måndag 26 februari 2018

Larghissimo

Eller “jäkligt långsamt” på svenska. Vilket är en sammanfattning av hur min redigering framskrider. Seriöst, jag började för en månad sedan och har hunnit ett halvt kapitel. Ett halvt!

En del av förklaringen är, som alltid, tidsbrist. Men för lite tid är inte lika med ingen tid alls. Enligt anteckningarna i min skrivdagbok har jag sedan årskiftet lagt 20 timmar på manuset. Det är väldigt mycket mindre än jag hade velat, men definitivt tillräckligt för att komma någonstans.

Så varför går det då inte framåt? Varför är min redigeringstakt i nuvarande läge knappt 50 ord/timme??

Jag vet inte. Kanske är svaret inte heller så viktigt. Jo, det går ohyggligt långsamt, men jag känner inte att jag har fastnat. Varje gång jag sätter mig ner med manuset ser jag nya saker. Det är inte så att jag uppgivet stirrar på texten i en halvtimme och sedan ändrar en ynka mening, utan det är en mycket aktiv process där jag liksom känner på varenda mening för att se om den är “jag”. Flummigt, ja. Ineffektivt, ja. Men givande.

Och jag känner att om det är någon gång jag verkligen ska vara petig så är det just nu. Jag har ett ganska långt framskridet manus som är rätt okej, men saknar det lilla extra. Att ösa på med ord kommer inte att leda någon vart. Det är eftertanke som behövs här.

Dessutom är det väl egentligen orimligt att förvänta sig att det första manuset ska bli färdigt i “produktionstakt”. Jo, om jag var utgiven författare skulle jag nog behöva lägga på ett kol nu. Men det är jag ju inte. Det här är mitt utbildningsmanus, där jag lär mig saker om mig själv och min process. Och om jag tänker på mig själv som student så ligger jag fortfarande rätt bra till tidsmässigt. Nog för att det blivit bra många skrivpass genom åren, men fortfarande har jag ett antal timmar kvar tills det motsvarar en fyraårig högskoleutbildning på heltid.

Ja, ja, svammel, svammel. Det jag ville komma fram till var egentligen bara att jag borde tillåta mig själv att ta den tid som krävs. För är det inte så med just skrivandet att vi är väldigt snabba att kräva maxprestation av oss själva?

11 kommentarer:

  1. Mycket klokskap på liten yta här :)
    Det kan ju vara så att det där första kapitlet sätter tonen för resten av boken, och att resten kommer att vara enklare att bearbeta bara det här i blir rätt? I det långa loppet sparar du kanske tid på det här sättet :)
    När jag redigerade senaste manuset satt jag en hel helg (fredag kväll till söndag kväll) med första kapitlet, och sedan alla vardagkvällar två veckor efteråt, bara för att få till känslan. Kändes extremt viktigt att ta sig tiden, särskilt som jag har rätt så råa råmanus som verkligen behöver bearbetas.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det är absolut så att det är många beslut som måste fattas redan i första kapitlet och som sedan kommer hänga med. Idag strök jag till exempel ett ganska framträdande karaktärsdrag hos min huvudperson. Eller tonade ner är kanske ett bättre uttryck, för det kommer nog finnas med i bakgrunden. Lite läskigt var det i alla fall i själva redigeringsögonblicket, särskilt just eftersom jag har bra koll på resten av historien och redan kan se vilken inverkan det kommer få på kommande kapitel.

      Sedan återstår det att se om mitt tillvägagångssätt sparar tid för just det här manuset. Tveksamt tror jag. Men i det långa loppet, när jag tänker fem-tio manus fram, då tror jag faktiskt att det hjälper. Att bli bra på att redigera handlar mycket om att direkt kunna se och utvärdera de olika möjligheterna tror jag. För tillfället får jag testa en i taget, men förhoppningsvis kan jag öva upp förmågan att se flera alternativ samtidigt.

      Radera
  2. Det här är ett jättebra inlägg! Verkligen inte svamligt och precis i linje med där jag själv befinner mig. Jag skrev snabbt och det blev (i bästa fall) inte direkt godkänt, så nu skriver jag på som vanligt. Men, som du skriver, jag är ännu inte publicerad och det är nu jag övar och lär mig, det är en lyx det med, att få testa och misslyckas i lugn och ro ��
    Du har ju ett nästan färdigt manus, ett helt annat läge än nyskrivet = läget där allt ska smakas och vridas och vändas på. Elin Säfström skrev någonstans (och jag ber om ursäkt på förhand om jag missförstått henne) att hon hade satsat tid på att gå igenom alla formuleringar så de blev genomtänkta i manuset som hon sedan fick antaget. Att ta sig tid i slutfasen tror jag är väldigt intelligent, själv har jag stressat i väg tre manus genom åren och jag harvar fortfarande på ��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Marie! Jag hade jobbat som fan med språket, för att det skulle glänsa och sticka ut och bara inte gå att missa i mängden.

      Radera
    2. Mitt naturliga tillstånd är egentligen att vara petnoga, men nu har jag tränat så länge på att få upp farten i skrivandet att det nästan känns förbjudet att stanna upp på det här sättet. Men det är ju precis som du säger att manuset är i en annan fas nu. Jag tänker att vi ibland låser oss vid den där metaforen att skrivandet är som ett maraton och tänker att det bara är att tuffa på med samma teknik in till mål. Men det är ju mer en ironman (hmm mer sport? rätt säker på att detta inte är mitt inre som talar utan att jag snott det från någon, men minns tyvärr inte vem) och nu är det dags att byta gren och bli precis lika utmattad fast med delvis nya muskelgrupper.

      (Och Elin - du är som alltid en inspiration! Här ska putsas!)

      Radera
  3. Vad klok du är! Som ser vad du behöver (utbildningsmanus) och vad texten behöver (om det är "du", eftertanke etc).
    Jag är väldigt nyfiken på din text och ser fram emot att få läsa den någon gång.
    För övrigt kan jag meddela att jag har läst Presidentens apelsiner. Tack vare bokens "tunnhet" - sidmässigt, inte innehållsmässigt - valde jag den först ur högen med nyinköpta spännande böcker. Jag tyckte om den. Att läsa om en flyktings liv innan han eller hon blir flykting var givande. Tack igen för tipset.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Roligt att höra att du är intresserad av det jag skriver. Du vet att det är ömsesidigt. :) Och jag börjar verkligen se fram emot att bli läst! Och då menar jag inte egentligen manuset som sådant, utan att jag känner att jag som författaraspirant börjar känna mig säkrare i mig själv. Tidigare har jag velat hålla mig i min egen lilla bubbla, men så smått känner jag att min skrivande personlighet börjar ta form och att jag börjar tänka utåt istället för inåt. Jag vet mer vad jag själv står för och är inte lika rädd för att det ska försvinna i ett hav av andras åsikter.

      Kul att du gillade Khider! :)

      Radera
    2. Härlig utveckling av både manus och dig som aspirerande författare. Tror det är två saker som måste kännas lika starka innan det är dags.
      Vad tänker du göra när du har gått igenom manuset? Ännu en lektör? Eller till förlag, ett eller flera?

      Radera
    3. Jag vet inte än. Just nu låtsas jag att jag ska skicka till förlag, men det är mest för att pusha mig själv så att jag verkligen fixar allt som behöver fixas. När jag skickat till lektör har jag medvetet låtit vissa delar jag var osäker på vara kvar, för att kunna kalibrera min självkritik (min slutsats av detta lilla experiment är för övrigt att jag inte ska överanalysera det språkliga, men däremot vara mycket uppmärksam på minsta lilla skav när det gäller karaktärerna). Den här gången vill jag slipa till 100% och inte 95% som vid tidigare rundor. Sedan är det nog troligt att det ändå blir ytterligare en vända till lektör och/eller testläsare. Jag har ett par problemområden som jag inte riktigt fått kläm på ännu och som jag tror kommer följa mig in i nästa manus om jag inte får ordning på dem nu. Då vill jag hellre få uttömmande kommentarer som jag vid behov kan arbeta vidare med, än att bara hoppas att jag lyckades få till det i den här versionen och sedan få en enradig refusering av ett förlag som inte säger mig någonting.

      Radera
  4. ATT skriva. Det är grejen. Ja, det går långsamt ibland. Sjukt långsamt. Fucking largo larghissimo! Men ATT är nyckelordet. Och, ja, som Marie var inne på här: slutfasen ska vara putsig och petig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. ATT, ATT, ATT. Jo, där har du rätt. Och det är ju en sak att ta med sig kanske, att även om det varit mycket med annat så har jag ändå lyckats peta in små skrivpass med något som åtminstone påminner om regelbundenhet.

      Sedan vet jag inte om det här verkligen är slutfasen. Jag känner mig nästan lite stressad över att använda det ordet, särskilt eftersom jag fortfarande ändrar på så mycket i texten. Fast när jag tänker efter har jag ännu inte ändrat någon av de riktigt stora grejerna, och det tyder ju ändå på att manuset har något slags skelett innerst inne som jag faktiskt håller mig till. Så kanske att det inte riktigt är slutfasen, men ändå ganska nära. Jag fegar ur och kallar det den penultimata skrivfasen tror jag… :)

      Radera