lördag 17 juni 2017

Beerholms Vorstellung av Daniel Kehlmann

Det är väl lika bra att klämma en Kehlmann till innan jag lämnar landet tänkte jag och drog till med hans allra första roman, Beerholms Vorstellung (“Beerholms föreställning”, har inte hittat den på svenska). När romanen gavs ut 1997 var Kehlmann 22 år.

Beerholms Vorstellung är inte Kehlmanns bästa roman (och tur är väl det, för tänk så tråkigt att som författare känna att det aldrig går att överträffa debuten), men efter en lång startsträcka där huvudpersonen Arthur Beerholm beskriver sin barndom hos sina adoptivföräldrar och på internatskola, infinner sig äntligen den rätta Kehlmann-känslan. Beerholm lutar först åt att bli präst, men har sedan barnsben varit intresserad av trolleri och byter bana för att bli en, som det visar sig, helt makalös illusionist. Hans insikt är att han måste öva tills han själv inte märker hur tricken går till – alla rörelser måste vara så väl förankrade i muskelminnet att han lurar även sig själv. Samtidigt är det där med att luras något han avskyr. Han vill inte vara någon billig underhållare, utan ser sig själv som en konstnär. Kanske till och med en äkta magiker, för snart övertygar han sig själv om att hans trollkonster är på riktigt…

Med i debuten finns många ingredienser som senare kommit att känneteckna hela Kehlmanns författarskap. Den vilsna, manliga huvudpersonen är en typiskt kehlmannsk gestalt (och som vanligt är min enda invändning att det alltid är så ont om kvinnor, även i biroller). Beerholm har inga verkliga vänner, verkar inte ha förmågan att knyta an till andra, lever hela sitt liv inuti sitt eget huvud. Ofta befinner han sig i ett feberliknande yrseltillstånd, av just den typ som Kehlmann skildrar så väl och där dröm och verklighet flyter ihop.

Både magi och teologi är ämnen som dykt upp senare (till exempel i romanen F) och här används de som motpoler för att ställa frågan om vad som är konst och om det är tillåtet att ägna sig åt den (en fråga som också är på tapeten i F samt Jag och Kaminski). Beerholms blinde mentor Pater Fassbinder förstår självklart inte vitsen med att ägna sig åt visuella illusioner istället för de stora frågorna inom teologin.

Beerholms stora framgångar gör snart att han blir igenkänd vart han går, och berömmelse är ett annat tema som känns igen (bland annat från novellsamlingen som heter just Berömmelse). Jag trodde nog att Kehlmanns fascination för just det ämnet hade utlösts av hans egna erfarenheter som hyllad författare, men det var alltså något han funderade över även som student.

Med andra ord satte Kehlmann redan i första romanen tonen för sitt skrivande. Jag kanske inte saknar Beerholm i den svenska bokutgivningen (läs hellre någon av Kehlmanns senare böcker), men för mig var det både läsvärt i sig och som inblick i en yngre Kehlmanns tankevärld.

onsdag 14 juni 2017

Berättelsen om Narnia av C.S. Lewis

Det har varit tunga teman i min läsning på sistone, i och med läsutmaningen jag ägnar mig åt i år. För att inte deppa ihop alldeles har jag därför gjort något riktigt trevligt - jag har lyssnat på alla sju böckerna i Narnia-serien. På danska dessutom, för språkträningens skull. Lite nervöst var det faktiskt, för om det är några böcker som jag i min barndom läst, läst om, och läst om igen, så är det böckerna om Narnia. Skulle de hålla för omläsning med vuxna ögon? (Eller om det borde heta omlyssning med vuxna öron när det rör sig om ljudböcker.)

Svaret är ja! Det är ju en helt fantastisk värld som C.S. Lewis skapat - bara det där med att hitta ett vinterlandskap inne en garderob. Det är så otroligt visuellt, och detsamma gäller nästan varje scen som Lewis snickrat ihop. När den otrevlige pojken Eustace förvandlas till en drake, men har på sig ett guldarmband som börjar äta sig in i köttet. När Polly och Digory kommer till platsen mellan världarna, en stilla skog med dammar, där varje damm är en ny värld. Det finns så många bilder jag burit med mig genom åren, fastän jag inte kopplade att det var från Narnia de kom.

Även när det gäller bokseriers uppbyggnad tror jag att mina ideal färgats av Narnia. Jag har nämligen lite svårt för alla dessa trilogier (eller längre), där delarna hänger så tätt ihop att ettan mest känns som en upptakt inför tvåan och så vidare. Gärna längre serier, men med ordentliga avslut i varje bok, eller ännu hellre fristående delar där karaktärer från en bok ibland dyker upp i en annan (som i Narnia då).

Sedan finns det så klart vissa aspekter där böckerna åldrats på ett inte alldeles smickrande sätt. Det gäller framför allt Narnias pseudo-arabiska grannland Calormen, vars invånare inte tror på lejonet Aslan, utan tillber den onda guden Tash. Att ha en motpol till Narnia kan väl gå an, men att ständigt påminna läsarna om hur ljushyllta och nobla människorna är i Narnia känns otroligt onödigt.

Däremot tycker jag att Lewis klarar sig rätt bra på könsrollsfronten, vilket förvånade mig eftersom han kritiserats av bland andra J.K. Rowling och Philip Pullman. Framför allt har kritiken gällt karaktären Susan som inte får komma tillbaka till Narnia, eftersom hon växt ifrån det hon ser som fåniga lekar och istället intresserar sig mer för kläder och pojkar. Att komma till Narnia som oskyldig flicka skulle alltså vara okej, men inte som sexuell kvinna, enligt kritikerna. Här måste jag nog säga att jag läser Lewis annorlunda av två anledningar: För det första uppfattar jag det som att Susan visst skulle få komma tillbaka, även som vuxen, om hon ändrade sig och trodde på Narnia igen (den ännu äldre Polly får ju komma tillbaka), och för det andra gissar jag att beslutet att eliminera Susan delvis berodde på att Lewis ville ha sju istället för åtta tillbakavändande karaktärer i sista boken, bara för att det är ett mer magiskt tal.

Förutom Susans situation, finns det ett par småsaker som skaver, till exempel att flickorna får pilbågar medan pojkarna får svärd när de ska ut i strid, men jag tycker det vägs upp av hur modiga, aktiva och centrala de kvinnliga karaktärerna är. Åtminstone barnen, ska sägas. Lewis hade gott kunnat kosta på sig några fler kvinnliga narnier.

En annan sak jag reflekterar över är det kristna temat som löper genom hela serien. Jag skäms lite att erkänna det, men jag fattade verkligen inte detta som barn. Kanske såg jag paralleller mellan Aslan på stenbordet och Jesus på korset, men jag läste Narnia som en värld som var separat från vår egen, med en Aslan som bara var Aslan. Däremot tror jag att jag märkte av den religiösa dimensionen på så sätt att allt kändes som att det var på allvar. Även om jag inte förstod symboliken, så kände jag nog att Lewis verkligen menade det han skrev. Och Aslan, denna Aslan! Han är så perfekt skildrad. Skräckinjagande, men god och rättvis. Sidorna riktigt vibrerar när han dyker upp. Om man sedan vill se honom som Jesus (så som Lewis menade), eller tolka honom mer som en manifestation av varje persons inre samvetsröst (som jag väljer att göra) kan väl få vara upp till var och en.

Lättad kan jag alltså konstatera att Narnia har kvar sin forna magi för mig. Om serien hade kommit ut för första gången idag hoppas jag att vissa skavanker hade rättats till, men nu kan de väl istället få tjäna som en påminnelse om att vi alla är färgade av vår tid och att en del av det vi skriver idag kommer anses vara hopplöst förlegat om sextio år.

Läste ni Narnia som barn? Och har kanske läst om i vuxen ålder? Eller finns det någon annan klassiker ni upplevt både som barn och vuxen?

onsdag 7 juni 2017

Två saker jag gjort för mitt skrivande idag

Den helt fantastiska skrivvintern följdes av en lite segare skrivvår. Jag har gått här och velat fram och tillbaka om hur jag borde åtgärda det, men inte kommit mig för att riktigt ta tag i saken. Men så kom Elin med en så bra kommentar på förra inlägget om att inte “vara petnoga med allting så att eländet blir som ett enda stort korthus” och min känsla var bara JA SÅ ÄR DET och plötsligt hade jag ruskats om tillräckligt för att i snabb följd fixa två viktiga saker.

Sak ett: Jag har köpt en ny anteckningsbok. Sedan juni förra året för jag skrivdagbok (skrev om det här) vilket hjälpt mig enormt mycket med motivationen. Nu börjar sidorna långsamt ta slut och jag märker hur det har hämmat mig. Jag har liksom haft en föreställning om att mitt manus skulle vara färdigskrivet innan anteckningsboken var det, och därför har jag snålat med sidutrymmet istället för att ge fullt utlopp åt mina tankar. Nå, nu har jag en ny, speciellt utvald, superfin anteckningsbok som jag längtar efter att få börja skriva i. Bara att börja sätta ord på skrivfrustrationerna med andra ord.

Sak två: Jag har bokat lektörsläsning! Igen! Jag tycker själv att det är onödigt extravagant att få det här lilla fjuttmanuset lektörsläst två gånger. Vem tror jag att jag är? Badar jag i pengar? Det är dock här som korthuskommentaren kommer in i bilden, för ju mer jag funderade, desto mer kände jag att det finns vissa grundläggande frågor kring min text som jag väldigt gärna vill diskutera med någon kunnig person innan jag finputsat så mycket att jag inte vågar/orkar ändra längre. Och nu när jag bokat är det en sådan lättnad. Det känns verkligen som rätt beslut, fastän jag inte riktigt tycker att jag är värd det.

Fast vad då värd egentligen. Varför känns det inte lika okej att lägga pengar på skrivandet som att resa eller äta ute eller gå på konsert? Så himla lång tid tar det ju faktiskt inte att komma upp i samma summa som en lektörsläsning kostar. Och inget enda restaurangbesök har någonsin gjort mig lika skrivmotiverad som jag är just nu.

måndag 22 maj 2017

Veckan inleddes med en refusering

Inte av mitt manus utan av en artikel vi hade skrivit på jobbet och skickat in till en vetenskaplig tidskrift. Om det är någon grupp av människor som blir refuserade ännu oftare än alla med författardrömmar, så måste det vara forskare. Det är så vanligt att jag inte ens är särskilt upprörd. Småsur, jo, men inte mer än att jag kunde göra några småändringar och skicka den någon annanstans. Luttrad var ordet.

Det är bara att hoppas att denna karaktärsdanande upplevelse hjälper mig när jag så småningom börjar skicka in till förlag.

torsdag 18 maj 2017

Shirin av Nasrin Siege

Läsutmaningen går vidare! För att styra upp det hela litegrann har jag lagt till en flik högst upp på sidan där jag samlar inläggen.

Efter Irak, Sudan och Libyen har det nu blivit dags för Iran, eller kanske snarare kulturkrocken mellan Iran och Tyskland. Boken jag valt är nämligen skriven av den iransk-tyska barnboksförfattaren Nasrin Siege och handlar om elvaåriga Shirin som flyttar från Teheran till Hamburg. Det är 60-tal och pappan har fått anställning som gästarbetare. På de tyska gatorna är få lika mörka som Shirin och hennes familj, och vart de än går blir de utstirrade.

I grunden är berättelsen om Shirin en ganska gripande redogörelse om längtan efter tillhörighet. Till en början har Shirin svårt att anpassa sig till sitt nya liv. Hon har inga vänner och är arg på sina föräldrar som tvingade henne att följa med. Snart blir dock situationen den omvända. På barns vis lär hon sig språket och kommer in i samhället medan hennes föräldrar blir en bromskloss åt andra hållet. Nu tycker de att Shirin börjar bli för tysk. Hon glömmer sitt hemspråk och vill kunna umgås med pojkar så som hennes tyska vänner gör.

Ett intressant och ständigt angeläget tema alltså, men trots det får jag erkänna att Shirin inte tilltalade mig nämnvärt. Jag vill betona att detta är subjektivt, men jag tyckte helt enkelt att den var otroligt tråkigt skriven. Konflikterna fanns där, men gestaltningen var som bortblåst och scener radades på varandra utan att någon av dem utvecklades riktigt ordentligt.

Samtidigt kan just det jag tycker var bokens stora svaghet möjligen vara något av en styrka för den grupp av läsare som verkligen skulle kunna ta Shirin till sig. Jag tänker på relativt nyanlända barn som kämpar både med språket och att finna sin plats i det nya samhället. Min egen erfarenhet av språkinlärning är att det i början är svårt att ta till sig mer gestaltade texter eftersom så mycket faller bort. En text kan gestalta hur fint som helst att Anna är helt rasande, men om ordförståelsen inte finns där, är ett enkelt “Anna blir arg” mer effektivt. Vad tror ni?

Inget för mig, men kanske för andra, med andra ord. Och så har jag lärt mig min läxa när det gäller att välja lektyr enbart efter huvudpersonens förnamn, även om det råkar vara ett av de finaste namn jag känner till.

söndag 14 maj 2017

Aktiveringsenergi

Alla vi författaraspiranter (och även de som kommit längre på vägen) har väl våra styrkor och svagheter i skrivandet. Ett av mina egna problemområden är, som ni vet, att jag skriver väldigt korthugget och behöver flera omskrivningsvändor innan jag lyckas få med alla detaljer. Det ska jag inte orda mer om nu, men jag ville nämna det som ett exempel på hur nyttigt det varit för mig att analysera mina skrivvanor här på bloggen och experimentera mig fram till ett nytt arbetssätt.

Dagens ämne är istället det jag skulle vilja kalla min höga aktiveringsenergi, för att låna ett begrepp från kemins värld. Aktiveringsenergi är den extra energi som måste till för att en kemisk reaktion ska kunna äga rum, även om reaktionen är energimässigt gynnsam. Det är lite som när man halvsover på soffan och egentligen borde gå och lägga sig – aktiveringsenergin är den där extra skjutsen som behövs för att man ska orka masa sig ut och borsta tänderna, fastän man vet att det kommer vara skönare att ligga nedbäddad i sängen till slut.

I mitt fall rör det sig om energin som krävs för att gå från 0 timmar skrivtid i veckan till någon mer lämplig dos. Fastän jag vet att jag mår bra av regelbundet skrivande, så tar det verkligen emot i början. Och häromdagen insåg jag varför. Det har med självförtroendet att göra (Fig. 1).


Figur 1. En vetenskapligt framarbetad översikt av min skrivsituation.

När jag bara går runt och dagdrömmer om mitt manus framstår det som fantastiskt, men så sätter jag mig ner och börjar arbeta med det och genast framstår det som torftigt och ogenomtänkt. Detta är definitivt inte unikt för mig och är sannolikt grunden till att så många går runt och tänker att man skulle skriva en roman någon gång, men att så få verkligen gör det. MEN – det fina i kråksången är att när jag väl är igång och har uppnått en viss skrivtid per vecka (jag tror någonstans runt 5-10 timmar), så släpper tvivlet eftersom jag ser hur manuset utvecklas. Det blir en framåtrörelse som rycker mig med, istället för att jag ägnar en massa tid åt att tvivla.

Jag vet inte hur banbrytande denna tanke framstår för er, men för mig var det faktiskt ett genombrott att kunna rita upp den så här, och särskilt eftersom denna lilla teckning förde in mig på tankarna om aktiveringsenergi. Det är nämligen så att aktiveringsenergin inte är ett fast värde utan kan sänkas om man använder en så kallad katalysator. I soffexemplet skulle jag till exempel ha mycket högre aktiveringsenergi om jag var ensam hemma, än om jag på grund av grupptryck kände att jag borde skärpa mig.

Någon lösning har jag inte på problemet ännu, men nu vet jag åtminstone vad jag letar efter: en skrivkatalysator. Ett trick som får mig att hålla modet uppe under kritiska perioder när jag annars riskerar att ta den enklaste vägen och sluta skriva helt. Experimenterandet kan börja!

Vad kämpar ni med?

lördag 22 april 2017

In the Country of Men av Hisham Matar

Nämen, här gick jag och trodde att Abbas Khiders Presidentens apelsiner skulle bli den stora behållningen från årets läsutmaning (läs mer om den här), men jag tror det får bli en delad förstaplats. Efter Irak och Sudan har nämligen turen kommit till Libyen och den helt fantastiska In the Country of Men (Ingen i världen) av Hisham Matar, som jag hittade av en fullständig slump på Storytel, när jag bläddrade igenom deras kategori “Böcker med fina omslag”.

Sade jag att den är fantastisk? Det är den sortens roman som lyckas med det kanske svåraste som finns - att skapa fiktiva karaktärer som känns lika verkliga som du och jag. Romanens berättare, Suleiman, är nio år (eller rättare sagt är han vuxen och ser tillbaka på sin barndom, men perspektivet känns 95% barn med några vuxna reflektioner här och där) och bor med sina föräldrar i Tripoli. Pappan är med i motståndsrörelsen mot Gaddafi och ofta frånvarande. Mamman har inte återhämtat sig efter sitt livs trauma, att bli bortgift mot sin vilja vid 14 års ålder, och dövar sina känslor med alkohol. I mitten finns Suleiman, som aldrig riktigt blir sedd och som försöker förstå en värld där telefoner avlyssnas och människor kan “vanish like a grain of salt in water”. En pojke som är både modig och feg, så där som vi alla är.

Även föräldrarna har styrkor och svagheter på ett ytterst mänskligt sätt. Pappan försakar sin familj, men han gör det för att han tror på en annan framtid för Libyen. Samtidigt är han ingen hjälte, kanske till och med en svikare när det kommer till kritan. Mamman är ibland ingen bra mamma, men det är ändå hon som står upp för Suleiman. Och är det förresten så konstigt att hon är bitter, när hon aldrig fått styra över sitt eget liv? När hennes man sätter kampen framför familjen utan att hon själv tillfrågas?

I Gaddafis Libyen finns inga lätta val, ingen rätt väg att följa. Vi är nog många som gärna vill föreställa oss att vi skulle tillhöra de modiga, de som gör motstånd, men Matar visar så väl hur goda föresatser mals ner. En granne försvinner, på gatan utanför huset står en övervakningsbil parkerad. Att stå upp för friheten är inte ett enskilt hjältedåd, utan att se sitt liv begränsas dag efter dag tills inget återstår.

Det är outsägligt sorgligt, men samtidigt är detta en så vacker roman. Jag måste erkänna att jag blir lite tårögd bara av att skriva om den här. Matar lyckas också knyta ihop sin berättelse på ett vis som känns både trovärdigt och faktiskt lite hoppfullt.

En rekommendation utan förbehåll med andra ord.