lördag 7 oktober 2017

Att skriva en vetenskaplig artikel

Annika frågade för ett tag sedan om hur det går till att publicera en vetenskaplig artikel. Jag började skriva ett inlägg, men så kom flytten och livet emellan. Men den här helgen har jag tappat rösten och sitter uppkrupen i soffan med strikt talförbud. Optimalt läge för att skriva klart det där inlägget med andra ord.

Att skriva vetenskapligt har en hel del gemensamt med att skriva en roman, även om åtskilligt så klart är helt annorlunda. En likhet är den ungefärliga tidsåtgången. Från idé till publicerat manuskript tar det kanske två-tre år, även om det (precis som för romaner) kan variera en hel del, beroende på projektets omfattning och eventuella problem som uppstod längs vägen. Mitt personliga “rekord” är tio år. Det var smärtsamt.

Så hur börjar man? Det första man måste ha är en idé för vad man vill undersöka. Och sedan… Ja, sedan undersöker man det. Och precis som vid romanskrivande visar det sig förmodligen att den där första idén inte alls var så bra, men att det dolde sig en mycket intressantare berättelse under ytan. Jag skriver berättelse med flit här, för enligt min mening kan även forskningsresultat ses som delar i en berättelse. Med det menar jag att man måste bygga upp ett sammanhang kring dem. Vilket problem är det man är intresserad av, vad har gjorts förut, varför gick det bra/inte så bra, vilka nya frågor dyker upp nu när vi vet mer. En riktigt välskriven forskningsartikel kan faktiskt vara riktigt medryckande att läsa, även om den självklart är skriven enligt en helt annan mall än ett skönlitterärt verk.

Men tillbaka till själva arbetet. Säg att vi har avslutat våra analyser och är redo att skriva. Vetenskapliga artiklar följer ett fastslaget mönster som brukar se ut ungefär så här: Abstract (sammanfattning), Introduktion, Resultat, Diskussion, Material och metoder. Ordningen på delarna, antal ord osv kan variera mellan olika tidskrifter, men det är ganska hårt reglerat inom en viss tidskrift. T.ex. får ett abstract ofta vara max 250 ord, och gud nåde den som försöker smyga in 251. Det är alltså viktigt att kunna kondensera sin text och fokusera på det viktiga, utan att för mycket information går förlorad.

När utkastet till artikeln är färdigskriven ska det läsas av alla medförfattare. Till skillnad från romaner är det nämligen sällsynt att vetenskapliga artiklar bara har en enda upphovsman. Hur många varierar mycket beroende på vilket slags forskning det rör sig om, men mellan tre och tio är vanligt. Medicinska artiklar (och även en del inom fysik tror jag) kan ha hundratals författare. Medförfattarna har bidragit till olika delar av projektet, men själva skrivandet brukar ändå huvudsakligen skötas av en eller två personer. Däremot är det viktigt att alla läser och håller med om det som står i den färdiga artikeln, så det här steget brukar innebära ett par redigeringsrundor och i vissa fall även nya analyser.

Så är det dags! Artikeln skickas in till en noga utvald tidskrift. Men det är inte bara att trycka på skicka-knappen. Att ladda upp alla filer i tidskriftens otympliga dataprogram och kolla att ens Word-dokument blev en snygg pdf och att alla figurer motsvarar tidskriftens olika krav kan lätt ta en hel dag. Sedan följer en andäktig väntan, som helst ska vara lång. Om man får svar från tidskriften inom två veckor betyder det nämligen nästan alltid att artikeln refuserats utan att den ens skickat ut för peer review.

Men vi har kanske tur och får svar först efter två månader. Då har tre reviewers (osäker på den korrekta svenska termen här — det handlar alltså om andra forskare som är experter på området) läst artikeln och skrivit kommentarer. Särskilt Reviewer 3 har en nästan mytisk status i forskarvärlden. Efter två positiva omdömen från Reviewer 1 och 2, brukar (enligt legenden) alltid trean drämma till med en riktig sågning som får tidskriften att dra öronen åt sig. Fast vi har kanske tur igen och fick en Reviewer 3 som är på ovanligt gott humör och därför sågar oss på ett relativt snällt och konstruktivt sätt. Redaktören på tidskriften tycker därför att det finns hopp och säger att vi möjligen kan bli antagna om vi ändrar allt som vi fått anmärkningar på.

Så det gör vi. Efter ytterligare två månaders hårt arbete går vi igenom uppladdningsritualen, svär lite över systemet som senast verkar ha uppdaterats på 90-talet, skickar iväg filerna och… väntar igen. Två månader till. Varpå redaktören skickar ett standardmejl och säger att nej, det blev nog inte tillräckligt bra ändå.

Nähäpp. Bara att börja om med nästa tidskrift.

Så där någonting går det till. Som forskare lär man sig snabbt att bli refuserad. Processen är ju inte heller bara är av ondo. Artiklar som innehåller fel eller otillräckliga kontroller ska inte publiceras förrän de fixats, det är hela grejen med peer review. Segare är det när man skrivit en genomarbetad artikel som av någon anledning inte anses vara tillräckligt intressant eller nydanande för att bli publicerad. Det går mode även i forskningsämnen.

Men så till sist, kanske ett halvår senare, får vi faktiskt den där artikeln accepterad! Jubel utbryter, kanske flyger en champagnekork. Ska bli trevligt att få ett litet tillskott till kaffekassan efter allt arbete som vi lagt —

Nä, så funkar det inte. Nu när artikeln är godkänd för publicering får vi nämligen en räkning. Beloppet beror på tidskriften, men minst 1500 euro får vi räkna med, förmodligen mer. Om detta är ett bra system kan diskuteras, särskilt eftersom universitetsbiblioteken i sin tur betalar dyra pengar för att tillhandahålla tidskrifterna till samma forskare som producerar artiklarna. Det finns motreaktioner och krav på det som kallas open access (alla kan läsa utan att betala), men nu har det här inlägget redan blivit så ohyggligt långt att jag tycker att vi bara betalar nu och går vidare med våra liv.

Ja, ungefär så här går det alltså till, åtminstone inom det lilla hörn av forskningen där jag själv har varit verksam. Fråga gärna om något är oklart. Nu behöver jag en Ricola och sedan ska jag ta mig an dagens femte kopp te.

14 kommentarer:

  1. Himmel. Så himla esoteriskt och intressant. Verkligen riktigt kul att läsa och få en inblick i forskarvärlden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, esoteriskt vet jag inte. Eller jo, självklart är det en sluten värld på det sättet att man måste ha studerat ett visst ämne i många år för att få tillträde, men det hela är ju ändå ganska oglamouröst. Men det var roligt att du tyckte att det var intressant. Själv gillar jag sådana där TV-program som handlar om vardagen på en flygplats eller något annat i samma stil. Det finns så många parallella världar som existerar sida vid sida i samhället, utan att man riktigt tänker på det.

      Radera
    2. Ja, exakt så! Vardagen på en flygplats:) Älskar sådant.

      Radera
  2. Tack för ett jätteintressant inlägg! Det får väntan på bokförlag att kännas något lite mer som en barnlek än innan. Elins uttryck här, esoterisk, beskriver precis det jag känner när jag läser, och jag undrar lite varför det inte redan producerats en blekt gråblå independentfilm på ämnet? Helt ärligt kan den oinvigde känna att här finns möjligheter till drama och många intriger, om bara någon skildrar det snyggt. Jag konsumerar en del sådana här artiklar och känner från och med nu en väldigt mycket större respekt för alla er som ligger bakom dem. Blir mycket förvånad över att tidningen tar betalt av er.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har rätt i att det är en miljö som inte skildras särskilt ofta, åtminstone inte på ett realistiskt sätt. En och annan galen forskare finns ju med i diverse filmer och böcker, men när “vanliga” universitetsanställda förekommer är det vanligare med litteraturvetare eller konstvetare eller något i den stilen tror jag.

      Jag funderar ibland på att själv använda forskarmiljön i mitt skrivande, men den passar så dåligt ihop med min typ av idéer. Men en dag kanske…

      Radera
    2. Rent spontant känner jag att det är en mycket spännande värld, och det är så att säga inte gjort ännu att skriva om den :-)
      Men jag håller med, det är absolut mest vanligt med universitetspersoner i fiktionen inom andra discipliner än naturvetenskap och typ medicin.

      Radera
    3. Roligt att du tycker så! Jag får väl fundera vidare och se om jag kan komma på något vettigt. Länge skrev jag ju för att koppla bort jobbet och då ville jag absolut att det jag skrev skulle utspela sig i den miljön. Men nu när jag lämnat forskningen bakom mig kanske det kan passa bättre. Lite svårt att kombinera med min favoritgenre barnfantasy bara. :D

      Radera
    4. Haha, ja, kanske går lite över huvudet på barnen :)

      Radera
  3. Vad intressant! Att tidskrifterna tar betalt hade jag ingen aning om. Betyder det att de är helt utan annonser? Hur många tidskrifter finns det som ni vanligtvis kan skicka till? Börjar man med topp-publikationen och går "neråt"?
    Vad vinner man på att få den publicerad? Jag gissar på anseende och mer anslag till vidare forskning men det kanske handlar om annat?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man tycker ju att de borde vara annonsfria, men det brukar finnas en del annonser ändå faktiskt, även om de inte är så många att det stör.

      Att få artiklar publicerade (helst i fina tidskrifter) är otroligt viktigt. Det handlar om just det du nämner, dvs forskningsanslag, men vad som kanske inte är tydligt för utomstående är att de där anslagen kan avgöra om du har ett jobb eller inte. Åtminstone inom det som varit mitt område är det ovanligt att någon har fast tjänst innan de är kanske 40 år, så det gäller att inom ramen för varje tidsbestämt kontrakt skaffa sig tillräckligt med publikationer för att ta sig till nästa nivå.

      För en viss artikel skulle kanske runt 10-15 tidskrifter kunna komma ifråga. Precis som du gissade så börjar man ofta med en som är lite bättre än vad man tror skulle kunna funka och så arbetar man sig vidare. Till skillnad från bokförlagsvärlden där även en hyggligt bra roman skulle kunna bli refuserad av samtliga tillfrågade, så brukar det bli napp till slut om det inte är något allvarligt fel på artikeln.

      Radera
  4. Å så spännande med lite inblick. Open access är ett intressant fenomen. När jag studerade IT-inriktat för några år sedan var det ofta på tapeten. Konsensus verkade vara att i stort sett all forskning borde tillgängliggöras. Ungefär såsom debatten förs rörande tidningarnas internetupplagor. Internet ställer verkligen till det ibland. Så var det ingen som tyckte (öppet) när jag pluggade pedagogik (nåja, det kan ju ha att göra med att det var några fler år sedan också).

    En sak jag funderat över ibland är vem man skriver vetenskapliga artiklar för i första hand. Alltså vem/vilka man ser framför sig när man skriver. Är det övriga forskarvärlden? Och i så fall är det inom Sverige eller utomlands man önskar bli läst?
    Det kanske är en omöjlig fråga.

    Att man betalar för publicering var helt nytt för mig. Blev sittande med den funderingen en stund. Jag gick från att tänka att det är jättekonstigt till att det ju ändå är logiskt till att det är märkligt. Huh. Jag får släppa det där lite tror jag :)

    Hoppas du får en trevlig dag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att de flesta forskare är positiva till open access, men utvecklingen går ändå långsamt eftersom många av de mest prestigeladdade tidskrifterna (t.ex. Nature) ägs av företag som inte är så pigga på det där med att ge bort “sina” produkter (för det är ju faktiskt inte de själva som skriver artiklarna) gratis. Men utvecklingen går nog åt rätt håll ändå.

      Angående betalningsmodellen så är min åsikt att det inte är hela världen om den som publicerar också betalar delar av kostnaden, MEN att det är väldigt konstigt att betala till ett företag som sedan går med vinst när de säljer prenumerationer till universitetsbiblioteken. Vad bidrar de själva med, liksom? Det är ju inte ens de själva som utför peer review, utan de skickar artikeln till andra forskare (som inte heller får betalt för sitt arbete). Mycket skum modell.

      Målgruppen för artiklarna är definitivt andra forskare och definitivt internationell. Jag brukar tänka att jag ska förklara så pass noga att en ny doktorand inom vårt fält skulle kunna förstå, så det förutsätter ju redan ganska stora specialistkunskaper hos läsaren. (Vill man nå ut till allmänheten är det en lättförståelig pressrelease som gäller). Om jag själv skulle sätta mig in i ett nytt område skulle jag inte heller börja med att läsa forskningsartiklar, utan jag skulle skaffa mig en överblick genom att läsa ett par s.k. reviews som sammanfattar den forskning som gjorts inom ett speciellt område. Det publiceras så sanslöst många artiklar att det är svårt att veta var man ska börja annars.

      Radera
    2. Men angående forskningsartiklar så läser man ju en hel del sådana inom en vanlig kandidat- och magisterutbildning också. Men det beror väl på inom vilket område man rör sig förstås. Hur mycket specialistkunskaper, som du skriver, som behövs.
      Jätteintressant värld verkar det vara, forskarvärlden. Det var väldigt roligt att få veta lite mer :)

      Radera
    3. Du har nog rätt i att det varierar en del mellan olika fält. Kanske beror det mycket på vilka tekniker som används? Det går ju att som lekman ta till sig grunderna i en artikel om t.ex. en enkätundersökning (även om den tog lång tid att utforma) eftersom enkäter är något man stöter på även i vardagen, medan även en ganska banal artikel om säg kromatinimmunoprecipitation (standardteknik som knappast skulle förklaras) genast vållar större problem. Det har ju inget med det vetenskapliga värdet i sig att göra, utan handlar mer om att det är lättare att hänga med när man kan se förloppet som beskrivs framför sig.

      Radera