Irak
Khider, Abbas. Die Orangen des Präsidenten (Presidentens apelsiner
Khider, Abbas. Ohrfeige (ej översatt)
Iran
Siege, Nasrin. Shirin (ej översatt)
Jemen
al-Ahdal, Wajdi. A Land Without Jasmine (ej översatt)
Libyen
Matar, Hisham. In the Country of Men (Ingen i världen)
Matar, Hisham. The Return (Att återvända)
Somalia
Farah, Nuruddin. Maps (Kartor)
Sudan
Hari, Daoud. The Translator (ej översatt)
Salih, Tayeb. Season of Migration to the North (Utvandringens tid)
Syrien
Schami, Rafik. Erzähler der Nacht (Nattens berättare)
Och vilken resa det har varit! Visst blev det bitvis mycket deprimerande läsning, men den känsla som framför allt dröjer sig kvar är en enorm entusiasm för de böcker jag fått ta del av. Det har varit så otroligt lärorikt. Inte alls läsning av typen “vill egentligen inte men borde nog”, utan “JA, och gärna ännu mer”.
Så vad har varit bäst och sämst under året?
Helt klart bäst är att jag upptäckte Abbas Khider. Han lyckas med konsten att skriva lättillgängligt och opretentiöst om svåra ämnen. Efter att ha läst Presidentens apelsiner lyckades jag dessutom komma iväg på ett av hans författarframträdande i ett litet kulturhus långt ute på den tyska landsbygden. Det var magiskt. Det var också där som jag fick upp ögonen för hans senaste roman Ohrfeige om en irakisk man som söker asyl i Tyskland. Tyvärr har den ännu inte översatts till svenska, men jag hoppas och tror att den kommer snart (den finns redan på engelska och heter då A Slap in the Face). För om det är någon bok på listan som jag skulle rekommendera till nästan vem som helst, oavsett läskondis och stilpreferenser, så är det den. Rolig, sorglig och otroligt relevant.
Sämst är däremot att jag bara fått med en enda bok av en kvinna (Nasrin Siege) på min lista. Anledningarna är många och dåliga. Men det ska bli ändring på det! Jag har redan införskaffat ett par böcker av kvinnliga författare från just de här länderna, så att jag är redo när lusten faller på igen (får nog bara ta en liten paus först och läsa annat som jag försummat under utmaningens gång). Det kommer att bli intressant att få några fler kvinnliga perspektiv, för det är faktiskt inte ofta de har fått komma till tals i de böcker jag läst. Visserligen finns intressanta och komplexa kvinnoporträtt i t.ex. Hisham Matars Ingen i världen och i Nuruddin Farahs Kartor, men både författaren och berättarrösten är i båda fallen män.
Det som överraskade mig mest i läsutmaningen var att så få av böckerna var skrivna på författarens modersmål. Abbas Khider, Nasrin Siege och Rafik Schami skriver på tyska. Hisham Matar, Nuruddin Farah och Daoud Hari på engelska. De flesta böckerna var alltså redan riktade till västerländska läsare, och det kan ju ha fördelar och nackdelar. Mer tillrättalagt och därmed mindre autentiskt kanske? Men också en enorm hjälp för oss mer ovana läsare som behöver få ett och annat förklarat för oss. Det märktes ju inte minst när jag läste översättningen av Wajdi al-Ahdals roman och fattade noll tills en vänlig själ förklarade poängen med hela boken.
Dessutom speglar språksituationen förstås det faktum att många människor av olika anledningar har tvingats lämna sina hemländer och nu tillägnat sig nya språk. Detta att vara utvandrare/invandrare är ett otroligt intressant ämne tycker jag, och för mig var det också ur denna vinkel som jag lättast kunde närma mig många av böckerna. Jag menar nu inte alls att mina egna tama erfarenheter på något sätt kan mäta sig med vad som beskrivs i böckerna ovan, utan bara att jag genom att ha vuxit upp med Mobergs Utvandrarna och sedan levt i flera år som “invandrare light” i olika europeiska länder tycker att detta är den aspekt som jag har lättast att leva mig in i. Om jag till exempel tänker tillbaka på Att återvända av Matar, så är det en bok som genomsyras av en sorg så stor att jag fick svårt att greppa den. Jag har helt enkelt levt ett alltför privilegierat liv för att riktigt kunna förstå hur det är att år ut och år in söka efter en far som förmodligen sitter inspärrad i ett libyskt skräckfängelse. Men scenerna när Matar efter år av exil kommer tillbaka till Libyen och känner hur han inte riktigt längre hör dit, där brände det till för mig.
Och är det inte just det som är själva storheten med böcker? Att det får lov att ta lite tid att berätta en historia. Tid som låter läsaren hitta fram till de där små beröringspunkterna som alltid finns där, hur olika ens liv än tett sig. För mig har det i varje fall gjort stor skillnad.
Nu blickar jag framåt och tänker att det nog får bli en läsutmaning även under 2018. Troligen med mycket annorlunda innehåll, men gärna liknande format. Jag upplevde det nämligen inte alls som begränsande att välja böcker efter ett tema. Tvärtom! Detta kan ha varit det bästa och mest varierade läsåret i mitt liv. Tack för det och tack även till er som kommenterade längs vägen. :)
6 kommentarer:
Det har varit fint och intressant att följa med på din läsutmaning, som jag nog sagt tidigare så känns världen lite större nu. Tusen tack för att du har delat med dig!!
För mig känns det som att en dörr öppnats till en hel massa böcker jag aldrig hade kommit på tanken att läsa förut. Så världen blev absolut lite större även ur mitt perspektiv. :)
Vad härligt att du känner "JA, och gärna ännu mer" efter avslutad läsning. För något år sedan försökte jag hoppa på olika läsutmaningar men jag blev bara stressad. Hade även en vill läsa- lista på bloggen som jag snabbt tog bort. Numera läser jag mest i lönndom :-)
Men kanske ska jag göra som du och välja efter tema. Att det inte gjorde det begränsande utan tvärtom verkar ju bra och onekligen spännande.
Precis nu beställde jag Presidentens apelsiner (fanns som pocket för 65 kronor på Adlibris). Kul att du fick uppleva Abbas Khider långt ute på den tyska landsbygden. Låter som början på en roman ...
Om jag gillar kanske jag beställer A Slap in the Face också. En titel som för övrigt verkar omåttligt populär. Såg flera böcker av olika författare som fattat tycke för den.
Så tack för tips.
Då hoppas jag att det inte går lika illa som förra gången du tog med dig en bokrekommendation härifrån. :D
Jag blir också lätt stressad av läsutmaningar. Att det funkade så bra för mig med det här formatet tror jag berodde på tre saker:
- Lagom ambitiöst mål. Ungefär var tredje bok jag läste under året kom från utmaningen, och jag var inte så noga med att bli klar prick till nyår.
- Stor frihet att välja böcker och att ändra planen under årets gång (t.ex. att lägga till Hisham Matar som jag hittade av en slump på Storytel). Även om jag kallade det en läsutmaning var det egentligen en hitta-böcker-utmaning, och då vore det ju dumt att låsa listan för tidigt.
- Och det viktigaste av allt: Att jag valde ett tema som jag själv kände för. Jag ser lite på utmaningen som en träningskompis. Tack vare den fick jag små knuffar att komma vidare med läsningen, men grundmotivationen var helt och hållet min egen.
Sådana här utmaningar kan ju vara bra för att vidga läsvyerna (en inte blir stressad som Eva) och jag kör en lättare variant av att vara med i en bokcirkel där böcker ofta väljs som jag själva aldrig skulle valt. Böcker som ofta är uppe i Babel, till skillnad från populär- och ungdomslitteratur som jag generellt sett föredrar. Roligt att höra om vad du tyckte och nog finns några guldkorn här att ta med till cirkeln. ;)
Intressant att du säger att bokcirkel är en lättare variant – jag har nämligen sett på läsutmaningen som just en lättare variant av att gå med i en bokcirkel. :) För mig blir det snarare stressande att läsa klart en bok till ett visst datum, särskilt om jag inte valt den själv och den inte passar ihop med mitt läshumör just då. Tur att det finns olika format. :)
Skicka en kommentar