torsdag 18 augusti 2016

Anyone but Ivy Pocket av Caleb Krisp

Första boken om Ivy Pocket blev en U-formad upplevelse. Först var jag begeistrad - den viktorianska kammarjungfrun med snedvriden självbild är lätt att om inte direkt tycka om, så åtminstone roas av. Efter ett tag började det dock gå på tomgång. Språket som först kändes rappt och roligt blev snarare tröttsamt. Hur många gånger kan någon utbrista "Claptrap!" innan det blir fånigt? Och varför kallar Ivy Pocket alla för "dear"? 

Men så vände det igen och blev ganska intressant ändå. Den största förändringen gällde karaktärsutvecklingen. I första halvan av boken händer förvisso en hel del – Ivy får i uppgift att leverera en dyrbar och mystisk juvel till en ung rik flicka och därefter mördas damen som gav henne uppdraget – men Ivy själv ändrar sig inte. Tvärtom är hon ganska platt och hennes främsta karaktärsdrag, oförmågan att analysera sitt eget beteende, utnyttjas bara till komiska poänger när hon själv tror sig vara omtyckt och hjälpsam, men egentligen för kaos med sig vart hon går. 

Halvvägs igenom börjar dock Ivy visa sig vara en aning mer komplex. Inte mycket, men tillräckligt för att hon ska lämna det endimensionella och börja bli mänsklig. Hennes saknad efter sin mamma (hon är föräldralös) får till exempel mer plats. Dessutom breddas handlingen och världen på ett bra sätt som får mig att överväga att kanske läsa andra boken i serien ändå. Inte toppbetyg till Ivy, men bra mysläsning en regnig sommardag.

3 kommentarer:

  1. Ah synd att den inte var din grej. jag älskade Ivy från första sidan. Tycker om att hon aldrig får en mer realistisk självbild eller förändrar sin egocentriska personlighet. Då hade boken blivit lite för uppfostrande för mig. Som om den ville säga att man borde vara ödmjuk. Sen älskar jag alla onliners och humorn. Jag upplever definitivt Ivy som så 3dimisionell som en karaktär i den typen av lättsam humorbok kan bli. Men kan helt förstå om det inte är allas cup of tea ^^

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, nej, jag menar inte att hon plötsligt ska bli ett mönsterbarn. Det hade jag inte alls tyckt om heller. :) Och det var som sagt bara en bit i mitten där jag blev lite trött och tyckte att skämten upprepades. På slutet tyckte jag bra om Ivy igen. :)

      Tack för tipset! :)

      Radera
    2. Okej då förstår jag. :) Bra att den kändes bättre på slutet :)

      Radera