Lika objektivt sett är dock det här pinsamma manusförsöket nu rätt mycket längre än den föregående versionen. Faktiskt berättade Excel just för mig att det är ganska exakt 50% längre än förut, trots omfattande strykningar.
Och det kan väl vara värt att fira ändå.
16 kommentarer:
Inget ont som har något gott med sig? Härligt med dessa upptäckter att man inte alls tycker något funkar. Bara att dra upp ärmarna, tag tag i sitt elände och få ordning på skiten. ;) Igenkänningsfaktorn är rätt hög helt enkelt. Och enligt min erfarenhet är det inte fel att tycka att det man skrivit är dåligt. Att vara självkritisk - till en viss nivå förstås (en får ju inte gräva ner sig i det) - gör ju att man utvecklas. :)
Du har så rätt, det är bara att hugga i. Och det leder ju ofta till något bra till slut. När jag når en sådan här punkt av herregud-vad-håller-jag-på-med är det ofta för att jag är på väg mot ny insikt om hur allt hänger ihop, men inte riktigt kommit hela vägen ännu.
Och som sagt, jag har faktiskt utökat manuset rätt ordentligt. Rätt skönt med en siffra att hålla fast i mitt i känslostormarna.
Förresten, jag ändrade lite i inställningarna för kommentarer. Får se om det gör någon skillnad. Uppdatera mig gärna om det är fortsatt svårt att komma igenom.
Det finns alltid en anledning att fira, och ökat omfång på manus är en av det bättre :-)
Hög igenkänning på den där självkritiken, men jag tror att det är bra och nödvändigt att vara just självkritisk i någon mån, det blir liksom inte mycket utveckling och förbättring om man hela tiden tycker att man är ett geni (även om det skulle var gött att känna så hela tiden).
Ja, nog är det nyttigt, även om det inte är så trevligt just i den akuta fasen. :) Men det har ju gått över alla andra gånger, så det ska säkert ordna sig nu också. Fattar bara inte varför jag är en sådan drama queen i skrivandet när jag är så lugn och sansad i övrigt. :)
Fördelen är att det som känns mindre bra går att jobba om, så nu har du 50 procent mer råmaterial att slipa till. Det är faktiskt jättebra om man tänker efter! Och självkritiken ska vi vara tacksamma för, den leder oss åt rätt håll - i måttlig mängd iaf :)
Alltså, jag vet inte ... Men i perioder kan jag tycka att sådant jag skrivit är uruselt ... Bara för att några veckor senare tycka att det faktiskt inte var så dumt ändå. Men du vet så klart bäst själv. Det är hursomhelst aldrig bortkastat att skriva. Skriver man inte alls så blir det ingenting och värre än så blir det inte.
Haha, jag är också en drama queen när det kommer till skrivet; plååågad konstnär och hela den biten. Kanske är det kontrasterna som är grejen?
Precis så! :) Men ja det kanske är kontrasterna som måste till. Att om man aldrig känner att det är riktigt dåligt blir man heller aldrig sådär exalterad när allting bara fungerar helt plötsligt.
Tack för uppmuntrande ord. :) Jo, nu när jag lugnat ner mig lite är jag verkligen nöjd med att ha utvidgat manuset så pass mycket och broderat ut ett antal scener som mest var stolpar förut.
Jo, det kan verkligen gå upp och ner. Jag har faktiskt hämtat mig från det mest akuta stadiet av självömkan och kan konstatera att problemen jag identifierade igår fortfarande är problematiska, men att de går att lösa. Kom på en del bra saker när jag promenerade till jobbet imorse och ska försöka peta in dem på rätt ställen nu. Och du har så rätt i att det aldrig kan bli värre än oskrivet. Bra motto. :)
Exakt :)
Härligt att läsa att det akuta stadiet är över och att problemen går att lösa. Ibland är det väldigt mycket berg- och dalbana. En sak har jag insett och det är att jag har en sorts skrivkvot varje dag då jag och manuset gillar varandra som mest. Överskrider jag tiden jag sitter har jag oftast inget att skriva om nästa dag och då tycker jag oftast också att texten är urdålig. Ibland är ju ens självkritiker den bästa moroten till att bli bättre, men ibland när den tror sig vara kallad bara för att man är trött får man försöka ignorera den.
Jag har definitivt också en skrivkvot -- men jag tror att jag börjar orka med mer. Har den förändrats för dig? Förutsatt att jag inte har några yttre omständigheter som kommer i vägen kan jag köra 1,5 timme skriv per dag i flera veckor. För något är sedan skulle redan en halvtimme om dagen känts för mycket.
Och du har så rätt... Min åsikt om manuset färgas också mer av dagsformen än hur bra/dåligt det egentligen är.
Min skrivkvot har kanske inte förändrats över tid (är lite osäker) men jag kan skriva mer när jag som nu vet hela slutet och befinner mig i mitten av manuset och vill, vill, vill komma framåt.
En annan sak jag upptäckt är att det bara är bra om jag slutar för dagen lite mitt i en scen för då är det så enkelt att fortsätta nästa dag. I stället för att tömma ur sig allt. Då blir det lite mer famlande att komma igång nästa dag. Hur tänker du kring det och hur gör du?
Jag gör ju lite annorlunda eftersom jag redan har kortformen av manuset skrivet och därmed inte har samma driv att komma till slutet av scenen. Men jag är nog ändå inne på samma spår för jag skriver ofta små kommentarer här och där i manuset om småsaker som ska fixas och tycker det är praktiskt att börja skrivpasset med en av dem. Det är så skönt att sätta igång med något enkelt, något där jag redan vet exakt vad som behöver göras. Det är lite samma grundidé som din strategi tänker jag mig.
Och vilken härlig känsla det är att verkligen vilja bli färdig. :)
Skicka en kommentar