Romanen inleds med att huvudpersonen Karim just har utdelat en örfil. Och inte till vem som helst. I kontorsstolen framför honom sitter hans vettskrämda handläggare Frau Schulz, som får representera hela myndighets-Tyskland. Karim har fått nog, han har fått avslag på sin asylansökan och nu vill han att någon äntligen ska lyssna på honom. Han tejpar för munnen på Frau Schulz och sätter igång med att berätta sin historia. På arabiska, för tyska orkar han inte med.
Hur hamnade han i Tyskland? Ja, egentligen skulle han till en släkting i Frankrike, men smugglarna var inte att lita på och när han väl stigit ur i Tyskland var han förbjuden att ta sig vidare. I sitt nya hemland försöker han göra det bästa av situationen, men han fastnar i ett ingenting. Han får inte arbeta, inte lära sig tyska, inte resa. Långsamt mals hans drömmar om framtiden sönder…
Men nu är inte detta en alltigenom mörk bok. Eller jo, det är det, men Khider kan konsten att balansera svärtan med humor. När han själv läste högt ur boken på det där författarframträdandet gapskrattade jag och resten av publiken, samtidigt som det fanns en allvarligare efterklang som dröjde sig kvar långt efter att vi kommit igen. Ett exempel är när Karim tipsar om hur man som illegal invandrare ska undvika polisernas blickar: låtsas läsa i ett exemplar av den fina tyska dagstidningen Süddeutsche Zeitung. En observation som är insiktsfull, rolig - och sorglig. För nog skulle det funka även i Sverige? Visst skulle många av oss klassificera om den mörklagda personen framför oss om denna drog upp en Dagens Nyheter ur väskan? Det är just detta som är Khiders styrka - att visa sina tyska (eller svenska) läsare hur vardagen ser ut “från andra sidan”, samtidigt som han är så generös mot oss att det aldrig känns som att han pekar med ett anklagande finger. Vi får vara med och skratta, och sedan litar han på att vi själva tänker efter.
Ohrfeige är Khiders fjärde roman och gavs ut i Tyskland så sent som förra året. Förlaget Thorén och Lindskog har hittills gett ut Khiders två första romaner på svenska och det är väl bara att hoppas på att de snart når fram även till denna. Hurra för förlag som satsar på bra litteratur i översättning!
En annan av Khiders romaner (också fantastisk) har jag skrivit om här, och alla böcker som ingått i årets läsutmaning finns här.
12 kommentarer:
Vad otroligt, otroligt smärtsamt och otroligt, otroligt viktigt. Jag är så trött på att se hur folks hjärtan har hårdnat överlag under de senaste åren. Eller de kanske alltid har varit lika hårda. Jag vet inte. Men det är så lätt att tänka i vi-och-de-termer och så svårt att orka engagera sig och känna med folk. Det känns så välbehövligt med ett vittnesmål från "den andra sidan".
Den där indelningen i vi och dom färgar ju av sig också. Jag märker på mig själv att mitt tänkande påverkas av det allmänna tonläget som råder just nu, fastän jag inte vill. MEN känner jag, vi har ju ett motgift och det är litteratur. Självklart löser den inte alla problem, men jag tror på allvar att vi genom att läsa böcker (och berättelser i andra former), diskutera dem och sprida dem till andra ändå bidrar till att göra världen till ett lite mer tolerant ställe. Och Khider är ju en fantastisk författare att börja med. Jag hoppas verkligen att fler av hans böcker dyker upp på svenska framöver.
Vilken intressant och viktig bok. Tack för tips!
Det är så bra att du läser viktiga böcker och förmedlar dem.
Tack för att du säger det. :) Khider är verkligen en speciell författare som jag hoppas når fram till många svenska läsare. Jag såg till att köpa hans två andra romaner innan jag lämnade Tyskland, bara för säkerhets skull. Och i förra veckan blev jag helt varm i hjärtat när jag var på biblioteket och såg att de skyltade med en av hans böcker precis vid ingången. :)
Det är verkligen genialt av författaren att nyttja humor för att få fram budskapet vid framträdanden! Tack för ännu ett fint exempel från din läsutmaning.
Vilken intressant läsutmaning du har. Jag känner nu att jag behöver öppna upp för lite annan typ av litteratur i min "att läsa" bokhög. Något nytt och annat. Kanske Khider. Jag får se.
Tack för tips!
Han var verkligen otroligt skicklig på att avväpna publiken utan att det verkade det minsta manipulativt. Allt kändes tvärtom väldigt spontant och avslappnat, trots att jag är säker på att han tänkt igenom framträdandet i detalj och visste precis vad han ville säga och hur långt han kunde gå. Han befinner sig ju i en väldigt svår situation där, eftersom hans publik också är dem han kritiserar. Och dessutom blir det en lite konstig dynamik där han å ena sidan är en uppburen författare och å andra sidan i underläge språkligt (eftersom han lärde sig tyska först i vuxen ålder) och även vad gäller social ställning om man bortser från författarskapet. En komplicerad situation alltså där mycket hade kunnat gå fel, men där jag tyckte att han hittade rätt hela tiden.
Sedan är det en annan fråga varför de som vill skriva om politiska ämnen alltid ska behöva krumbukta sig så där bara för att någon ska lyssna. I en bättre värld borde alla kunna få berätta om sina erfarenheter utan att vi andra automatiskt går i försvarsställning. Men när det nu är som det är kan jag bara konstatera att Khiders metod verkligen fungerar.
Det var precis så jag kände i början av året, att min läsning liksom hade blivit lite klaustrofobisk och förutsägbar. Samtidigt ville jag inte göra mitt läsande till ett för stort projekt, för sådant kan ta musten ur en tycker jag. Att välja en handfull länder och sedan ta en bok (eller fler! mycket vill ha mer visade det sig) från varje var lagom ambitiöst för mig. Jag har ju förresten tipsat typ tusen gånger om den, men sidan varldslitteratur.se är en sådan guldgruva! Perfekt för att snabbt hitta några namn att ha som utgångspunkt för vidare googlingar.
Väldigt intressanta tankar, den som är "offer" måste gå i någon typ av försvarsställning/klassens clown, för att inte förarga "förövaren".
Tack, jag skall kika in på den sidan. Jag har ju inte följt dig så länge så jag har nog missat att du tipsat om den :)
Precis. Sedan tycker jag att Khider lyckas balansera det där, så att det finns både humor och allvar. Han blir liksom aldrig clown utan håller fast i det där att det faktiskt är verkligheten det handlar om.
Jag misstänkte det, men jag är så väldigt förtjust i den att jag oroar mig för att tjata för mycket. :)
Skicka en kommentar