Unter der Sonne av Daniel Kehlmann

Kehlmanndags! En av mina favoritförfattare och en av få vars samtliga produktion jag ämnar läsa. Men varför?

Frågan är inte oberättigad. Jag har nämligen svårt att säga exakt varför jag är så vansinnigt förtjust i Daniel Kehlmann. Om jag ville skulle jag nämligen utan problem kunna skriva en sågning av hans novellsamling Unter der Sonne (Under solen), som kom i omarbetad och utökad upplaga 2008. Åtta noveller om krisande, vita män, de flesta i medelåldern. Låter det nyskapande? Nä, precis.

Och ändå. Grejen med Kehlmann är att han är så bra på att beskriva de här sorgliga och självupptagna gestalterna, vare sig det handlar om en slyngel som förgiftar grannens hund, en skådespelare som får genomlida en flygresa med en amatörkritiker i sätet bredvid eller en direktör som virrar bort sig i ett snöoväder. Han har en blandning av empati och distans som gör att han hamnar alldeles rätt. Särskilt skicklig är Kehlmann på att beskriva en slags febrig yrsel där hela världen snurrar. Rummet svajar när jag läser. Apati, frustration och outsäglig trötthet är andra sinnestillstånd som vi stackars läsare får kämpa oss igenom tillsammans med karaktärerna. Samtidigt finns det som sagt en distans och en underliggande humor som gör att det aldrig blir för mycket.

Så långt ingen svensk översättning, men Bonniers har tidigare gett ut två (fantastiska) Kehlmann-titlar och kommer dessutom med nya romanen F i år, så kanske att även Unter der Sonne dyker upp på svenska så småningom? Jag anar att Kehlmann är en författare man antingen tycker otroligt mycket om eller inte alls förstår grejen med, men jag som Kehlmann-frälst kan inte annat än rekommendera i kvadrat och kubik (vilket ni kanske märkt). Ack, ack, ack, den som kunde skriva så.