söndag 29 januari 2017

Hur mycket får en dröm kosta?

Jag arbetar på ett universitet och omges av personer med drömmar. Oftast handlar drömmarna om att få fast anställning som professor. Ganska sällan går de drömmarna i uppfyllelse på ett sätt som inte innebär stora uppoffringar. Det handlar inte bara om långa timmar på jobbet, utan om saker som att söka jobb i tio olika länder, distansförhållanden mellan två kontinenter och ångest över att inte veta vad som händer om man inte hittar en ny anställning innan ens tidsbestämda kontrakt går ut utan möjlighet till förlängning. Jag känner en person som veckopendlade med flyg till ett annat land när hans son var ett år gammal.

Och ändå kämpar alla dessa människor på. De kan inte tänka sig någon annan karriär än den akademiska. Det är både beundransvärt och lite… tragiskt? Jag vet inte om det är rätt ord. Visst älskar vi framgångshistorier, men vad händer om det inte blir något lyckligt slut. Vad händer om man trots allt aldrig får den där professuren? Var det fortfarande värt allt det som försakades på vägen?

Jag har tänkt mycket på det här på sistone. Dels på ett specifikt plan eftersom jag befinner mig i en situation där jag högst sannolikt kommer att lämna universitetsvärlden bakom mig, i viss mån på grund av ovanstående. Dels på ett mer abstrakt plan eftersom detsamma gäller alla drömmar vi bär på, inklusive de som involverar skrivande. Hur vet man egentligen om målet är värt uppoffringarna?

Jag vet inte om jag har kommit fram till några djupare insikter annat än att svaret nog oftast är att nej, det är inte värt det. Målet i sig, vill säga. Även om man lyckas med allt man företagit sig, tror jag sällan att man blir så mycket lyckligare över att äntligen vara professor eller författare att det objektivt sett uppväger alla de timmar som ägnats åt karriären istället för åt familj, vänner och den egna hälsan. Men jag tror också att frågan är felaktigt ställd. Det är inte målet, utan vägen dit, som måste utvärderas. Bara då, när den hägrande idealtillvaron inte är en del av ekvationen går det att säga om slitet är värt det eller inte. Trivs jag med mitt liv, så som det ser ut nu? Är det arbete jag utför meningsfullt för mig i stunden? Och om svaret är nej, har jag ett realistiskt hopp om att saker och ting kommer att förändras inom säg det närmaste året?

Med det menar jag inte att det aldrig är värt att sträcka sig efter det svåruppnåeliga. Men jag tror att det är farligt att bygga hela sin tillvaro kring en vision av framtiden och inte fundera över vad som händer om man aldrig når dit. Den som bara ser en väg framåt fattar desperata beslut när den vägen blockeras. Och för varje uppoffring som görs blir det ännu svårare att backa, säga nej tack och välja något annat.

Men livet är inte svartvitt. Det går att få utlopp för sin nyfikenhet och kreativitet på många sätt, även om alla inte är lika uppenbara eller har samma status. Och för den som har haft den osannolika turen att som jag och mina kollegor ha tillgång till utbildning och livets nödtorft, borde världen kännas full av möjligheter, istället för som en kamp på liv och död.

Det var bara det.

9 kommentarer:

  1. Väldigt kloka reflektioner, jag resonerar som så kring mitt skrivande att om just nu är as good as it gets, alltså att jag skriver manus som jag skickar in och får refuserade, så är det ändå precis detta jag vill syssla med. Att alltid ha en bättre framtid hägrande är att glömma att livet är precis just nu, och det väntar inte på fasta anställningar eller bokkontrakt.
    Att släppa en dröm, en etablerad position i en bransch eller inom akademin, är att visa mod och jag är i samma process som du - fast inom ett annat område. Livet står inte och faller med ett visst yrke, tänker jag ��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Livet står inte och faller med ett yrke — det låter så självklart och ändå är det så lätt att få för sig att det är så. Åtminstone har jag själv kämpat mycket med de tankarna. Det är så lätt att yrkesrollen blir en del av den egna identiteten, vilket kan fungera bra ibland och mindre bra andra gånger. Det låter spännande att även du står inför en förändring.

      Och så bra att du känner att skrivandet är något du vill syssla med oavsett hur det går. Jag känner på samma sätt. Kanske kommer jag i en avlägsen framtid välja att lägga mindre (eller mer) tid på skrivandet, men jag tror aldrig att jag kommer ångra den tid jag lägger ner just nu.

      Radera
  2. Vilket bra inlägg! Jag tycker att det är så intressant att läsa hur andra ser på något som jag själv brottas med just nu. Har ett krävande jobb, som dessutom är så ”högt” som jag kan nå inom detta om jag har tänkt bo kvar på nuvarande ort. Men, milt uttryckt, så blir jag inte lycklig av det. Snarare nedbruten och trött, och nu överväger jag att jobba med något ”enklare”, mest för att orka med mitt liv och orka med att skriva. Skrivet omvärderar jag också just nu; från att ha hetsat och pressat mig själv, skriver jag numer inte mer än vad jag orkar med och får energi av. I stället för att lägga tiden som ”blir över” på min familj, är det den överblivna tiden som går till skrivet och familjen som får en större del av tiden och energin. Det intressanta är att skrivet går bättre än någonsin, åtminstone sett till kvalitet och lust.
    Ditt inlägg startade ännu fler funderingar kring vad som är vettigt i livet. Hoppas att det blir bra för dig, oavsett vad du väljer att göra med din karriär :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Skönt att inte vara ensam om de här tankarna. För mig har jobbet länge kommit i första hand (vilket inte är helt sunt, jag vet, jag vet), men ju större plats skrivandet fått i mitt liv, desto mer har jag börjat prioritera om och dra ner på övertiden. Faktiskt har det lett till lite samma effekt som du har sett på ditt skrivande — jag jobbar mindre, men bättre.

      Det verkar vara ett slitigt jobb du har. Hoppas du kan komma fram till en lösning som ger dig mer tid till liv och skriv.

      Radera
    2. Ja men exakt, det är så skönt att inte vara ensam om den här typen av funderingar :)

      Radera
  3. Å, jag tycker att du tänker så rätt! För min del har det varit mycket lättare att inte identifiera mig med min yrkesroll, eftersom jag haft den så kort tid jämfört med de flesta andra. Nu har jag ju valt bort en karriär inom socialt arbete för att jag insett att det inte kan göra mig lycklig, och istället jobbar jag några dagar i veckan på en förskola - för att kunna skriva resterande dagar. Ingenting kan nog göra mig mer lycklig än så, bortsett från att sluta jobba helt och skriva på heltid. Och det är klart att jag drömmer jättemycket om att "bli författare" på riktigt. Men samtidigt skulle jag ju aldrig sluta skriva, inte ens om jag visste helt säkert att jag aldrig skulle bli utgiven och aldrig "lyckas", för jag MÅSTE ju bara skriva. Jag kan inte leva på något annat sätt om jag vill må bra.

    Jag hoppas verkligen att du också ska kunna släppa lite mer på kraven på dig själv och välja mer utifrån hjärtat. För min del var det ju ganska mycket min utmattning som tvingade mig, jag är inte säker på hur bra det hade gått utan den. Det är sjukt att det är så svårt att lyssna på sig själv - sitt verkliga själv - och inte på andra eller sina egna rädslor och fördomar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag valde ju med hjärtat när jag valde mitt nuvarande yrke och har aldrig ångrat själva valet egentligen. Men det har varit en lång process att inse att det som kändes viktigast för mig för 15 år sedan, inte är lika viktigt idag. Hjärtat kan ändra sig.

      Ditt upplägg med flera dagars skrivtid låter fantastiskt. Att skriva på heltid skulle nog inte vara något för mig även om jag hade möjlighet (jag behöver mer struktur i tillvaron för att vara produktiv), men ett luftigt schema där det går att peta in 1-2 timmar skrivtid om dagen och ändå ha tid till annat vore drömmen.

      Radera
    2. Ja, det är en ganska oväntad sak för de flesta det där, tror jag, att hjärtat kan ändra sig. Men det kan det, och tur är väl det egentligen, känns liksom lite uppfriskande och samtidigt tryggt, tycker jag.

      I ärlighetens namn måste jag säga att jag också behöver lite mer struktur i tillvaron för att vara produktiv ;) Men jag försöker just nu hitta rutiner och olika tricks för att fixa den där strukturen. Vi får se hur det går!

      Radera
    3. Ja, precis, och det behöver ju inte innebära att man hade fel förut. Att bo utomlands var otroligt befriande för mig när jag var i 20-årsåldern och jag är så tacksam över att ha haft möjlighet att göra det (tack till mina arbetsgivare, tack till EU, tack till alla som stridit för att kvinnor ska ha tillgång till utbildning). Men nu… Nja, nu vill jag liksom hem igen. :)

      Som du vet är jag otroligt intresserad av hur man skapar optimala yttre förutsättningar för sitt skrivande, så jag hoppas få höra mer om vad du kommer till. :) :)

      Radera