lördag 2 maj 2015

Framtidens klassiker

Veckans bokbloggsjerka är en riktig höjdare tycker jag. Frågan lyder nämligen:

Vilka moderna böcker tror du kommer att räknas som klassiker om hundra år?

Omöjligt att svara på förstås, men intressant att tänka på ändå. Här kommer min 100% vetenskapliga rankning av romanerna jag skrivit om här på bloggen, från minst till mest trolig framtida klassiker.

Mr. Penumbra's 24-Hour Bookstore av Robin Sloan
Möjligen kan det vara intressant för någon att 2115 läsa Mr. Penumbra i ett kulturhistoriskt perspektiv för att veta vad vi imponerades av under det tidiga 2000-talet (romanen har starka inslag av kolla-kolla-cool-teknik), men jag får inga klassiker-vibbar av det här.

Wool av Hugh Howey
Dystopin med de nedgrävda silosarna är förvisso ganska spännande (om än onödigt lång), men språket håller inte hela vägen, tror jag.

L'enfant Océan av Jean-Claude Mourlevat
Sagan om Tummeliten är en klassiker i sig, men den här moderniseringen av en fransk barnboksförfattare tror jag inte kommer hålla särskilt länge. Däremot gillade jag verkligen greppet att låta varje kapitel berättas av en ny karaktär.

Grrrimm av Karen Duve
Lite samma grej som Mourlevat, men denna gång är det Grimm-brödernas sagor som arbetats om på ett stundom ganska makabert sätt. Jag är svag för omarbetningar av kända verk och Duve är fenomenal, men 2115 bjuder säkert på sina egna nytolkningar.

Gone Girl av Gillian Flynn
Det sämsta med den här romanen är slutet. Grejen med klassiker är att slutet inte är hemligt längre, vilket jag tror omöjliggör att Gone Girl blir särskilt långlivad.

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Kanske en oväntat hög placering för Engelsfors. Ungdomslitteratur är svårt att sia om. Å ena sidan åldras den fort, å andra sidan kan kultförklarade böcker klara sig riktigt bra. Någon Sagan om Ringen tror jag inte det blir, men alldeles omöjligt tror jag inte det är att några läsare blir kvar. Spännande läsning är det hur som helst.

Livet börjar på fredag av Ioana Pârvulescu
Tyvärr tror jag att denna roman kommer att glömmas bort, eftersom den är skriven på rumänska, men en myspyspärla i ett vintrigt Bukarest är det. Sympatiplacering.

Sumobrødre av Morten Ramsland
Egentligen är Ramslands roman Hundhuvud mycket bättre, men den är utom tävlan eftersom jag läste den innan jag började blogga. En dansk uppväxthistoria som Sumobrødre kan väl ändå ha ett visst intresse även om hundra år, åtminstone i Odense där den utspelas. En lokal klassiker kanske.

White Oleander av Janet Fitch
Svårplacerad roman. Å ena sida tyckte jag att den var riktigt bra när jag läste den, men den har inte stannat kvar i minnet på det där sättet som jag tycker att en riktig klassiker bör göra.

Djurvänner av Anton Marklund
Kanske inte att just fina Djurvänner blir en klassiker, men jag tror att Marklund har potential att skriva något som verkligen blir det.

Ella Minnow Pea av Mark Dunn
Som roman betraktat, nej, men en liten plats i historieböckerna tycker jag ändå att Dunn kan få. Som en slags Perec 2.0 (Perec skrev romanen La Disparation helt utan bokstaven E), utesluter Dunn allt fler bokstäver för varje kapitel tills det knappt är några kvar.

La Repudiée av Eliette Abécassis
Jag berördes starkt av berättelsen om den ultraortodoxa judinnan Rachel som tvingas skilja sig från sin man på grund av deras barnlöshet. Kanske den första boken på listan som jag tror kan bli en klassiker på riktigt. Snälla någon, översätt Abécassis till svenska!

Der fernste Ort av Daniel Kehlmann
Varför har jag bara bloggat om den Kehlmann-roman jag tycker minst om? (Svar: läste de andra före bloggens existens). Nä, detta blir ingen klassiker, men typ allt annat han skrivit. Go Kehlmann!

Utrensning av Sofi Oksanen
Jo, Oksanen kommer nog att stå sig ett tag framöver. Estländsk historia sammanvävt med nutid (för oss då), med två starka livsöden i fokus. Mycket läsvärd.

Lilla smycket av Patrick Modiano
Är man nobelpristagare så är man. Dessutom en av de mer lättillgängliga.

Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro
Detta kan knappast betraktas som ett djärvt val, eftersom Never Let Me Go redan är en klassiker, om än en modern sådan. Förutom att Ishiguro är berättarrösternas mästare, illustrerar han dessutom ett moraliskt dilemma som säkert är lika aktuellt om hundra år.

Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson
Jaaa! Den självskrivna klassikern. Jag kan inte tänka mig annat än att Andersson skrivit en äkta klassiker. Den är så ren, så precis, så bitande. Om detta inte är en klassiker år 2115 får jag be någon ställföreträdande levande person äta upp min hatt, medan jag vrider mig i min grav.

Så där! Då vet ni! Det blev ganska kritikerrosat mot slutet märker jag. För balansens skull vill jag då bara påminna om att det inte alltid är det som hyllas nu som blir klassiker sedan. Paradexemplet är kanske en annan roman jag skrivit om här, nämligen Onkel Toms stuga. När det begav sig avfärdades Harriet Beecher Stowe och andra samtida kvinnliga författare av den mer finkulturelle författaren Nathaniel Hawthorne som “a damned mob of scribbling women”. Att Stowe skulle skriva in sig i litteraturhistorien tror jag knappast att han hade räknat med.

11 kommentarer:

  1. Utrensning och Never let me go är de enda jag läst av dina förslag. Tack för tips!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har näsa för blivande klassiker med andra ord (om nu den här listan är något att gå efter vill säga).

      Radera
  2. Wool och Gone girl har jag stående olästa i hyllan, det låter ju lovande :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inget klassikermaterial kanske, men läsvärt ändå. :)

      Radera
  3. Ingen dålig lista. Vore kul att kunna blicka in i framtiden och kolla vilka litterära verk som står sig över tid.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja absolut. En hel del av dem är nog sådana som vi rycker på axlarna åt idag, eller kanske inte ens känner till.

      Radera
  4. Många förslag och många jag själv inte läst - så spännande! Måste försöka mig på att läsa Modiano snart, många tycks rekommendera Lilla smycket.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, gör det. :) Jag kommer definitivt att läsa mer av Modiano framöver.

      Radera
  5. Ja, Egenmäktigt förfatande tror jag också är en solklar klassiker! "Så ren, så precis, så bitande", var en bra formulering. Och den tar upp ett klassiskt, allmänmänskligt tema som nästan alla kan känna igen sig i - också bra stoff i klassikersammanhang :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gissar att det var ett stavfel, men Egenmäktigt författande är ett alldeles underbart uttryck!! :)

      Radera
  6. Hahaha, det såg jag inte :) Ja, faktiskt, egenmäktigt författande är nog lite det jag tänker att jag vill ägna mig åt...

    SvaraRadera