söndag 15 juli 2018

Jerusalem av Selma Lagerlöf

Jag älskar Selma Lagerlöf. ÄLSKAR. Hon har sådant driv, sådant språk, sådant allting. Så vad kan väl passa bättre än att inleda min nya läsutmaning med att ta mig an Jerusalem, utgiven i två delar strax efter förra sekelskiftet. Och vad kan jag säga annat än att den är ännu en lagerlöfsk fullträff.

Nu är ju Jerusalem en riktig klassiker som många skrivit betydligt mer initierat om än vad jag kan, och därför tänker jag hoppa över att sammanfatta handlingen annat än i all korthet: En grupp 1800-talsbönder från Dalarna bestämmer sig för att flytta till Jerusalem för att leva sina liv närmare Jesus (detta är del 1) och sedan gör de det (del 2). Med det avklarat vill jag istället reflektera kring vad det är med det här verket som gör att jag fångas så totalt.

Något jag tänkte mycket på under läsningen var nämligen hur Lagerlöf jobbar med sina karaktärer. De är alla sådana strävsamma och goda människor, och ändå är det så stora motsättningar dem emellan. Jag hejar på något sätt på dem allihop, och de olika konflikterna blir så mycket mer rörande just för att det inte finns en ond och en god sida. Allra tydligast är det i slutet av första delen när det blir tydligt vilka som väljer att fara till Jerusalem och vilka som stannar kvar. De som reser drivs så starkt av att de vill göra det rätta. Att detta “rätta” sedan leder till att åldrande föräldrar lämnas kvar eller att någon blir arvslös för att släktgården säljs, det får det liksom vara värt. Och jag som läsare förstår också att de tyckte att det var värt det. Jag håller kanske inte med, men jag förstår.

Sedan är det så klart skillnad på dramatik i form av starka känslor och vad som kan kallas dramatiskt schvung. Det senare handlar ju inte bara om att skriva trovärdiga, komplexa karaktärer, utan tvärtom kan behovet av att bygga ut karaktärerna dra ner tempot, särskilt i en roman som Jerusalem med så många olika perspektiv. Men Lagerlöf är bara en sådan fantastisk historieberättare. De av hennes verk som jag läst tidigare har haft tydligare drag av skröna och lägereld – jag tänker t.ex. på den oförglömliga jagad-av-vargar-scenen i Gösta Berlings saga – medan Jerusalem för det mesta är lugnare och allvarligare. Ändå märks det att hon gör det mesta av den dramatiska potentialen i varje scen. Det blir liksom aldrig tråkigt, så där som det handen på hjärtat faktiskt blir ibland när den mänskliga naturen ska utforskas på ett finstämt och insiktsfullt vis.

Resultatet blir ett verk som känns både gammalt och modernt, lite som ett uråldrigt, knotigt träd som fortfarande bär gröna kvistar. Språket är gammaldags men kraftfullt. Strukturen och gestaltningen har också något ålderdomligt över sig men fungerar utan problem. Och temat med frikyrklighet i svensk bondemiljö känns kanske inte heller dagsaktuellt, samtidigt som det väcker många tankar i mig kring grupptillhörighet och vad man är beredd att offra för religion och ideologi. Och kanske framför allt kring längtan efter ett enkelt svar i livet, att det ska finnas en utstakad väg att följa där man vet att allt man gör är rätt. En längtan som väl är lika stark hos många idag.

fredag 22 juni 2018

Spara allt!

Så lyder mitt nya motto efter att nyss ha snubblat över en gammal wordfil på datorn. Den är tio år gammal och innehåller två kapitel plus ett synopsis till en science fiction-roman som jag aldrig skrev klart. Det hela är ganska hafsigt skrivet (för något litet har jag ändå lärt mig på tio år) men ibland glimrar det till. Ett par replikskiften, någon reaktion här och där, en träffande beskrivning. Det var roligt att läsa faktiskt. Kanske tar det tio år innan man kan läsa sig själv “utifrån” och något sånär objektivt?

Nu brinner jag väl inte av längtan efter att få slutföra just det projektet (det finns en anledning till att det aldrig kom så mycket längre), men kanske kan brottstycken av det komma till användning i andra sammanhang. Min livssituation var rätt annorlunda då jämfört med nu, och jag märker hur det har färgat vilka typer av konflikter jag skriver om och vilka mål karaktärerna har. Texten inspirerades av mitt arbete och verkar ha haft en viss terapifunktion, om jag säger så. Och det är ju värdefullt att ha tillgång till det! En hel arsenal av känslor som jag är tacksam över att jag inte upplever lika ofta nuförtiden, men som är guld i fiktionens värld.

Så tack till mig-för-tio-år-sedan för att du sparade detta så att jag fick läsa. Och grattis till att de tio år som skiljer mig från dig blev så mycket bättre än du räknade med.

onsdag 6 juni 2018

Nordiskt nittonhundratal (lästips sökes!)

Jag har länge varit skeptiskt inställd till läsutmaningar, men när jag så äntligen provade passade det mig som hand i handske. Eller låt mig säga hand i specialsydd handske, för jag tror inte att det hade funkat alls lika bra om jag hade följt någon annans mönster istället för att ta fram mitt eget. När min gamla utmaning var klar upplevde jag det som ett tomrum, och därför har jag valt att sätta upp ett nytt läsmål, men med en förändring: Den här gången blir det ännu färre regler, och jag tänker inte ens ha något slutdatum att sträva mot. Det jag kom fram till förra gången var nämligen att själva utmaningen var att gräva fram bra böcker som jag annars inte hade läst. Lästempot i sig kändes betydligt mindre viktigt.

Och den här gången blir temat nordiskt nittonhundratal! En bok per årtionde – av vem som helst och om vad som helst. Svårare än så är det inte. Om jag inte täcker in alla nordiska länder gör det heller ingenting. Läslust är viktigare än disciplin.

Några böcker finns redan med på läslistan, men jag vill gärna ha fler tips. Min svenska/nordiska läsning har varit eftersatt i tio år på grund av utlandsvistelse, och jag har mycket att ta igen. Så hjälp mig gärna!

Favoritförfattare? Bortglömda klassiker? Vad är omistligt? Och vad är "mistligt" men bra ändå?

söndag 13 maj 2018

Bara lite grann

Det har verkligen inte varit mycket aktivitet här borta i mitt lilla hörn av världen på sistone. Jag har skrivit på manuset, men bara lite grann. Jag har läst, men bara lite grann. Jag har funderat på livet, men bara lite grann.

Det har liksom varit en sådan där period när det händer precis lagom mycket för att det inte ska bli vare sig superstressigt eller urtråkigt. Tänk er världens tråkigaste, präktigaste romankaraktär. Typ så. Jag har bara existerat och flutit med strömmen på ett ganska trevligt vis.

Men snart är sommaren här och eftersom jag bränner mig efter cirka två sekunder i solen är planen att lägga in några extra skrivpass i intervallet kl 11-14 på lediga dagar. Hälsosamt för både utsida och insida. Och därmed är det också dags att sparka igång bloggen igen. Jag har inte haft så mycket att säga under våren, men jag tror det kommer att ändras när jag får upp farten i skriveriet.

Fast just idag får det räcka med att blogga bara lite grann...

måndag 26 februari 2018

Larghissimo

Eller “jäkligt långsamt” på svenska. Vilket är en sammanfattning av hur min redigering framskrider. Seriöst, jag började för en månad sedan och har hunnit ett halvt kapitel. Ett halvt!

En del av förklaringen är, som alltid, tidsbrist. Men för lite tid är inte lika med ingen tid alls. Enligt anteckningarna i min skrivdagbok har jag sedan årskiftet lagt 20 timmar på manuset. Det är väldigt mycket mindre än jag hade velat, men definitivt tillräckligt för att komma någonstans.

Så varför går det då inte framåt? Varför är min redigeringstakt i nuvarande läge knappt 50 ord/timme??

Jag vet inte. Kanske är svaret inte heller så viktigt. Jo, det går ohyggligt långsamt, men jag känner inte att jag har fastnat. Varje gång jag sätter mig ner med manuset ser jag nya saker. Det är inte så att jag uppgivet stirrar på texten i en halvtimme och sedan ändrar en ynka mening, utan det är en mycket aktiv process där jag liksom känner på varenda mening för att se om den är “jag”. Flummigt, ja. Ineffektivt, ja. Men givande.

Och jag känner att om det är någon gång jag verkligen ska vara petig så är det just nu. Jag har ett ganska långt framskridet manus som är rätt okej, men saknar det lilla extra. Att ösa på med ord kommer inte att leda någon vart. Det är eftertanke som behövs här.

Dessutom är det väl egentligen orimligt att förvänta sig att det första manuset ska bli färdigt i “produktionstakt”. Jo, om jag var utgiven författare skulle jag nog behöva lägga på ett kol nu. Men det är jag ju inte. Det här är mitt utbildningsmanus, där jag lär mig saker om mig själv och min process. Och om jag tänker på mig själv som student så ligger jag fortfarande rätt bra till tidsmässigt. Nog för att det blivit bra många skrivpass genom åren, men fortfarande har jag ett antal timmar kvar tills det motsvarar en fyraårig högskoleutbildning på heltid.

Ja, ja, svammel, svammel. Det jag ville komma fram till var egentligen bara att jag borde tillåta mig själv att ta den tid som krävs. För är det inte så med just skrivandet att vi är väldigt snabba att kräva maxprestation av oss själva?

fredag 16 februari 2018

Sammanfattning av läsutmaningen 2017

Så var jag i mål efter en läsresa genom sju länder: Irak, Iran, Jemen, Libyen, Somalia, Sudan och Syrien. Här är hela listan (titlarna har länkar till inläggen):

Irak
Khider, Abbas. Die Orangen des Präsidenten (Presidentens apelsiner
Khider, Abbas. Ohrfeige (ej översatt)

Iran
Siege, Nasrin. Shirin (ej översatt)

Jemen
al-Ahdal, Wajdi. A Land Without Jasmine (ej översatt)

Libyen
Matar, Hisham. In the Country of Men (Ingen i världen)
Matar, Hisham. The Return (Att återvända)

Somalia
Farah, Nuruddin. Maps (Kartor)

Sudan
Hari, Daoud. The Translator (ej översatt)
Salih, Tayeb. Season of Migration to the North (Utvandringens tid)

Syrien
Schami, Rafik. Erzähler der Nacht (Nattens berättare) 

Och vilken resa det har varit! Visst blev det bitvis mycket deprimerande läsning, men den känsla som framför allt dröjer sig kvar är en enorm entusiasm för de böcker jag fått ta del av. Det har varit så otroligt lärorikt. Inte alls läsning av typen “vill egentligen inte men borde nog”, utan “JA, och gärna ännu mer”.

Så vad har varit bäst och sämst under året?

Helt klart bäst är att jag upptäckte Abbas Khider. Han lyckas med konsten att skriva lättillgängligt och opretentiöst om svåra ämnen. Efter att ha läst Presidentens apelsiner lyckades jag dessutom komma iväg på ett av hans författarframträdande i ett litet kulturhus långt ute på den tyska landsbygden. Det var magiskt. Det var också där som jag fick upp ögonen för hans senaste roman Ohrfeige om en irakisk man som söker asyl i Tyskland. Tyvärr har den ännu inte översatts till svenska, men jag hoppas och tror att den kommer snart (den finns redan på engelska och heter då A Slap in the Face). För om det är någon bok på listan som jag skulle rekommendera till nästan vem som helst, oavsett läskondis och stilpreferenser, så är det den. Rolig, sorglig och otroligt relevant.

Sämst är däremot att jag bara fått med en enda bok av en kvinna (Nasrin Siege) på min lista. Anledningarna är många och dåliga. Men det ska bli ändring på det! Jag har redan införskaffat ett par böcker av kvinnliga författare från just de här länderna, så att jag är redo när lusten faller på igen (får nog bara ta en liten paus först och läsa annat som jag försummat under utmaningens gång). Det kommer att bli intressant att få några fler kvinnliga perspektiv, för det är faktiskt inte ofta de har fått komma till tals i de böcker jag läst. Visserligen finns intressanta och komplexa kvinnoporträtt i t.ex. Hisham Matars Ingen i världen och i Nuruddin Farahs Kartor, men både författaren och berättarrösten är i båda fallen män.

Det som överraskade mig mest i läsutmaningen var att så få av böckerna var skrivna på författarens modersmål. Abbas Khider, Nasrin Siege och Rafik Schami skriver på tyska. Hisham Matar, Nuruddin Farah och Daoud Hari på engelska. De flesta böckerna var alltså redan riktade till västerländska läsare, och det kan ju ha fördelar och nackdelar. Mer tillrättalagt och därmed mindre autentiskt kanske? Men också en enorm hjälp för oss mer ovana läsare som behöver få ett och annat förklarat för oss. Det märktes ju inte minst när jag läste översättningen av Wajdi al-Ahdals roman och fattade noll tills en vänlig själ förklarade poängen med hela boken.

Dessutom speglar språksituationen förstås det faktum att många människor av olika anledningar har tvingats lämna sina hemländer och nu tillägnat sig nya språk. Detta att vara utvandrare/invandrare är ett otroligt intressant ämne tycker jag, och för mig var det också ur denna vinkel som jag lättast kunde närma mig många av böckerna. Jag menar nu inte alls att mina egna tama erfarenheter på något sätt kan mäta sig med vad som beskrivs i böckerna ovan, utan bara att jag genom att ha vuxit upp med Mobergs Utvandrarna och sedan levt i flera år som “invandrare light” i olika europeiska länder tycker att detta är den aspekt som jag har lättast att leva mig in i. Om jag till exempel tänker tillbaka på Att återvända av Matar, så är det en bok som genomsyras av en sorg så stor att jag fick svårt att greppa den. Jag har helt enkelt levt ett alltför privilegierat liv för att riktigt kunna förstå hur det är att år ut och år in söka efter en far som förmodligen sitter inspärrad i ett libyskt skräckfängelse. Men scenerna när Matar efter år av exil kommer tillbaka till Libyen och känner hur han inte riktigt längre hör dit, där brände det till för mig.

Och är det inte just det som är själva storheten med böcker? Att det får lov att ta lite tid att berätta en historia. Tid som låter läsaren hitta fram till de där små beröringspunkterna som alltid finns där, hur olika ens liv än tett sig. För mig har det i varje fall gjort stor skillnad.

Nu blickar jag framåt och tänker att det nog får bli en läsutmaning även under 2018. Troligen med mycket annorlunda innehåll, men gärna liknande format. Jag upplevde det nämligen inte alls som begränsande att välja böcker efter ett tema. Tvärtom! Detta kan ha varit det bästa och mest varierade läsåret i mitt liv. Tack för det och tack även till er som kommenterade längs vägen. :)

onsdag 7 februari 2018

Maps av Nuruddin Farah

Det avslutande landet i förra årets läsutmaning blev Somalia, som fick representeras av första delen i Nuruddin Farahs trilogi Blood in the Sun. Maps (eller Kartor som den heter i svensk översättning) handlar om den föräldralöse pojken Askar som växer upp i Ogaden, en omstridd provins som tillhör Etiopien men där de flesta i befolkningen är somalier. Konflikten om Ogaden är ett av bokens teman, och Askar utvecklar, när han blivit lite äldre, en fascination för kartor och hur de uppritade gränserna speglar eller döljer sanningen om världen.

Men gränsdragningarna rör inte bara geografiska områden. Ett annat centralt tema är relationen mellan Askar och Misra, kvinnan som hittade honom som nästan nyfödd och som tog sig an honom. Han är somalier, hon är etiopier. De lever så tätt knutna till varandra att det inte finns några gränser alls mellan dem. Tills det oundvikliga förstås händer och Askar växer upp. När de möts igen senare i livet är det nästan som främlingar.

Maps är en rik bok, och jag känner medan jag läser att jag säkert missar många ledtrådar, men det gör inte så mycket. Jag tänker att det är en bok som kan läsas på väldigt många sätt och där de olika komponenterna får sin tyngd utifrån läsarens egna erfarenheter.

Det är också en långsam bok, komplex och ibland kanske lite väl tungrodd. Jag kände att jag hade behövt föra anteckningar under läsningens gång för att kunna analysera texten fullt ut. Vad betyder drömsekvenserna? Och vad är vitsen med att växlande använda perspektiven första, andra OCH tredje person, när Askar är huvudperson i samtliga kapitel? Andra person kunde jag förstå - det ger en slags profetisk tyngd åt texten, som att Askar är utvald till något särskilt. Men första och tredje? Här fattade jag faktiskt inte alls, och jag ville heller inte förlora styrfarten genom att lägga tid på att fundera över det.

Detta blev en värdig avslutning på läsutmaningen, även om jag nog inte kommer rusa ut och köpa andra delen i trilogin rakt av. Däremot har jag med intresse läst andras recensioner av boken, eftersom det är just den sortens bok som vinner på att studeras ur olika vinklar. Så smått börjar jag till exempel förstå hur det där med perspektiven hänger ihop med bokens slut. Sammanfattningsvis uppskattade jag Maps (och jag kan förstå varför Farah är en författare som har nämnts i samband med Nobelpriset), men det var vad jag skulle vilja kalla en läsupplevelse med fördröjd effekt, som liksom fick mogna fram för att komma till sin rätt.