Efter att jag jobbat klart hade hjärnan tyvärr segat ihop sig, så jag passade på att göra något jag inte gjort på flera månader – jag gick till en bokhandel och strövade runt bland hyllorna. Inga böcker inköpta, men däremot fint omslagspapper till några redan inhandlade presenter. Och en jättefin anteckningsbok till mig själv, för nu råkar det vara det bästa jag vet och hela grejen med den här retreaten är att komma tillbaka till det roliga, härliga, lyxiga skrivandet.
När jag kom hem hade jag återfått motivationen och satte igång med dagens övning som var att skriva en tabloidhistoria. Det var svårt! Det tog flera minuter för mig att komma förbi den inre idécensuren, men när skrivandet väl tog fart blev det mer och mer absurt för varje mening. Poängen med övningen var att uppmuntra det “dåliga” skrivandet, som kanske inte håller intellektuellt, men som är underhållande, färgsprakande, tragiskt och på liv och död. Jag är en mycket måttfull och sansad person, så detta är något jag kan behöva påminnas om. Som någon sade till mig i ett annat sammanhang: "När du ger 10, tar jag emot 4". D.v.s. när jag tar i så jag spricker med mina mått mätt, blir det ändå sällan över gränsen för andra. Dagens insikt blir med andra ord att skriva med plattan i mattan.
3 kommentarer:
Ah, det dåliga skrivandet. Jag tror verkligen att det är bra att ge det uppmuntran, men jag håller med om att det är väldigt svårt. Just det där att bara köra på och inte censurera sig själv är otroligt besvärligt. Men jag antar att man lär sig bara man övar - som med allt annat. Så det är nog också en övning jag borde försöka mig på.
Hm. Jag kanske borde inhandla den där boken?
Jag var på väg att skippa just den övningen för att jag tyckte den var fånig, men så bet jag ihop och gjorde den ändå. Jag har svårt för att skriva de riktigt stora och lite banala känslorna (detta tangerar ju till slag-i-magen-känslan, angående ditt senaste inlägg), för att jag känner att det blir pekoral av alltihop. Men jag måste verkligen bli bättre på att låta mig ryckas med och inte redigera förrän i efterhand.
Det är väldigt mycket snack om Julia Camerons hästar, men om du inte störs av det så kan jag rekommendera TRTW. En del skrivböcker jag bläddrat i verkar väldigt fokuserade på grundläggande tekniker, t.ex. första vs tredje person, och i vissa skeden är det extremt nyttigt, men det jag gillar med Julia Cameron är att hon zoomar ut, ut, ut och pratar om vad det innebär att leva som en skrivande människa istället.
Jag har nog inget emot hästar :) Och det är just det där att leva som skrivande människa som jag också saknar att få läsa om. Jag älskar böcker som noggrant går igenom alla skrivandets teknikaliteter, men det börjar kännas som om jag läst ett antal sådana.
Skicka en kommentar