras by attackeras. Haris eget beslut att med fara för sitt eget liv börja arbeta som tolk. De utländska journalisterna reser in i konfliktzoner för att omvärlden ska få veta vad som pågår. Hjälparbetarna från en mängd olika organisationer.

Något Hari gör bra är att knyta an till läsarens egna erfarenheter. Han beskriver en person och lägger till att du som läsare säkert själv har någon likadan i din egen bekantskapskrets. Han nämner en resa och säger att den motsvarar en bilfärd mellan Aten och Berlin. Under andra förutsättningar skulle det kunna kännas tillgjort, men just här gör det att han utnyttjar de små, små beröringspunkter som ändå finns mellan våra diametralt olika erfarenheter och för mig ett steg närmare Darfur.

Av uppenbara skäl är detta inte en njutbar bok, men den är heller inte en bok jag behövde tvinga mig igenom. Tvärtom sträckläste jag den tack vare Haris generösa personlighet och hans förmåga att gestalta Darfurregionens människor. Och till jul blir det en gåva till en lämplig hjälporganisation.

torsdag 16 november 2017

Är jag rädd för att bli klar?

Den frågan har jag ställt mig ofta på sistone och det kanske är att överanalysera situationen, men om vi inte gillade att överanalysera oss själva och vårt skrivande skulle vi väl inte ha några bloggar över huvud taget?

Så här ligger det alltså till: Jag har ett manus, som blivit läst av hela två lektörer. Det har vissa brister, men i kategorin “halvfärdigt manus” är det rätt okej. Jag är till och med stolt över vissa delar.

Men varför arbetar jag då inte med det? Varför tar jag mig inte samman och skriver klart, så att jag kan skicka in till förlag? Det borde inte vara så himla svårt. Jag har ju en lista på saker som behöver fixas och den är visserligen omfattande, men inte enorm. Varför har jag fegat ur och börjat arbeta på ett helt annat manus?

Ett svar är så klart att jag behövde få göra något annat ett slag. Att få nöjesskriva på mitt nya manus har varit ett välkommet avbrott och jag ångrar det inte alls. Tvärtom har det varit riktigt bra för mig. Men jag tror att pausen handlar om något annat också — det börjar bli allvar med gamla manuset. Snart är det inte ett okej halvfärdigt manus längre, utan ett kanske aningen mindre okej Färdigt Manus. Och det är ju något helt annat. Ett Färdigt Manus kan inte ursäktas med att jag fortfarande lär mig eller att det var ett roligt experiment. Den dagen jag skickar in till förlag kan jag inte längre låtsas att jag bara skriver för skojs skull.

Kanske är det lite därför det bär emot att påbörja en ny redigeringsvända? För att den på något sätt markerar början till slutet på den här oskyldiga perioden?

Och kanske är det också för att jag snart kommer att tvingas inse mina brister? Jag börjar närma mig toppen av min förmåga. Det här manuset blir nog inte mycket bättre än så här. Och om det inte är gott nog, vad gör jag då?

Jag kanske ska förtydliga här att jag inte menar “gott nog” = “blir antaget”. Det är inte refuseringar jag går runt och tänker på just nu, utan det handlar mer om hur jag själv förhåller mig till det jag skrivit. Att våga stå för det och säga att “hej redaktör/medmänniska, det här tycker jag är så bra att du borde publicera/läsa det”. Det är jag inte riktigt redo för ännu och borde väl heller inte vara, för manuset är som sagt bara halvfärdigt. Men någon gång under nästa år kommer det vara så dags och jag har liksom en oro i kroppen, inte helt olik den jag hade månaderna innan jag för många år sedan flyttade hemifrån.

Jag står inför en vändpunkt i mitt skrivliv alltså. Det är vad mitt inre motstånd handlar om, inser jag nu när jag svamlat mig igenom nästan ett helt inlägg. Och det känns ju nästan lite… fint? Att jag tagit mig igenom en hel nivå och nu är på väg till nästa. Och då är det kanske heller inte så konstigt om det känns en aning underligt och liksom allvarligt och svårt, för vad vore alternativet? Att vänta med att ta språnget tills jag är 100 % redo? Då skulle ju ingenting hända någonsin. Till att börja med skulle jag fortfarande bo hemma.