Fast skriva skulle jag ändå! Som tur är var dagens övning snabb och odramatisk för mig. Den handlar om att identifiera människor i ens liv som blockerar kreativiteten genom sin kritiska inställning eller som man känner att man vill bevisa något för. Jag har definitivt några sådana människor, fastän jag rent logiskt vet att de förmodligen inte bryr sig det minsta. Det handlar om människor som jag tycker är mer lyckade än mig inom ett eller annat område och där jag vill ropa “Mina val i livet är också okej”.
Här spelar det dock roll att jag flyttat runt en hel del. Dessa kreativitetsmonster (som Julia Cameron kallar dem) bor till stor del på helt andra platser, eller till och med länder, än vad jag gör. Som kompensation för de vänner och sociala sammanhang jag lämnat bakom mig, har jag också erbjudits en möjlighet att börja på nytt. Det är lättare att hålla fast vid min rationella sida, den som vet att allt detta jämförande med min idealiserade bild av andras liv inte tillför något, när jag kan hålla dessa människor på avstånd.
Har ni också människor som blockerar ert skapande?
2 kommentarer:
Hm. Vilken viktig sak att fundera över. Jag tror att mina kreativitetsmonster är uteslutande av den sorten som jag känner att jag vill bevisa något för. Inte för att de är direkt kritiska till mitt skrivande, men just som du säger, för att det inte känns som om de riktigt förstår mitt val. Och jag ska nog erkänna att jag är lite känslig på det här området, för allt som inte är direkt 100 procent SUPERTYDLIGT stöd känns för mig som att någon inte förstår (ja, jag vet som sagt att det är lite överdrivet). Men det är på något sätt så otroligt irriterande med kompisar som kan ägna en eller flera timmar med att hålla långa monologer eller extremt ensidiga diskussioner om sina (oftast väldigt tråkiga) jobb, och det känns helt självklart eftersom det är deras jobb och folk behöver och vill ofta prata om sina jobb. Medan min skrivprocess (som förstås på alla sätt är MYCKET intressantare *host host*) inte är ett dugg självklart att prata om - åtminstone inte förrän det har blivit en riktig bok av den, gissar jag. Det är ju inget jobb. Det retar mig otroligt mycket och får mitt skrivsjälvförtroende att sjunka i botten ganska ofta. Eller så blir jag arg, och det är ju heller inte så konstruktivt.
Jag vet precis vad du menar. För att inte tala om folk som tycker det är helt okej att diskutera sin amatörmaratonträning in i minsta detalj (jag säger bara bröstvårteskav), men inte tycker att amatörskrivande är “på riktigt”.
Detta är ännu en anledning till att bloggandet/bloggläsandet betytt så mycket för mig. Det är en sådan lycka att det finns människor som delar med sig av sina intressanta skrivprocesser som om det vore den mest självklara sak i världen. :)
Skicka en kommentar