söndag 8 januari 2017

Captain Corelli's Mandolin av Louis de Bernières

I unga år älskade jag att försjunka i en riktigt tjock bok. Numera är jag mer skeptisk. När det är svårt att få in mer än en halvtimmes läsning om dagen är det svårare att motivera risken med att fastna halvvägs genom en tegelsten istället för att segla genom ett par tre normaltjocka volymer. Handen på hjärtat så är det ju också så att många böcker är långa för att de inte redigerats tillräckligt. Sådant retar mig oerhört, för det känns som att författaren och förlaget lämpar över arbetet på mig, så att det blir jag som får vada genom sidor av insnöade detaljer och gäspiga upprepningar, istället för att de själva ska behöva städa upp bland sidorna.

Men nu ska inte det här inlägget handla om romaner som är lite för långa för sitt eget bästa, utom om ett fall då det faktiskt fungerar. För det gör det i Captain Corelli’s Mandolin. På 533 sidor är den visserligen inte extremtjock, men det avancerade språket gjorde att det ändå tog mig några månader att bli klar. Men det var värt besväret minst sagt.

Till största delen utspelas romanen på den grekiska ön Cephallonia, eller Kefalinia som den verkar heta på svenska. Där lever doktor Iannis, hans dotter Pelagia och deras excentriska grannar. På klassiskt tegelstensmanér dyker dock titelns kapten Corelli inte upp förrän efter nästan 200 sidor, som en del av de italienska styrkor som ockuperar ön under andra världskriget. I någon måtta får väl den långsamma kärlekshistorien mellan Pelagia och kapten Corelli ses som bokens centrala punkt, men samtidigt får birollerna mycket utrymme med greker, italienare, tyskar och britter som alla får komma till tals. Tillsammans utgör de ett myller av udda karaktärer och politiska ståndpunkter, dock utan att det blir svårt att hålla isär vem som är vem.

Under första halvan av boken funderade jag mycket kring den lite distanserade tonen, med krångliga meningar och litterära ordval. Ska en bok om andra världskriget verkligen vara så upphöjd, tänkte jag. Det kändes mer som en nostalgisk tillbakablick på en svunnen tid än riktiga människoöden. Nu när jag läst klart boken kan jag se poängen, för just nostalgi och minnen är ett så genomgående tema i den här romanen. Klart att den italienska ockupationen får ett romantiskt skimmer över sig när den följdes av så mycket värre (verkliga) händelser. Samtidigt kan jag känna att språket (som är fantastiskt) ligger lite i vägen för bokens löpande kontrast mellan de fasansfulla händelser som utspelar sig under kriget och allt det vackra i vardagslivet, vilket framför allt illustreras genom musik. Jag har helt enkelt svårt att ta till mig de allra mörkaste scenerna för att de är svepta i så vackra ord.

Nu är väl kritiken “den är för vacker” inte det värsta negativa omdöme man kan ge om en bok. Jag rekommenderar den alltså å det varmaste och hoppas att den kommer i svensk översättning, inte minst för att jag skulle vilja studera hur översättaren tar sig an uppgiften att överföra de Bernières högtflygande prosa till vanlig, hederlig svenska.

3 kommentarer:

  1. Den finns på svenska, är helt säker på att jag höll i den på biblioteket för några år sedan (när jag sett filmen), men inte lånade. Nu blev jag sugen på att läsa den, helst som jag helt glömt filmen :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, gör det? Vad bra! Jag kollade bara snabbt på Bokus och det närmaste jag kom var Kapten Kalsong, så jag gav upp. Filmen har jag inte sett. Jag läste lite om de Bernières på Wikipedia och han verkade inte gilla filmen särskilt mycket. Som han tydligen uttryckte det: “It would be impossible for a parent to be happy about its baby's ears being put on backwards”.

      Radera
    2. Nej, jag vill minnas att jag inte tyckte om filmen heller (kanske mest för att jag inte är Nicolas Cages största fan?). Kul uttryck om föräldern och bebisen med bakvända öron :-D

      Radera