söndag 20 augusti 2017

Mädchenmeute av Kirsten Fuchs

Om Kirsten Fuchs skrev på engelska skulle du redan hört talas om henne. Hon fick Tyska Ungdomslitteraturpriset förra året för sin roman Mädchenmeute och jag hade turen att få se henne i en pristagarpanel på bokmässan i Frankfurt. Hon var bara så bra. Cool på ett storasystervis. På frågan om hon trodde att även manliga läsare skulle kunna uppskatta hennes ungdomsroman om sju tonårstjejer, svarade hon ett rakt och tydligt “ja” utan krusiduller. För liksom, hur är detta ens en fråga? Kan vi inte lägga ner det där eviga tjatet om att män/pojkar bara kan läsa om andra män/pojkar?

Men tillbaka till Mädchenmeute (en titel som väl närmast får översättas som “Flickflock” på svenska). En grupp tonårstjejer ska på överlevnadsläger, men ingenting blir som de tänkt sig. Lägerledaren verkar helt från vettet, ficklamporna de får utdelade har inte ens batterier och på väggarna i en av lägerbarackerna har någon skrivit med blod. Så de drar. De överger lägret, stjäl en bil och flera hundar, och ger sig av till bergskedjan Erzgebirge på gränsen till Tjeckien. Där finns nämligen en hemlig tunnel som en av tjejerna visats av sin morfar när hon var liten. De flyttar in, men parallellt med livet i skogen finns frågorna kvar. Vad hände egentligen på överlevnadslägret? Varför är tunneln hemlig? Och vem är det som lämnar mat till dem utanför lägret?

Tre saker gör Mädchenmeute fantastisk. För det första är huvudpersonen Charlottes berättarröst väldigt övertygande. Charlotte är typen som helst håller sig i bakgrunden, men hon ser allt och formulerar sig skarpt och precist. Det är ett sådant driv i hennes röst. Fuchs har själv en bakgrund inom Berlins spoken word-scen och det märks. Hon balanserar mellan det poetiska och humoristiskt drastiska utan att det känns det minsta krystat.

Det andra jag gillar med Mädchenmeute är hela hantverket bakom hur Fuchs byggt upp berättelsen. En roman på 464 sidor får lätt en svacka här och där, men jag tyckte Mädchenmeute var stark rätt igenom. Det kommer hela tiden nya twistar, men också mer eftertänksamhet. Att bara ge sig av så där, vad har det för konsekvenser? Vad händer när deras föräldrar börjar sakna dem? Med sju sinsemellan mycket olika personligheter finns också en ständigt växlande gruppdynamik.

Slutligen är den kanske allra största behållningen beskrivningen av Erzgebirge. Träden, ljuden, spåren av den gamla malmbrytningen. Det är en miljö som är så många saker på en gång. Den är lugn och harmonisk, men också spöklik och rentav farlig, särskilt eftersom gruvdriften lämnat övervuxna gruvschakt bakom sig. En nästan utomjordisk värld utanför vår egen. Fuchs skildrar den så säkert att jag känner att jag själv varit där.

Fem stjärnor med andra ord och ett stort tack till Fuchs som räddade min i övrigt helt oäventyrliga kontorssommar. Någon svensk översättning har jag inte hört talas om ännu, men jag hoppas, hoppas, hoppas att något svenskt förlag ger ut den här så småningom.

torsdag 17 augusti 2017

Sex redigeringsmånader senare

Nu är manuset alltså skickat till lektör. Igen. Förra gången var ett halvår sedan och jag fick många kommentarer som hjälpte mig styra upp redigeringsprocessen. Om manuset är “bra” nu vet jag inte, men bättre är det definitivt.

Det jag fokuserat på i den här vändan har varit:

  • Inledningen. Efter läsningen av förra versionen fick jag rådet att göra om inledningen ganska rejält och konstigt nog visade det sig vara en lätt ändring att genomföra. Jag “såg” nya inledningen på en gång och behövde bara skriva ner den. Sedan var det förstås mycket pill för att få resten av manuset att hänga ihop med det nya, men på det hela taget var det enkel redigering.
  • Fördjupa antagonisten. Andra stora punkten från lektören och något jag fick jobba mer med. Halva problemet var att jag inte hade varit tillräckligt tydlig med det jag redan kände till, så det blev till att gå igenom samtliga relevanta scener och se till att informationen inte bara antyds, utan görs uppenbar. Andra halvan var att jag inte hade alla detaljer helt klara för mig när det gällde just den karaktären. Jag lade till en scen för att utforska detta mer och efter ett otal omskrivningar lyckades jag hitta fram till något jag tror på. På just den här punkten ser jag dock extra mycket fram emot nya lektörens kommentarer. Antagonister är kluriga överlag och de känns extra svåra i barnböcker eftersom deras egenskaper är avgörande för “graden av hemskhet”.
  • Fler trådar. Med det menar jag att t.ex. ett föremål som dyker upp i kapitel 3 också visas i förbigående i kapitel 10. Små och kanske oviktiga saker som ändå gör att texten hänger ihop. Eftersom jag själv är otroligt förtjust i sådana återkommande detaljer gav detta extra skjuts när jag gick igenom texten jag vet inte hur många varv. 
  •  Färre repetitioner. Detta kanske verkar som motsatsen till förra punkten, men jag menar det annorlunda. När jag själv läser tycker jag om när småsaker upprepas i olika sammanhang, men inte när hela textsjok gör det. Detta var problemet med rastplatssituationen jag gnällde över i ett tidigare inlägg. Allt som sades och gjordes i det kapitlet hade redan sagts och gjorts någon annanstans. Inte i exakt samma form kanske, men när jag analyserade kapitlet kom jag fram till att största delen inte tillförde något nytt alls. Lösningen för mig blev att klippa ut de olika delarna och infoga dem på andra ställen i texten (med vissa modifikationer förstås). T.ex. om två karaktärer pratade med varandra i rastplatskapitlet letade jag reda på en annan scen där de också pratade och utökade deras konversation där istället.

Det var det hela. Nu när jag skrivit ner det fattar jag inte hur det här kunde ta sex månader, men så är det med text. Allt tar tid.

Vad nya lektören tycker återstår att se. En del av mig vill att allt ska vara fantastiskt och en annan del vill få texten sliten i stycken, för att jag ska kunna pussla ihop den och göra den ännu bättre. Oavsett vilket är jag väldigt stolt över manuset så som det är nu. Jämfört med förra versionen är den här fylligare, mer logisk och även mer konsekvent i ton och tempo. Och om jag jämför med det första utkastet som bara var en grov idéskiss, då är det svårt att tro att det är samma person som skrivit. Karaktärerna har fått liv och miljöerna färg. Tycker jag nu i varje fall — vi får väl se om den åsikten håller för en lektörsbesiktning.

tisdag 15 augusti 2017

En produktiv sommar

…måste jag säga att det blivit. För två veckor sedan skrev jag färdigt en vetenskaplig artikel och skickade till en tidskrift, igår skickade jag in den omarbetade versionen av en annan artikel och idag satte jag punkt för nya manusversionen och skickade till lektör. Puh, hur gick det här till egentligen?

Jag hade tänkt skriva ett längre inlägg om hur manuset förändrats sedan förra versionen, men jag tror inte det går ikväll. Orden är slut. Återkommer.

lördag 22 juli 2017

The Handmaid’s Tale av Margaret Atwood

Det här bokvalet bygger på ett missförstånd. När jag såg att det skulle bli en filmatisering av The Handmaid’s Tale tänkte jag nämligen att jag ville skaffa mig en egen uppfattning innan den gick på bio. Någonstans halvvägs igenom Joanna David’s uppläsning förstod jag till slut att det inte alls var en biofilm, utan en serie via en betaltjänst jag inte har tillgång till. Men då hade jag ju redan satt igång.

Nåja, nu har jag å andra sidan haft förmånen att läsa (eller snarare lyssna på) en bok samtidigt som alla andra i Bok-Sverige. Har sett recensioner av Atwoods roman poppa upp både här och där på sistone. Av denna anledning behövs kanske ingen närmare beskrivning: Offred lever i vad som en gång var USA, men som efter en militärkupp förvandlats till en kristen diktatur. Befolkningen är numera strikt indelad i grupper med olika funktioner. Offred har tilldelats rollen som handmaid (tjänarinna i den svenska översättningen) med huvuduppgift att föda barn åt sin commander (anförare), och bär även hans namn, of Fred. I samhällets ögon är hon alltså en livmoder, inget mer. Efter en eventuell födsel ska barnet, om det är friskt, lämnas över till anförarens hustru.

Det som förvånade mig mest med Atwoods roman var inte handlingen, för den kände jag till i grova drag, utan snarare vilka tankar den väckte hos mig. Jag hade förväntat mig en bok om surrogatmödraskap, hur det känns att bära ett barn som i lagens mening inte är ens eget. Kanske en bok som skulle vara mer färgad av biologiska instinkter, de riktigt grundläggande delarna av människans natur. Istället upplevde jag att Atwoods anslag var mycket bredare och mer politiskt. Det handlar om kvinnors rättigheter och hur snabbt de rycks bort när samhället hårdnar. Som när alla kvinnor över en natt förlorar makten över sina liv när de förbjuds att ha ett eget bankkonto.

Det kanske allra obehagligaste är Offreds isolering, hur hon inte vet vem hon kan lita på, hur hon alltid måste vara på sin vakt. Jag vet att jag tjatar och tjatar om min läsutmaning, men faktum är att den nästlar sig in överallt i min icke-relaterade läsning och lägger till ett extra perspektiv. Utan att nyligen ha läst om Libyen och Irak skulle jag nog haft mer avstånd till den värld Atwood målar upp. Nu känns den oroväckande bekant. Atwood skildrar också Offreds tankar på ett mycket övertygande sätt, även om det blir aningen utdraget på sina ställen. Hon börjar glömma gamla uttryck och företeelser, famlar efter orden, rättar sig själv, så som den gör som bara har sina egna minnesfragment att gå efter. För vem kan hon fråga utan att röja sig som en person som inte är trogen regimen?

Så kommer vi till slutet. Jag visste redan hur romanen slutade och tyckte inte att det förstörde min upplevelse, men den som inte vill veta kan med fördel hoppa resten. Alla införstådda med det? Okej, romanen slutar med en redogörelse från en akademisk konferens där de diskuterar det historiska dokument (alltså själva romanen) som Offred lämnat efter sig. Och jag tycker det är genialt. Kontrasten mellan hur det är att leva sig igenom en viss tidsålder och att studera den efteråt. Och också alla dessa förändringar som världen går igenom. Hur det som verkar evigt idag kan vara borta imorgon. Det hade kunnat bli en enda stor infodumpning för att förklara vad som egentligen hände, men jag tyckte tvärtom att det lyfte hela romanen.

Får väl se om jag tittar på TV-serien också så småningom. Någon som sett?

tisdag 11 juli 2017

Mitt i mitten

Så här mitt i sommaren har jag gått vilse mitt i ett mittenkapitel. Ni känner kanske till typen? Den där sortens kapitel där berättelsen lägger sig och sover en stund?

Just nu känns det här kapitlet mest som en gestaltad punktlista med viktig information. Drivet är borta. Tänk en biljakt där alla inblandande helt sonika bestämmer sig för att svänga in på en rastplats, sträcka på benen, gå på toaletten, köpa en sunkig varmkorv. Typ så är det.

Men jag har redigerat värre smörja än så här. Imorgon blir det nya tag!

lördag 8 juli 2017

Otto er et næsehorn av Ole Lund Kirkegaard

Dags för något snällt och upplyftande. När Topper hittar en magisk blyertspenna bestämmer han sig för att rita en noshörning. En noshörning som får liv och kliver ut i rummet. Otto är gul, som tapeten han ritades på, och dessutom otroligt hungrig. Medan gardinerna ryker ger sig Toppers kompis Viggo ut för att köpa rågbröd att mata den med. Vilket inte är det lättaste, visar det sig, för hos den lokala bagaren är misstänksamheten stor. Varför skulle någon vilja köpa tio rågbröd på en gång?

Ole Lund Kirkegaard (mest känd för Gummi-Tarzan) är en av de charmigaste barnboksförfattarna jag känner till. Infallen staplas på varandra och berättelsen kan ta vilken vändning som helst. Dessutom är alla så härligt obrydda av de katastrofer de utsätts för. När Otto dråsar genom golvet först ner en våning och sedan en våning till blir grannen fru Flora bara glad och ställer till med kaffebjudning för hela huset.

Jag lyssnade på Storytel och det är jag glad för. Berättelsen om Otto är som gjord för högläsning, med en massa underliga ljud (särskilt från Otto) och överdrivna karaktärer. Storytel kategoriserar den som lagom för 6-9 år, men själv tycker jag nog att 6-99 hade passat bättre, för även vi något äldre kan behöva en gul noshörning lite då och då.

torsdag 6 juli 2017

The Return av Hisham Matar

To be Libyan is to live with questions. 

Så skriver Hisham Matar i sin självbiografi The Return (Att återvända), som jag blev intresserad av efter att ha läst Matars första roman, In the Country of Men, som en del av årets läsutmaning. För Matar är den största frågan vad som hände med hans far, den libyska frihetskämpen som fängslades i Egypten 1990. Lever han? Är han död? Var han kanske en av de 1200 fångarna som dog i massakern på det ökända fängelset Abu Salim i Tripoli 1996?

Något svar får Matar aldrig, trots sitt oupphörliga sökande. Han har kontakt med människorättsorganisationer, driver kampanjer, försöker övertala Gaddafis son att hjälpa honom. Efter ett liv i exil återvänder han till Libyen under den korta hoppfulla perioden mellan att Gaddafi störtades 2011 och ett nytt kaos utbröt. Men allt är förgäves. 

Flera gånger fick jag ta en paus från lyssningen. Matar är inte de stora känsloyttringarnas man och förhåller sig till största delen analytiskt distanserad (vilket understryks ytterligare av hans lågmälda, nästan överdrivet korrekta uppläsning), men det förstärker bara intrycket av att han aldrig kommer kunna läka de sår som faderns försvinnande lämnade efter sig. Genom hela boken finns ett stråk av molande smärta, som är svårt att värja sig emot.

Den utdragna lyssningen gjorde också att ett märkligt samtal uppstod mellan två vitt skilda böcker. I The Return skildrar Hisham Matar hur hans bror i unga år skickas till en internatskola i de schweiziska Alperna, men är tvungen att fly därifrån hals över huvud efter att han spårats upp av Gaddafis män. Parallellt läste jag i romanen Beerholms Vorstellung om hur huvudpersonen skickas till en — just det, internatskola i schweiziska Alperna. Han behöver dock inte oroa sig för mystiska män i bil som håller skolan under uppsikt, utan ägnar sin tid åt att öva sig på kortkonster. Och så är det ju – även i de fall vi delar samma fysiska omgivningar med andra människor är det sällan vi delar samma verklighet.

Det är länge sedan en bok gjorde mig så här nedstämd. Den är bra, den är viktig, men den är inte lätt att ta sig igenom. För den som första gången stiftar bekantskap med Hisham Matar är In the Country of Men ett aningen mera skonsamt val.