söndag 3 maj 2015

Klingsor av Torgny Lindgren

Identitetssökande är något av ett favoritämne för mig. Kanske kan man säga att all litteratur handlar om identitet, eftersom karaktärsutveckling utgör grunden för de flesta (bra) berättelser. Någon utsätts för något och inser därmed något om sig själv och sin plats i världen. Som utlandssvensk är jag särskilt intresserad av de där identiteterna som inte är självklara eller medfödda, de som kräver arbete.

Med dessa tankar i bakhuvudet läste jag Torgny Lindgrens roman Klingsor – en levnadsteckning av en västerbottnisk konstnär med detta namn som enligt egen utsago (och även enligt bokens berättare) är en alldeles strålande artist. Eller så är han en medelmåtta som upprepade sina stillebenmotiv gång på gång och vars enda utställning äger rum i en gammal skola i Avabäck. Det blir aldrig alldeles klarlagt. Och vad leder egentligen till sann konst? Att låta sig skolas eller anse sig redan fullärd? Vända kappan efter vinden eller harva vidare med det egna? Klingsors tvetydiga identitet, geni eller nolla, lämnar mig inte ifred. Även efter att ha läst ut romanen är jag fortfarande inte på det klara med vad jag tycker om honom. Som här:

Sanna bilder av det förstörda Europa, sade vi. De sönderbombade husen. De hungriga och hålögda kvinnorna. Barnen i trasor. Det var sådant som den svenska marknaden ropade efter.

Jag hittade en trasig soppterrin i Denain, sade Klingsor. Den var sönderbombad. Jag målade den hel. Jag helade den med mitt måleri.

Ja, hur är det? Är den sann konst eller bara en banalitet, den där soppterrinen?

Detta var min första bekantskap med Torgny Lindgren, men bestämt inte den sista. Framför allt vill jag läsa mer av hans språk. På omslaget beskrivs det som “självlysande”, vilket jag till en början inte alls höll med om. Ordet gav mig fel konnotationer, för mycket storstad och teknik. Möjligen ägnade jag alldeles för mycket tid åt att gå runt och grunna på detta, men så kom jag att tänka på trollved, alltså gamla stubbar som börjar lysa när svampar växer på dem. Och i den bemärkelsen är självlysande ett ord som på pricken beskriver Lindgrens prosa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar