Finns det en karaktär som du tycker är pinsam på ett eller annat sätt men som du ändå inte kan undgå att läsa mer om? Vem i så fall? Om du inte kommer på en karaktär så kanske du ändå har läst en bok som du upplevde vara i pinsammaste laget? Berätta, och du vet ju att det endast är fantasin som sätter gränser!
En skämskudde av allra bästa sort tilldelar jag härmed Lena Anderssons skapelse Ester Nilsson i Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar. För nog vred jag på mig i läsfåtöljen åt Esters ständiga kärlekslängtan och klängiga relationer. Varför inser människan inte att hon aldrig kommer att få den här mannen att älska henne? Men Esters pinsamhet är så intressant, för vem är det som bestämt att man måste vara sval? Varför är det en svaghet att vilja bli älskad? Skildringen av Ester är som ett koncentrat av känslor jag (och jag gissar de flesta?) brottats med i våra mindre smickrande stunder. Lena Andersson är verkligen en mästare på att utmana sina läsare genom att skriva om det obekväma. Dessutom är Ester speciell för att hon blir pinsam genom sin totala uppriktighet, istället för det vanligare greppet i pinsamhetsgenren: det pompösa sinnelaget.
Vilket osökt för mig till skämskudde nummer två, för detta vore ju inte Daniel Kehlmanns svenska fanblogg nummer ett om jag inte även fick med Jag och Kaminski på ett hörn. Den äregiriga konstkritikern Sebastian Zöllner är en så självupptagen och otrevlig huvudperson att min kära bloggkollega Eva rapporterade att hon fick nog och inte kunde läsa klart. Själv tyckte att Zöllner (i samspel med den lika självupptagna målaren han vill skriva en biografi om) var plågsam men underhållande, vilket möjligen ger en oroande inblick i min egen personlighet.Nu ser jag fram emot att få tips på nya karaktärer med bristande självinsikt (för just oförmågan att se sig själv utifrån är själva grunden i pinsamheten tror jag). Detta inte minst i studiesyfte, för i mitt egna skrivande dyker det alltsom oftast upp karaktärer av den här typen (återigen, vad säger detta om mig?) och jag vill förvalta dem på bästa sätt.
14 kommentarer:
Haha, om jag hade medverkat i jerkan hade jag sagt: Jag och Kaminski. Milda makter :-) Har så svårt för människor som är så pinsamma. Tar liksom över deras brister och bär hundhuvudet åt dem.
Jag har fortfarande lite dåligt samvete för att jag uppmuntrade dig till att ta dig an en roman som visade sig bli en så traumatisk läsupplevelse. :)
Jag har varit väldigt tveksam till att läsa Lena Anderssons böcker och det här var nog sista spiken i kistan, jag tror nog att jag låter bli dem.
Inga böcker jag läst detta, ingen större lust till att göra heller. ;)
Jag tyckte i och för sig att speciellt den första romanen var briljant, men de är onekligen mycket särpräglade på ett sätt som kanske inte alla uppskattar.
Nej, allt kan inte passa alla. :)
Jag har inte läst någon av dessa och just nu har jag väl inte heller något större lust att göra det :)
Jag tycker alla tre är högst läsvärda, men det gäller definitivt att välja ett tillfälle då man orkar med dessa speciella personligheter.
Jag tyckte inte Esther var så pinsam. Bara otroligt trögfattad. Jag tycker mer det är pinsamt när karaktärer gör bort sig inför andra människor. Fast okej. Några scener där hon inte vill fatta var lite jobbiga förresten.
Jag tror att jag upplevde Ester som extra pinsam för att jag kunde se ett drag av mig själv i henne (fast i mycket mildare grad hoppas jag). Det som ligger nära en själv skaver mer.
Jag tog också med Ester Nilsson i min jerka. Tycke eriktigt mycket om den första boken men oj vad pinsam Ester är..
Ja det var bitvis riktigt plågsamt.
Jag tycker faktiskt inte att Ester är pinsam, men jag tycker att det är synd om henne...
Men jag kan förstå hur du menar. Jag såg pjäsen som är baserad på andra boken nyligen och visst är det lite jobbigt att se hur hon går på.
Jag visste inte att det fanns en pjäs också. Tror inte jag skulle klara av den faktiskt. Med boken gick det åtminstone att ta paus. :)
Skicka en kommentar