måndag 2 januari 2017

I år tänker jag bli refuserad

För första gången dessutom. Och förmodligen andra, tredje, fjärde och femte också. Jag gissar att jag kommer glädja mig betydligt mer till ettan än till femman, men å andra sidan kommer ju femman vara fyra refuseringar närmare det där slutliga JA-beskedet som vi alla går och drömmer om.

Om det nu blir något JA till slut. Det vet jag såklart inte.

Hur tänker ni kring att skicka till förlag? Skickar ni och glömmer bort? Räknar ni dagarna som de suttit och hållit på manuset? Är inskickandet något som bör firas eller bara något att få överstökat?

Än så länge har jag hållit alla de där tankarna på avstånd. Det har känts så otroligt avlägset att nå stadiet där jag har en färdig text som tål att inspekteras av andra. Ärligt talat är jag ju inte där nu heller, men något har förändrats i min inställning. Jag känner att jag verkligen vill slutföra det här manuset och göra det så bra det bara går innan jag börjar jobba med något annat. Nu när jag kommit igång ordentligt med vardagsskrivandet och löst upp knutarna som satt i vägen för den stadiga textproduktionen är det dags att fokusera på de längre trådarna — karaktärsutveckling, vändpunkter, allt det där som kräver ett helt manus.

Nyårslöften är kluriga. Ibland lovar man för mycket och finner att själva löftet är i vägen för det man vill uppnå. Men att skicka iväg ett manus till förlag i år känns ändå som ett bra löfte. Känslan av att skriva ut det färdiga manuset, att ha satt den sista punkten, det är den jag vill åt. Och på ett inte helt sunt plan vill jag också ha något att bidra med i diskussionerna om alla dessa deprimerande refuseringsbrev.

12 kommentarer:

Annika sa...

Haha, jag älskar slutklämmen om refuseringarna och diskussionen :-)
Kring inskickandet brukade jag inte tänka så mycket; tryckte/skickade iväg, kände mig lite hög en stund, och tänkte sedan inte så mycket på det. Numer är det annorlunda, jag nojar och känner mig nervös, och jag tror det beror på att jag lägger ner min själ i texterna på ett annat sätt nu, refuseringarna BETYDER något.
Så bra att tänka på inskickandet som ett nyårslöfte. Och, vem vet, du kanske inte blir refuserad :-)

Marie: Mitt skrivliv sa...

Instämmer med Annika, en rolig slutkläm! Det var några år sedan jag fick min senaste - men säkerligen inte sista - refusering, så jag känner detsamma. Dags att kunna delta i klagosången ��
Jag fick min första refusering 2002 och sedan dess har jag sparat alla jag fått. Har alltid känt att mitt skrivande behöver utvecklas mer och därför aldrig deppat över refuseringarna, jag har förstått dem. Nu börjar jag ha "nått fram", det vill säga till den punkt där jag är redo att bli antagen, både hantverksmässigt och mentalt.
Min plan är densamma som din, det vill säga göra mitt nuvarande manus så bra det bara går och sedan skicka in till förlag. Men årets mål är bara att få iväg manuset till testläsare.
Ser fram emot att följa din resa under året! ����

Bara hittepå sa...

Så intressant att det ändrat sig för dig. Det är både bra och dåligt att det känns mer nu för tiden, kan jag tänka mig, men mest roligt att du hittat rätt i dina texter så att de verkligen är en del av dig. Jag går igenom en liknande känsloresa med mitt manus tror jag. I början skrev jag på det mer som en övningsuppgift, men nu har jag skrivit in så mycket av mig själv i det att jag inte kan förhålla mig avslappnat objektiv till det längre. Börjar faktiskt våndas lite inför att lämna det till lektör i februari.

Bara hittepå sa...

Lite så försöker jag tänka, att de där refuseringarna är en del av processen. Så bra att du känner att du utvecklats och att du inte låtit dig nedslås.

Och ja, låt oss följas åt. :) Vetskapen om att det sitter andra skrivande personer och kämpar med sina manus betyder mycket. Hoppas du får ett bra skrivår och når fram till ditt mål. :)

Elin Säfström sa...

Att du lämnar manuset till en lektör innan du skickar in det till något förlag är en FANTASTISK idé! Värt vartenda öre och vartenda styng man känner i själen när man får sin text kritiserad. Jag har alltid varit väldigt blyg och hemlig med mina manus och varit livrädd för att bli läst, samtidigt som jag så klart inte velat någonting hellre än att bli utgiven. Nu är jag utgiven, men det tog tio år av idogt plitande samt ett oändligt antal refuseringar, och det var - wait for it - för att jag aldrig lät någon granska mina manus och säga sin ärliga mening. MEN, ett manus skickade jag så till slut till en lektör via en sorts anonym tjänst (har än idag ingen aning om vem jag borde tacka) och sedan vände allting. Jag blev sågad jämsmed fotknölarna. Jag grät, jag våndades, jag hatade allt. Och sedan blev jag bättre. Mycket bättre. Nästa manus jag skrev fick bra respons från flera förlag och jag jag var faktiskt extremt nära att bli utgiven (sket sig dock i sista stund) och nästa manus därefter var min debutroman, som två förlag ville ge ut. Det visade sig alltså vara HELT NÖDVÄNDIGT att utsätta sina alster för kritik.

Även jag hoppas att du når så långt att du skickar in ett vederbörligen stött och blött manus till ett eller flera förlag. Det händer faktiskt att de väljer att ge ut saker!

Annika sa...

Så spännande med lektörsläsning! Det är det bästa som hänt mitt manus och jag hoppas att din upplevelse blir lika positiv :-)

Bara hittepå sa...

Åh, vet du, precis detta behövde jag läsa idag. Tack. :) En del av mig börjar få kalla fötter och tycker att det är för tidigt att betala för lektör och att jag kan bättre, men grejen är att det kan jag faktiskt inte. Visst är det mycket pill och pet jag vill bli klar med innan jag skickar in för läsning i februari, men det är mest fernissa. De grundläggande delarna är så bra/dåliga som de blir och det är ju just dem jag vill få kommentarer kring innan jag lagt ytterligare två år på finlir som inte leder någonvart. Då vill jag faktiskt hellre bli fotknölssågad nu, när jag har lite energi kvar på att styra upp det hela efteråt.

Och sedan, vem vet… Jag är fortfarande kvar i känslan att nu SKA jag banne mig komma så långt att jag skickar in. Kanske ångrar jag mig när jag får utlåtandet från lektören, haha, men då får jag väl skriva något annat då. Där är ju din historia minst sagt inspirerande, med så mycket slit som till slut följdes av framgång. :)

Bara hittepå sa...

Jätteroligt att det lyfte ditt manus! Jag ser verkligen fram emot att få kommentarer från en oberoende läsare, samtidigt som det känns rätt nervöst och jobbigt nu när det närmar sig.

Elin Säfström sa...

Om du är det minsta som jag så KOMMER det att göra ont när du får lektörsutlåtandet. En avlönad lektörs huvudsakliga jobb är ju inte att sitta och sätta guldstjärnor i kanten, utan att hitta och peka på svagheter. Själv kände jag mig helt tillintetgjord och det tog tid att resa mig efter det, och spontant så slog jag ifrån mig och tänkte saker som att "nej, hon har fel!". Men sedan, när smärtan började lägga sig, så upptäckte jag att jag höll med henne tillfullo. Och när jag blev medveten om mina brister som författare, så kunde jag sätta igång och jobba med dem. Värt vad som helst.

Eller så är du en sådan som bara sporras av konstruktiv kritik. Har hört att det finns sådana människor:)

Haha, kommer fortfarande ihåg slutklämmen i det där lektörsutlåtandet. Hon försökte säga någonting positivt, och vad det utmynnade i var att det ju var en hel del att jobba med, "men ingenting är omöjligt". Detta skrev kvinnan (får för mig att det var en kvinna - har ingen aning egentligen) och jag trodde att jag skulle dö av känslor av misslyckande och värdelöshet.

Men det gjorde jag inte, visade det sig.

Bara hittepå sa...

Ja, usch, jag vet. Det blir till att handla in några extra chokladransoner innan jag läser omdömet. Mitt jobb går ju i stort ut på att skriva vetenskapliga artiklar som sedan blir refuserade (till slut blir de vanligen antagna någonstans, men det kan ta över ett år om det vill sig illa). Där har jag en ganska hög smärttröskel vid det här laget och brukar kunna ta mig från avgrundsvrål till att-göra-lista på bara någon dag. (Så var det inte i början — jag kan fortfarande citera valda delar ur min första refusering, som för övrigt innehöll det uppmuntrande omdömet “woefully inadequate”). Men skönlitterärt skrivande är helt annorlunda. Det finns ju ingen objektiv sanning, bara tyckande, så det är svårare att inte ta det personligt.

Men, men, det tar vi i februari. Härligt att ha något trevligt att se fram emot. :D :D

Elin Säfström sa...

"woefully inadequate"!!!:D Otroligt roligt - så här i efterhand ...

MissMagic sa...

Jag kommer ge ut min bok själv. Skickade till en del förlag förra året men alla säger att de inte satsar på fantasy ^^; Men på sätt och vis känns det bra att vara egenutgivare. jag har betalat för korrekturläsning och lektör och känner mig redo även fast jag inte har ett förlag i ryggen :) jag hoppas det går bra för dig! :)